Lever som jag vill - men är inte glad

Man känner som man gör.Bara för att du inte har något som binder dig till Sverige kan man självklart längta hem.Hur känner din vän då?Skulle du inte kunna prata med henne/honom och förklara hur du känner?Finns det ingen lösning?Ett år är ju ganska lång tid.Det kanske är så att du längtar hem nu i början men blir bättre efter ett tag när du vant dig.Vet hur det känns.Har aldrig flyttat utomlands men alltid haft hemlängtan.Jag kunde aldrig åka på läger med tex skolan.Ingen rolig känsla.
Önskar dig iaf lycka till och att det ordnar sig för dig.

Tråkigt att du mår så dåligt av att vara utomlnds. Men hemmet finns alltid kvar för dig när du kommer hem. Njut av tillvaron och försök se det som en erfarenhet. Det är jobbigt att vara ifrån sin familj och det som är känt för en. Ver själv utomlands i 13 månader och vissa perioder var det jättejobbigt med hemlängtan. Men redan efter 2 dagar hemma ville jag iväg igen. Utomlandsvistelsen skulle jag absolut inte vilja vara utan. Njut av tillvaron, försök göra det bästa av tiden utomlands och ett år av ens tid är inte lång tid även om det känns jobbigt just nu kommer det att bli bättre om ett par veckor, jag lovar. Det går upp och ner.

Här kommer helt andra råd..

Du måste lyssna på ditt hjärta och göra som DU vill! Vill du hem, så bara kan du inte tänka på din kompis. Ska du må dåligt ett år för att du inte vågar säga det till henne? & hur bra vän kommer du att vara närmsta året om du mår dåligt?
Nä, prata med henne! är hon din vän så förstår hon. Gör hon det inte, så är hon inte lika omtänksam som du. DU måste göra som DU känner och vill. Åk hem och vila. Börja på en ny kula.

Kram!

Tack för era svar, och visst som ni säger så går det ju upp och ner.

helle - Jag har också bott utomlands i andra omgångar och då mycket längre bort, totalt har jag bott utomlands 25 månader - en gång 13 månader, den andra 12. Och visst, senast så var det mindre lyckat även om jag inte vill byta ut det året alls. Det var många lyckliga stunder, men hemlängtan var påtaglig. Denna gången skulle det ju bli annorlunda. Denna utlandsvistelsen skulle betyda ingången på min karriär, slippa att sitta i skolbänken, och samtidigt möta en helt ny kultur. Det som jag älskar så mycket. Dock har jag inte lika mycket hemlängtan som förra gången. Men det finns ändå något i mig som gnater - "varför åkte du?"

Tildas - tack! Ditt inlägg var mitt i prick och på det viset jag ofta tänker. Jag tar mig oftast ur situationer jag inte trivs i, men jag har bundit mig för mycket här. Jag har kontrakt på en lägenhet och även om min kompis hade förstått att jag vill hem, så kommer hon inte kunna betala hyran själv. Men tack för många värmande tankar. Jag önskar att jag kunnat göra det du säger, det är ju det jag vill...

Detta är Moment 22 för mig. Inget jag kan ta mig ur, och det är kanske bra ändå. Jag ska sluta jobba i juli har jag bestämt mig för, och det är ju rätt mycket mindre än ett år. Då åker jag hem till min fars födelsedag, sen åker jag hit igen och njuter av landet. För det är jättefint här. I framtiden ska länder besökas. Inte bos i (märker att jag har det lite bättre idag - men jag har ändå planerat min hemkomst flera gånger idag)

Kram och tack!