Egna barn och bonusbarn...

Det han säger är att det bara ska vara som det är och han undrar varför mina barn ska ha det bättre!
Jag tror att det är som du säger att han är rädd för att dom inte ska komma överhuvudtaget. Problemet är att han inte kan sätta gränser mot sina barn.
I början sa vi att vi skulle ha en enad syn på saker, men det föll direkt när dom ifrågasatte varför dom måste hjälpa till.
Jag har försökt med dator och tv tid men eftersom jag alltid blir motarbetad så funkar inte det längre och eftersom jag inte har hans stöd så kan jag/orkar inte göra något.

Vi har i dagsläget blivit två läger, dom och vi och det känns fruktansvärt jobbigt.

Det gick inte att genomföra omflyttningen i helgen som var eftersom han motsatte det totalt så nu vet jag inte vad jag ska göra.

Faktiskt så har vi haft det ganska bra när vi varit tillsammans ensammna.
Vi har haft varannan helg själv och då är det inga problem.
Vi har alltid kommit överrens om det mesta, men när det har gällt någonting runt barnen har han alltid blivit tyst och sen har han inte pratat.
Jag har alltid tyckt att vi ska prata och diskutera saker och gemensamt komma fram till lösningar,men det är svårt när det bara är jag som tycker det. Jag har försökt med familjeråd,men då har det bara blivit smutskastning och bråk så det fick jag lägga ner.
Men jag har förstått att han är väldigt rädd för vad hans äldsta dotter ska säga och göra. Jag vet inte varför men jag har förstått att hon är väldigt lik sin mamma i sättet och det verkar som om han är rädd för det. Svårt att förklara...
Men han försvarar speciellt henne i alla lägen och jag har fått bli syndabocken.

Men nu har jag faktiskt ledsnat och jag har sagt att han får hitta på någon lösning och det gjorde han.

Istället för att ta en konflikt med barnen och förklara vad som gäller så sa han igår kväll att vi ska separera.

Det känns hårt, men det kanske är det bästa!

Hej igen!

Ja, helgen blev givande. I lördags sa jag att det var nog och nu går jag och möblerar om, då fick han panik och kom faktiskt med en bra ide. Så nu har mina barn fått egna rum och hans får dela.

När han berättade det för sina barn (dom var så klart inte här) så hade dom blivit jättebesvikna och det kan jag förstå. Men enligt han så accepterar dom det inte utan som han sa så har han fått mycket minuspoäng.

Mina barn har fått det jättefint och dom trivs jättebra, men min sambo är på ett fruktansvärt dåligt humör mot barnen. Fast det inte är deras fel, han klagar på allt!

Läget är som tidigare att han vill separera och jag vet inte hur jag ska tänka, men jag kanske ska kontakta familjerådgivningen så vi kan gå dit tillsammans.
Jag tänkte lägga fram det som ett förslag till helgen för då är vi själva.

TACK alla för era positiva inlägg och förslag till mig.
Vi försöker nu gå vidare och vi får se vad som händer.
Min sambos barn ska komma imorgon och seda får vi se hur det går.
Jag kommer att skriva sedan om hur allt har har blivit.

Tack alla ni som har engagerat er och kommit med mycket bra förslag.

Hej hej!

Ja, vad ska jag säga! Min sambo sa bara att han kommer att flytta så snart som möjligt för han vill inte offra sina barn!
Jag har då funderingar på vad han menar men jag har inte fått någon förklaring alls. Så nu är läget det att han ska flytta och jag vet inget,han vägrar prata med mig, men han vill att allt utåt ska vara som vanligt och att vi ska bete oss som vanligt,alltså dela säng och umgås med familj!!!!

Jag vet inte vad jag ska göra!