Hej! Jag blev mycket glad när jag hittade denna sida. Att dela era tankar gör att jag inte känner mig lika ensam. Ska påbörja mitt första försök den 31 januari. Hittills känns allt så overkligt.
Tillhör kategorin spruträdda och är därför intresserade av lite mer information om hur det går till. Gör det ont? Vet inte hur jag ska förmå mig att sticka in en nål i magen. Hua!
Ett stort lycka till, till alla som kämpar!
Xantippa
Oj!..nää..jag missförstod helt innebörden av frågan. Ursäkta
Man ska ta ta sådant på allvar för min väninna svimmar om hon ser en spruta. Hon blev tydligen rejält skrämd när hon var liten. Säg det till din läkare och förklara att det känns lite obehagligt. Sedan finns det Emla kräm som är lokabedövande och sterilt. Den börjar verka efter ca 25-30 min. Det är ju en liten tröst.
Hoppas att det går bra för dig!
Du fixar det!
Jag har själv blod-sprut-fobi, svimmar vid blodprov odyl. men att ta sprutorna (vid IVF) är (jag lovar dig!) inga problem!
Mannen gjorde det på info-träffen på KK, men jag tog över, nålen var supertunn, en sprutpenna (typ som diabetes-sapruta) och känns absolut inte alls!
Be sköterskan på KK visa dig (om de missar det på infot...).
GO-YOU!
Kram från Babe.
Vännen de skickar inte bara hem dig med sprutor utan de går igenom hur du ska göra. Tyvärr så måste det göras själv eftersom sprutorna ska tas kvälls tid. Men några av mina bekanta som är sprut rädd liksom mig själv har låtit deras man ta. Jag vägrade dock det så jag tog mina själv. Första gången stängde jag in mig på toa och bara hyperventilerade men sen tänkte jag tänk på alla diabetiker de sprutar ju hela livet och vi bara en kort tid det hjälpte mig.
Vet att du fixar det för kosta vad det kosta vill men barn vill vi ju ha.
Lycka till och jag stöttar gärna dig om det behövs bara att skriva till mig här!
Kram Jessica (1a IVFen utomkvedshavandeskap v8, 2a IVF påbörjad)
Det är inte så farligt när man gjort det par gånger och de visar på kliniken innan också.
Jag har gjort det själv några gånger men de känns bättre när maken gör det, dels för att det känns tryggare för mig och dels för att då blir han mer inblandad i själv processen.
Oroa dig inte, det är en mycket lite nål så det handlar inte om någon smärta precis utan det kan svida till lite.
Lycka till!
Hej
Jag är också vansinnigt spruträdd. Första IVF försöket så skrek och grät jag när min man skulle sticka mig. Kunde inte själv sticka då jag brukar svimma av sprutor.
Knepet som jag fått många gånger är att lägga en kudde över huvudet och vänta, men då blev jag bara ännu räddare. Min man räknade istället till tre innan han stack, på så sätt visste jag exakt när det skulle ske samtidigt som jag kunde stoppa i tid om jag ville. Det tog flera gånger innan det blev uthärdligt, övning ger färdighet =) Tänkte också mycket på utdelningen jag skulle få av alla sprutor (bebis)!
Önskar dig all lycka... Efter en vecka tycker du det är en baggis (nästan)...
Hej! Jag har lyckats ta sprutorna, och jag är ganska skraj för nålar.
De här sprutorna är inte som blodprov, det gör mycket ondare, då känner man tydligt sticket. De är inte heller som en vaccination, då det kan svida och spänna när innehållet sprutas in.
Kort sagt - det här är verkligen små, tunna sprutor. Du märker direkt om det gör ont på ett ställe, då är det bara att byta. Och när man hittar ett "bra" ställe - då glider nålen faktiskt in utan att man trycker särskilt hårt och ofta utan att det känns ALLS! Sen KAN det komma ett lätt svid när man sprutar, men inte som vid en vaccination.
För mig var det så att när jag kom över "spärren" att sticka mig själv, blev jag mest FÖRVÅNAD över att jag inte kände nålen i magen, utan att det jag "kände" var hur jag med handen förde nålen i något med väldigt konstig konsistens. Fett, helt enkelt! Och då är jag inte särskilt stor - men den lilla bilring jag har duger utmärkt att gömma en spruta i.
Lycka till!
Hoppsan - behöver kanske förtydliga. Blodprov och vaccinationer känns alltså mycket mer än de här sprutorna. Inte tvärtom, om man kanske läste min förra inlägg så. Solly!
Du kommer absolut att fixa det. Jag var hyper för alla sprutor och nålar innan. När jag väl stuckit in den tunna lilla nålen i magen under visningen på sjukhuset så blev jag så stolt över mig själv. Vad duktig jag hade varit - och det gjorde ju inte alls så där ont som jag hade inbillat mig. Knappt ont alls och då ljuger jag verkligen inte!
Första gångerna tvekar man kanske sedan att ta den, men sedan går det som ren rutin. Till slut tyckte jag att nässprayen var värre än sprutorna eftersom det killade, kliade, rann och sved.
Du kommer klara det galant! Lycka till!