Arbete - Självmord eller skratta åt eländet?

Jag har jobbat i hela mitt vuxna liv, från det att jag var sexton år. Jag har vantrivts i så gott som varenda minut. Från det att jag satte foten på min första arbetsplats som ung och finnig pojk så började jag snegla på klockan och vänta på att dagen skulle ta slut.
Jag har jobbat med det mesta, från fabriksarbetare, serietecknare, författare av kärleksnoveller, porrnoveller, äventyrsnoveller m.m. till veckopressen, dödgrävare, diskare, mässman, ekonomibiträde och krematoriearbetare till sjöman, lagerarbetare, falsare, plantskolearbetare, korvfabrik, tryckeri, chaufför m.m. m.m. Jag orkar fan inte skriva allt.

Jag har alltid undrat varför man ska gilla att arbeta bara för att man måste arbeta? Räcker det inte med att man faktiskt arbetar, betalar skatt och sköter sitt arbete? Varför måste man även trivas med att arbeta, ja t o m känna stolthet och en lidelse för skiten?
Ja, jag gör det INTE i alla fall!
Men så fort man säger att man hatar att arbeta och alltid har gjort det, ja då får folk något konstigt i blicken. De tittar på en precis som om man vore suspekt på något vis, de tror att man är lat eller kriminell.
Varför är det på detta vis? Varför får folk inte erkänna att de faktiskt avskyr att stansa plåt, spika pall, koppla ihop rör, klippa gräsmattor eller va fan det nu är de måste göra för att få ekonomin att gå ihop?

För några år sedan så höll meningslösheten och vansinnet i mitt arbetsliv på att ta livet av mig. Jag hade tidigare överlevt alla ointressanta och rent av dumma arbeten genom att dagdrömma och fantisera mig igenom dagarna, precis som i skolan! Men en dag så tog dagdrömmarna och fantasierna slut. Istället började jag att tänka tillbaka på alla jobb jag hade haft, all idioti man hade fått stå ut med enbart för att få ut dessa ynkliga kronor. All dårskap, allt slit, alla krossade illusioner, allt man hade fått avstå ifrån, alla elaka chefer och framför allt: Alla dessa bortkastade år. All denna tid som en gång när jag började på mitt första jobb kändes oändlig, hade krympt ihop till en enda gegga av förnedring och hopplöshet.
När jag började tänka på detta så höll jag på att mista förståndet.
Det var ytterst nära.

Men det gäller att se det komiska i allt. Jag minns när jag som ung jobbade på någon finlands- eller tysklandsfärja. Ibland var det så osannolikt jobbigt och stressigt så det enda man kunde göra var att ge upp, titta på sin arbetskamrat och börja gapskratta.
När jag tänker tillbaka så skrattade jag oftare än jag grät trots allt.

Det finns två saker i mitt liv som jag verkligen har hatat. Jag är helt övertygad om att jag hade blivit en mycket bättre och mer harmonisk människa om jag hade sluppit undan det ena, skolan!
Det andra är arbetslivet.
Men är man inte född med rika föräldrar eller har förmågan att själv bygga upp en rikedom, ja då är det bara att spotta i händerna och börja jobba med något som garanterat förminskar dig själv som människa. Man börjar som en ung och pigg människa, full med drömmar och hopp. Man tror att det bara är något tillfälligt. Snart så kommer det något bättre. Snart så börjar livet. Kanske hittar jag till slut något jobb som jag tycker är meningsfullt och kanske t o m kul!

När man har kommit halvvägs, när man är någonstans i fyrtioårsåldern så förstår man att diska, spika pall, montera balkongräcken, torka upp skit och spyor, klippa biljetter, svetsa, snickra, fakturera eller rensa avlopp faktiskt ÄR livet. Detta är ditt liv, detta är vad DU valde och det finns ingen annan att skylla på.
Som jag ser det så finns det nu tre vägar att gå. Antingen så häller man i sig en flaska brännvin, hoppar in i bilen, stampar gasen i botten och tar sikte på närmsta bergvägg och hoppas att det går fort.
Eller också ljuger man för sig själv, man inbillar sig att man faktiskt har ett jävligt bra liv och förtränger alla drömmar man hade som ung.
Inget av detta är något alternativ för mig. Jag har svår dödsångest så självmord är bara att glömma. Jag är även för smart för att ägna mig åt självbedrägeri så det går bort med en gång.
Jag har valt det tredje alternativet. Jag skrattar åt skiten!
Jag målar upp en bild av mig själv när jag försöker att ägna mig åt något som jag absolut inte passade för. Jag minns hur totalt omotiverad och oengagerad jag var när jag försökte svetsa ihop olika plåtmojänger som jag inte visste vad de hade för funktion. Jag fnissar för mig själv när jag tänker tillbaka på hur jag slet när jag försökte att lära mig knyta korv. För att inte tala om alla gånger som jag stod dyngrak på någon färja och fixade räkmackor på beställning. Ibland gick det bra. Ibland kom mackorna tillbaka i sällskap med en tvärförbannad kökschef som undrade vad i helvete jag menade med att servera mackor med otinade räkor till gästerna.
Sådana minnen får mig att vråla av skratt.

Jag har många minnen från arbetslivet och jag har skrivit många och långa noveller om detta. Ofta självbiografiska. Jag skrattar oftast när jag skriver dem.
Hur hanterar ni alla krossade förhoppningar? Hur gör ni för att stå ut med era skitjobb? Hur överlever ni när ni står där vid bandet, bakom ratten på bussen, när ni torkar någon dreglande pensionär i röven, när ni sitter vid någon flimrande datorskärm och försöker förstå det nya förbannade registerprogrammet, eller kort sagt: När ni faktiskt vaknar upp och förstår vad ni egentligen håller på med mitt uppe i en lång och tröttsam simtur i det hav av vanvett, tristess och meningslöshet som man brukar benämna som Yrkeslivet?

Hur överlever ni? Vilket namn har er livbåt?