Matvägran på "riktigt"!!!

Tutuss: Har ni fått hjälp av BUP (barn- och ungdomspsykiatrin)? Nu menar jag inte att han har en psykisk sjukdom, men det verkar som om det har låst sig. BUP är oftast väldigt bra på att lösa sånt. fast detta vet du väl kanske redan! Sedan nästa fråga. Har du och hans pappa fått hjälp att ta er igenom detta? Om ni är oroliga för att han inte äter, så påverkar det honom att äta mindre.

Jag var själv en vanlig matvägrare långt upp i åren och jag satte mig mer på tvären ju mer uppmärksamhet min ätning fick. Jag vet att det är jättesvårt, men jag tror att ni hjälper honom om ni slutar "bry er". Acceptera att han lever på sondmaten och låt honom få lugn och ro ett tag. Han märker naturligtvis av er oro. Det får honom antagligen att sätta sig ännu mer på tvären! Nu säger jag naturligtvis inte att ni är dåliga föräldrar! Ni har hamnat i en fruktansvärd jobbig situation och det är absolut inte ert fel att han inte äter. Något var ju galet redan från början eftersom han aldrig har ätit, det rår inte ni för!

Tutuss: Fast får du och hans pappa någon hjälp? Alltså utan sonen, någon som fokuserar på er och hur ni mår i detta?

Störande att andra tror att de kan hjälpa! Hur ska dom kunna det när inte ni kan?

Håll ut, det kommer att lösa sig! Lycka till!