Bortskämda barn

Ja.....det finns även många saker som kan göra att åsikterna ändras. Min son matvägrade ett tag....så jag var glad för allt han fick i sig. Sen så har vi fetma i släkten så det skulle aldrig falla mig in att tvinga mina barn att äta upp maten. I stället så försöker jag lära dom att äta tills dom är mätta.

Och oftast så ger jag dom inte mer än dom orkar äta upp. Vilket oxå gör att dom vet att dom äter tills dom är mätta och tackar för maten. Då vill min äldsta inte ha något annat.

Det är många lördagar som han sagt nej tack till godis. Och sagt till mig: -Men mamma jag har ju nyss ätit mat, jag orkar inte nåt godis.

Och är vi på affären och går förbi godis så säger han:
-Mamma, va är det för dag i dag?
Onsdag, kanske jag säger. Då säger han jaha, på lördag får jag köpa godis.

Så alla tror jag sätter sina gränser. Men det finns saker som gör att man väljer olika. Som jag orkar inte ta såna saker som inte är så farligt egentligen

Förra året, precis innan vi skulle börja med barnverkstad, så tillbringade vi en vecka i Danmark med min mans vänner och deras son på fyra år.
Jag blev galen!!! Tycker inte att man ska blanda sig i andras barnuppfostran, så jag sa inget.
Men att när barnet uppför sig illa säga "Snääälla ***, gör inte så" är inte speciellt effektfullt!
När vi skulle äta på restaurang, lunch högst 30 minuter, så fick han springa runt och skrika, för han kunde inte sitta still!
Man kan säga till sina barn och min Vilgot ska jag aldrig låta springa runt på en restaurang, det LOVAR jag!

Lilu:

Det du berättar verkar ju helt vettigt och alla får som sagt uppfostra sina barn som dom vill. Jag vet inte hur det kommer att funka med barnuppfostran för oss heller när min dotter blir större och man kan börja prata med henne.
Men jag regerar när jag ser barn som får godis istället för mat. Dom äter typ två skedar och sen vägrar dom att äta mer för att det inte är gott och så en liten stund senare får dom godis. Jag vet att dom har problem med detta för det händer ofta. Då tycker jag att man som förälder måste styra. Men det är min åsikt...

emmix: japp, man kan säga till MEN det är inte alls säkert att det får den effekt man vill. Mycket beror på barnets mognad.

Om jag hade ett barns om jag visste inte skulle kunna sitta still skulle jag inte ta det med ut på restaurang. Att med milt våld vara tvungen att hålla fast mitt barn för att jag inte tagit hänsyn till hans/hennes utvecklingsnivå känns helt fel. Det blir liksom ingen trevlig stund för någon och har inget större uppfostringsvärde, tycker jag. Det skulle isåfall vara enbart för att skona omgivningen och det känns inte schysst mot barnet att utsätta det för det.

Vill bara säga det att ibland kan det verka som att föräldrarna inte har koll på barnet, dvs låter det få göra som det vill medan barnet faktiskt kanske har en sjukdom, som t ex ADHD. Barn som lider av ADHD blir oftast helt sjövilda och är svårkontrollerade samt har svårt att ta gränser.

Jag kan inte hålla med dig Pallas, ett barn på fyra år är nog så pass moget att det kan förstå att lyssna på sina föräldrar.

Kiau: det beror på vad det gäller. Barnet kan ju till exempel lida av något osynligt handikapp som du inte vet om?

Jag håller helt klart med om att det självklart _finns_ mer och mindre vettiga sätt att uppfostra barn på, det säger jag inget om. Jag säger inte heller att det är bra att aldrig säga till sina barn. Det jag säger är att det är mycket viktigt att aldrig döma andra utan att förstå att det kan finnas många bakomliggande orsaker till "dåligt uppförande" som inte har det minsta med dålig uppfostran att göra.

Jag säger inte heller att man inte ska säga till, jag tycker absolut att man ska markera de gränser man har satt, men man måste göra det med förståelsen för barnets mognad. Du kan ju tex inte säga åt en bebis på nio månader som springer ifrån dig på skarpen, för det finns ingen möjlighet för dem att begripa innebörden. Enda sättet är att markera och visa om och om igen. Småbarns åren är ett enda upprepande av saker i all evighet.

Pallas:
Jo, om barnet har ett handikapp är ju saken en helt annan. Men jag upplever att många föräldrar är för slappa med barnuppfostran (med risk för att låta som en moraltant ) Men naturligtvis måste man anpassa uppfostran till barnets ålder... men man måste börja i tid.

En liten undran, varför måste barn få godis överhuvudtaget? Nu är Isac bara 5 veckor så nu sitter vi här och planerar hur vi ska göra och vi har sagt att vi inte kommer att ge godis då det inte har någon som helst funktion eller nytta. Men det säger vi nu.. vi får väl se hur det bli i verkliga livet. Själv klarar jag mig lätt utan godis då jag knappt äter det men pappan.. han kommer nog få kämpa lite

Jag har också extremt svårt för barn som springer runt och väsnas och vill synas och höras hela tiden. Då menar jag på ett odrägligt sätt och inte när de sprallar för at de är glada. Jag tror att hund och barnuppfostran har mkt. gemensamt rent generellt och hoppas på att den kunskap jag har fått med trotsiga unghundar kommer till nytta även på Isac.

Men föräldrar som tror att alla tycker att deras barn är lika underbara som de själva tycker och därför ska ta deras barns agerande med ett leende när de kutar omkring och skriker i t.ex. restaurang eller butik. *suck*
Undrar om de skulle bli lika glada om jag tillät ätt vår hund betedde sig likadant?

jag har en bekant som helt sonika ställde sig och skrek och betedde sig likadant som sina ungar när de fick "ryck" i någon butik barnen skämdes då över sin mamma och slutade. Låter bra, hoppas bara att man vågar prova om det skulle hända

Själv har jag försökt att analysera min egen uppfostran, men kan verkligen inte riktigt komma på hur min mamma gjorde. Hon säger sig själv inte riktigt veta. Min mamma har ALDRIG rört vid oss barn fysiskt sett, dvs handgripligen, hon har ALDRIG kallat oss "ungjävlar" eller något annat nedtryckande ord, hon har ALDRIG behövt "agera ut" för att visa exempel, hon har alltid bara "tittat". Ja just det - spänt sina kolsvarta ögon i oss. Det har alltid räckt. Vi visste att då var gränsen nådd. Men gränsen till vadå? Vi hade respekt för våra föräldrar, men vi var aldrig någonsin rädda. Men vi gick aldrig över gränsen till det okända. Vad hade hänt? *Skratt*. Jag och mina syskon har pratat om det, men inte kommit fram till något.
Jag vill bli som min mamma, kunna uppfostra min egen son på det viset. Men hur i hela världen gör man?

Frejja: har du uppfostrats så så är väl chanserna goda att du kommer att kunna göra likadant. Det är i alla fall vad jag hoppas på, som också hade föräldrar som kunde uppfostra med blicken...

Folk måste prata om olika saker i den här tråden, för jag förstår faktiskt inte hur man kan tycka att alla beteenden hos barn är helt OK, och bara beror på trotsålder... Jag har träffat på många ungar som helt verkar sakna gränser. Senast i dag, på en sånggrupp jag gick på med dottern, var det en liten kille som flög på flera andra barn och tog i dem på ett obehagligt sätt. Han slog dem inte, men bara var på dem, liksom. Även min dotter. Jag tog då lugnt bort hans händer och väntade på att hans mamma skulle gripa in. Men hon bara fnissade och sa något mesigt till honom. Det kan hända att den här killen hade något slags problem, men då tycker jag att det är viktigt att mamman åtminstone säger något, eller tar bort honom från andra barn. Det var ett par stycken som blev skrämda och började gråta, men det verkade inte mamman ens märka.

Det är en sak att ha olika idéer om uppfostran, men en annan om föräldrarna inte gör någonting alls! Vissa beteenden måste ändå i de flesta vuxnas ögon vara oacceptabla - som då att flyga på andra barn. En gång i en sandlåda var det t.o.m. en liten kille som slog mig i ryggen, utan att vi ens pratat med varandra. (Med "t.o.m" menar jag att det måste vara ovanligt att en 4-åring går och slår en vilt främmande vuxen.)

När det gäller mat så verkar det också som att folk här pratar om olika saker... Jag tvingar inte heller min dotter att äta upp någonting, men hon ska alltid smaka innan hon får gå från bordet. Godis har inte varit aktuellt än, men när det blir dags så kommer hon absolut få smaka på maten först. Viktigt att som vuxen visa hur man ska äta. När jag själv växte upp så var det många av mina föräldrars vänners familjer som hade problem med att deras barn inte åt, och jag känner så väl igen det som trådstartaren skriver. Det var tjat och tjat om att de skulle äta, överhuvudtaget alltså, men oavsett om de åt eller ej så fick de äta godis. Även om det först hotats med att det inte skulle bli något godis. (Gillar inte hot i barnuppfostran, men använder man sig av det så får man se till att de verkställs också, annars har barnet tagit över kontrollen.) Av någon underlig anledning så åt både jag och min lillebror glatt av all mat, det behövdes aldrig tjatas, det bara var så som det var. Men mina föräldrar kanske bara hade tur som fick två så enkla barn?

Visst är alla barn olika, och visst får olika föräldrar olika utmaningar. Men olika föräldrar hanterar också dessa utmaningar olika, och det är här jag tycker att man faktiskt kan ha åsikter om andras uppfostran, om det går ut över andra människor. Jag upplever att många föräldrar har problem med att dra gränser, särskilt att dra dem i god tid. Det är sent, kanske t.o.m. för sent när ett beteende har fått pågå i något år eller två innan man ska ändra på det. Då förstår jag att det kan vara så att man som förälder helt enkelt inte orkar.

Kagi: ja, de situationer du beskriver låter ju inte bra. Jag är en sån mamma som ofta anklagas för att vara för mesig och gränslös men jag skulle aldrig låta mina barn gå på andra utan att uppmärksamma det. När det gäller maten har vi dock lite olika åsikter, men det är ju bara bra, det skulle ju bli förfärligt trist här annars! *s*

Jag är en _mycket_ sträng mamma men inte nödvändigtvis på "rätt" saker enligt många andra i min omgivning. Min fokus ligger på respekt för min och andra människors personliga integritet, att visa hänsyn, empati och förståelse. Läggdags, godis, smaka på mat, antal minuter vid datorn, läxläsning osv är av mindre vikt här och jag blir ofta kritiserad för det, men det är ok. Jag vet att det är rätt för min familj och att andra lägger vikt vid andra saker påverkar inte mig.

Pallas: Klart man ska göra det som känns rätt för ens familj! Så länge det inte går ut över någon annan (eller barnen) så tycker jag att man kan göra som man vill. Men jag har som sagt sett exempel på väl flata föräldrar...

Hur folk gör med läxläsning och mat bryr jag mig egentligen inte om. Och står man för sin typ av uppfostran, som du gör, så är ju allt väl, även för mig. Men det finns föräldrar som inte vill ha det som de har det - de vill att barnen ska äta mer mat och mindre godis, läsa mer läxor och spela mindre datorspel, eller vad det nu handlar om. Säger de i alla fall. Men de agerar då inte utifrån det. Det är det jag vänder mig emot - när föräldrar inte klarar av att dra de gränser som de skulle vilja ha.

Mycket intressant att diskutera sådant här i alla fall!

Kagi: Visst är det superintressant, och jag tror att du och jag har ungefär samma mål men väljer lite olika vägar dit. De föräldrar som vi kan uppleva som lite vilsna kanske inte bara hittat eller definierat sitt mål, eller en väg dit som passar dem? Tror du det kan ligga nåt i det?

Pallas: håller med om din analys. Det är verkligen inte en lätt sak att vara förälder! Ibland så är det svårt att ens veta vad man själv tycker! Då får man improvisera, och kanske ändra senare...inte alltid lätt. Jag menar alltså att jag inte på något sätt har alla svar och lösningar... Men, som du säger, jag har en uppfattning om målet med min barnuppfostran, även om jag kanske inte alltid tar rakaste vägen dit.

Så därför vill jag inte heller vara för hård mot andra föräldrar. Det är inte fråga om att döma ut någon, så länge inte föräldrarnas beteenden skadar barnen förstås. Men jag tycker det är tråkigt att se de fall där barnen på ett sätt skadas på lång sikt, eftersom de inte får tillräckliga gränser när det gäller beteenden mot andra. Som trådstartaren också frågar sig: hurdana vuxna blir de då?

Men det är kanske helt enkelt så, att dessa föräldrar skulle behöva fundera över vilket mål de har för sina barn, och börja arbeta mot det målet. Och då kanske de skulle inse vad de vill prioritera och vilka regler som är mer eller mindre viktiga. Personligen tror jag på ett fåtal men mycket tydliga regler. Många föräldrar kanske gör misstaget (som jag tror att det är) att ha för mycket regler, som ska täcka in allting. Och då orkar de förstås inte följa upp alla. Jag tror även på mycket kommunikation med barnet, så att så få regler som möjligt ska bli nödvändiga. Jag vill inte ha för mycket hierarki i familjen, liksom. Fast det är klart att föräldrarna har sista ordet, när det blir nödvändigt. Balansgång mellan kommunikation, att resonera sig fram till vilka beteenden som ska vara acceptabla, och att vara den vuxne, en förebild. Inte helt lätt det heller...

Finns så mycket att säga om detta, men nu får jag nog sätta punkt för att inte totalt tråka ut meddebattörerna...

Åh, vad klok du är! Ja, jag tror att det kan vara så.

Alltså, när jag skriver om barnuppfostran och så så vet jag att jag kan uppfattas som jäkligt präktig och alltid superpedagogisk osv. Så är det givetvis inte. Jag ballar ur, tappar humöret, klantar mig och skäller på mina barn liksom alla andra föräldrar gör emellanåt. Däremot upplever jag att det är mycket lättare för mig att behålla en pedagogisk profil, att vara sjysst, analysera behov och att inte tappa humöret när jag har en tydlig teoretisk strategi bakom. Jag har dåligt bagage när det gäller uppfostran hemifrån, och faller ibland igenom i dåligt och icke konstruktivt beteende. Det hade dock varit _betydligt_ oftare om jag inte funderat väldigt mycket över just mål och vilka vägar jag ska välja för att komma dit. Eftersom jag är en teoretiskt lagd människa som gillar att vrida och vända på saker så låter det säkert som jag har skyhöga ideal och ser ned på andra som inte har det och så är det alltså inte. Jag gillar spetsresonemang.

Hoppsan där blev det visst lite OT, men jag blev ju så inspirerad här på kvällskvisten!