Min sambo kan inte hantera barnen - långt!

Hej!

Behöver råd och hjälp - för jag känner mig förtvivlad och orkar snart inte längre!!

Min sambo kan inte hantera våra barn på ett korrekt sätt. Vi har tre barn, och det här började märkas när första sonen kom i trotsåldern. I stället för att försöka avleda eller vara lite smidig urartade alla utbrott / situationer till regelrätta maktkamper som ofta slutade med att sonen blev ivägsläpad i armen. Och fick blåmärken.

Han lovade att försöka bättra sig, säger själv att det blir svart för honom när han blir arg, och att ev. spärrar bara inte finns där.

Äldste sonen är nu tio år, mellankillen 5, minsta tjejen 1 1/5.

Det blev lugnare en period tills mellankillen hamnade i trotsåldern - en ålder som i hans fall aldrig verkar ta slut. Samma mönster igen tills sambon en dag ringde till mitt jobb och bad om hjälp. Sambon hade fått ett utbrott för att han vägrade borsta tänderna och lyft upp vår 5-åring och släppt ner honom på badrumsgolvet så att han ramlat och slagit sig så illa så att han blödde från ett stort jack i ryggen. Det var förvisso inte hans mening - men det han själv fick panik över var att han fortfarande var lika arg fast sonen blödde och grät. Han var fortfarande urförbannad och kände helt enkelt ingen ånger eller någonting annat än ilska.

Jag har ju under en längre tid bett honom att söka psykologisk hjälp men utan att lyckas. Nu ringde han själv och fick en tid hos öppenvården för att komma tillrätta med sin ilska.

Han gick där för en "utvärdering" som ledde fram till att hon tyckte att han skulle kontakta manscentrum som bättre skulle kunna gjälpa honom eftersom han inte är psykiskt kjuk - samt att vi bör gå i familjerådgivning tillsammans och prata om detta och vårt liv.

Superbra! Det är bara det att han ännu inte har ringt till något av ställena.

Och det är inte bara det att han blir arg. det är hela hans attityd! Vi har pratat om så många gånger hur man bör bemöta barnen. Han vet med logiken hur han bör göra - man han kan inte omsätta det i praktiken. Barnen reagerar på hans sätt att säga saker (ofta korthuggna kommandon, retligt tilltal, bestämmande, mästrande) och blir trotsiga - sedan är den onda cirkeln igång.

Detta kommer hemifrån. Hans föräldrar har aldrig sagt att de älskar honom, inte varit kärleksfullt förlåtande, bara blivit arga och skickat honom till rummet eller ut. Aldrig har de sagt förlåt eller diskuterat någonting. Aldrig har han fått lära sig vad som bör följa efter ilskan. Han har aldrig lärt sig steg 2, helt enkelt. Hur man följer upp med en förlåtande och ömsesidig diskussion.

Han tycker att det är jättejobbigt att det så ofta blir bråk hemma och har blivit medveten om att han till stor del bidrar genom att inte kunna göra annorlunda - men det blir ingen förändring. Han har lovat mig att försöka tänka "vänta lite, det här blev fel - nu ska jag ta en time-out och tönka ut en annan approach" - när han märker att det kör ihop sig. Men sedan tar ilskan överhanden. Vi har även kommit överens om att jag ska sätta upp ett stopptecken när jag märker att han/situationen urartar - men när jag väl gör detta lyssnar han inte.

När vår äldste son gnäller om att läxan är tråkig blir det bråk om detta i stället för att han med snäll ton erbjuder sin hjälp vilket han skulle ha kunnat göra...

Jag orkar inte se allt detta längre!! Och jag är jätteorolig för hur detta påverkar mina barn. De säger själva att pappa är arg jämt och är orättvis mm - och det är faktiskt sant, tyvärr. Jag vill inte att det t.ex. ska gå dåligt i skolan för att min sambo ser till att läxläsning blir till något som förknippas med negativitet i stället för positiv hjälp. Så här är det med mycket.

Det har hänt att min äldre som har gömt sig när pappa blir arg på den yngre sonen. När jag frågar varför, svarar han att han inte vill att pappa ska kunna nå honom och att han är rädd att pappa ska göra illa han lillebror.

Han menar då att ´det känns hemskt i hela kroppen av all ilska och känslan av att pappa tar honom hårt i armen. Min sambo har aldrig slagit våra barn även om jag tycker att det är lika illa att han gör det med rösten.

Han är även en jättebra pappa när han inte är arg - men jag blir arg så ofta p.g.a. detta att det urholkar vår relation något så bedrövligt. Och trots att alla inblandade inklusive han själv vet vad som behöver ändras när det gäller hans ilska och sätt - blir han ändå förbannad på mig när jag säger något.

Han följer inte ens med på utlandssemestrsr med våra barn - jag åker i så fall själv med killarna. Han tycker helt enkelt inte att det blir någon semester med ungar att passa hela tiden.

När jag och killarna är tillsammans så blir det inte så här. Jag talar alltid om för dem vart vi ska, vad vi ska göra, i vilken ordning vi ska göra saker och när vi ska gå och fika mm. Klara och tydliga budskap är det enda rätta. Hittar på ett trevligt samtalsämne i bilen så blir det inget bråk. Bråkar de, stannar jag tjejens vagn och säger till direkt att jag vill att de ska lugnt bredvid vagnen och inte bråka. Fortsätter de bråka får de vänta i bilen i stället för att följa med och fika mm.

Vi har talat om detta också - att vi ska göra likadant båda två. Men när han är i samma situation glömmer han allt detta och tjatar på som vanligt om vad de inte får göra och att "varför kan du aldrig lyssna", "varför måste du alltid bråka" o.s.v. i alla oändlighet. Han låter dem höra saker som han borde tänka men inte säga högt. Han ger dem en negativ självbild överlag - jag kan inte matcha detta. Hur kan jag? det blir ju så dubbelt som det kan bli.

Vad ska jag göra???