Jag ammade min väninnas son en gång.
Det var så här:
Min kompis och jag har barn som är lika gamla. För några år sedan, när de var ca tre- fyra månader var mamman tvungen att vara med på ett möte på jobbet som hon var mammledig från, det var nån omorganisation har jag för mig, och av olika anledningar som jag inte minns, ville hon få vara på mötet i lugn och ro.
Detta skulle ta typ två timmar, hon ammar på för fullt, bebisen sover och är mätt när hon går.
När han vaknar är han nöjd och glad, mamman ska snart komma tillbaka, men hon blev sen p ga ett stopp i T-banan och satt fast över en timme.
Under tiden blir bebben döhungrig, jag provar flaska, som han bara blir mer hysterisk av, min lilla börjar också storgråta, jag vaggar, vyssar, sjunger, bär och ber att mamman ska komma snart.
Tillslut ringer jag henne, och hon säger, ja men va fan, prova med din tutte då!
Så jag sätter mig med båda barnen och ammar båda två.
Bebbarna är glada och nöjda och mätta.
Var det fel av mig?
Han var nästan blå av ilska och hunger, och när mamman skulle komma visste ju inte ens hon p g a stoppet.
Hade det varit bättre att låta honom gallskrika av hunger? Flaska gick bara inte, trots envisa försök.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2006-11-10 00:23:43:
familjeliv.se/Forum-4-46/m14205361.html
Här är tråden som startade mina funderingar.
