Hur klarar man en separation? Hur har ni överlevt?

En separation innebär ju förändring. Att saker blir annorlunda, och det kan vara skrämmande. Jag tror att det är förändringen i sig du är ängslig inför. Inte att du kommer att sakna relationen... Det verkar ju som om du funderat länge på den och att det är vad du vill!
Efter en kort period märker du att du finns och har en identitet i din nya situation och att den kan vara till det bättre. Mitt liv har förändrats dramatiskt till det bättre sedan jag separeerade från min förra man...

oj det där låter som mig för precis ett år sedan.. Separerade i januari, en son på 1 år, vi hade varit ihop i 6 år.. visste inte hur ja skulle gå vidare fastän att beslutet var gemensamt... Nu ett år senare har jag hittat mannen i mitt liv och bor själv o trivs superbra med livet. Inget är som ja trodde för ett år sedan... och ja e så otroligt lycklig, men det var jag även innan jag träffade min nya.. Jag hittade tillbaka till mig själv.
Jag kan skriva mer imorrn, har inte tid riktigt nu men vill du prata så kan du skicka mail till mig. kram

Du måste som sagt "bli din egen"!  Det är tufft, och det är nog nån mening med det, på då sätt tänker man och känner man och vet till slut ´hur man vill ha det. Jag tvivlade ibörjan av seperationen om varför vi hade gått ifrån varann.. helt plötsligt tyckte jag att han aldrig hade gjort nått fel och att vårat förhållande varit perfekt, men efter ett tag kom verkligheten ikapp mig och jag började minnas allt jobbigt.
Har du någon vän som vet hur ni har haft det och som kan påminna dig om hur ni haft det?
Du kommer att fixa det. Det jobbiga blir ju förståss att ni måste ses pga er dotter. Men det kommer att bli bättre med tiden det åxå.
Förbered dig på en lång berg och dal bana när det gäller dina känslor. Från att ena dagen må bra till att nästa dag vilja gå tillbaka till ert förhållande. Vi människor är ju vanedjur, så det är klart det tar tid att må bra i alla förändringar. Du måste tro att det blir bättre, för det blir det!!
Lycka till! Massor med kramar!!

tack alla som skrivit, jag läser och tar åt mig av allt så gott jag kan!

Carro Å
Jag pratar gärna mer med dig! få höra lite solskenshistorier och få lite hopp.

Också separarerat från ett längre förhållande än ditt. Inga barn, men förstår vad du menar.

Ni kan ju fortsätta vara vänner, eller hur? Jag och mitt ex är bra vänner. Äter middag ibland ihop, hittar på saker och hjälper varandra så gott det går med diverse praktiska saker.

Känns skönt att inte släppa, just det du skriver, sin bästa vän sen flera, flera år.

sötäpplet

Jo men problemet är ju att han vill släppa, strunta i allt helt och hållet.. inte mitt val. Men de är bara att acceptera, de är så han säger att de är det enda sätter för honom att kunna gå vidare.

Jag känner likadant, jag känner att det bästa hade varit en seperation. Men samtidigt så känns det som att det är jag och han.

så som du beskriver det är så jag tänker.

"Hur går man vidare? Hur länge gör det ont? Jag känner mig så svag utan honom. Har inget jag utan honom, jag är vi. Jag måste bli min egen. Skrämmande.
Ont gör det. Ont att se honom ledsen och sårad. Ont att inte få träffa honom. Ont att det vi hade är över. Det blev inte som vi tänkt."

Jag funderar också över detta...
När det ena stunden känns helt hopplöst och man går med ångest och nästa dag kan man inte ens förklara vad som är fel.

Min sambo (sen 8 år)är en fantastisk kille och en super pappa, men trots detta ligger jag på kvällarna och fantiserar om nått annat. Nån som är intresserad av mig som person, någon som ställer sig och lagar min favorit mat bara för att göra mig glad och någon som känner åtrå för mig.

Jag funderar också över hur barnen skulle ta en separation och hur det skulle kännas att vara ensam en hel vecka...läskigt eller?

Jag önskar dig som startade tråden all lycka i fortsättningen...berätta gärna hur det går för dig.

Första ggn vi sa att vi skulle separera (ca 1 månad innan vi sen gjorde det) så kändes orden alldeles för mycket för att klara av... alla tankar om hur skulle jag klara mig utan honom, utan att träffa min son varje dag...det var ju han o jag o vår son som skulle leva ihop, skulle vår son aldrig få ett helsyskon? vem är jag? vi var ju vi liksom!!Alla frågor,få svar... Så den ggn tog vi tillbaka det lika fort som vi sa det ungefär.. utan att något var förändrat mellan oss och det var fortfarande väldigt dåligt förhållande.
Då började jag att prata med min allra bästa vän om vårat förhållande som jag annars aldrig gjort och hon gav mig vinklar utifrån om hur hon såg på det jag berättade... genom att prata om det så kunde jag ta på problemen på ett annat sätt och kände tillslut att det bara fanns en utväg för att rädda vårat förhållande.. och det var att separera. När jag sen tog upp det med mitt ex så sa han att han kände precis likadant som mig och så var det som om all spänning som vi haft så länge bara försvann i den sekunden.. vi grät båda två men kände ändå att det var det enda rätta och att om vi överhuvudtaget ville ha en relation med varandra så var vi tvunga att göra så.
Detta var i januari och vi bestämmde oss för att fortsätta att bo ihop tills dess att vår son skulle börja på dagis vilket var i april, sen så hade vi en thailandsresa vi ville göra oxå i april med min familj. Månaderna gick och vi levde på ganska bra. När april kom och resan var gjord så tyckte jag att det var dags för honom att flytta, det var uppgjort så att jag skulle behålla lägenheten då han ville ha en mindre. I maj så började jag att dejta litegrann och det var inte poppis...han bodde kvar fortfarande men hade ingen lägenhet på G heller. Tillslut så accepterade han att jag faktiskt ville gå vidare med mitt liv och att han faktiskt bodde kvar av egen fri vilja. Jag träffade min kille i Augusti och då hade han fortfarande inte flyttat...vårat förhållande höll på att gå åt helvete, jag var så frustrerad över att han inte flyttade samt att han aldrig städade eller gjorde något hemma för att hjälpa till... han flyttade inte förens den 1 oktober.. alltså nästan 10 månader efter vi separerat !!!! baaah...
Jag är såå glad över att ha träffat en man som verkligen ger mig kärlek och han är helt underbar på alla vis. Mitt ex och jag har en relation som har varit ganska mycket upp och ner nu men den kommer att stabilisera sig snart, det tar ett tag att anpassa sig till sina nya roller.
Även om allt kännt jättejobbigt för dig just nu så kommer det en dag (snart) då du kommer att mår bra och kunna se tillbaka på ert förhållande på etrt annat sätt.

Det allra bästa för mig med att separera var att jag verkligen hittade mig själv igen, jag slutade att sätta honom första rummet och gjorde mig själv (och sonen såklaert) till det allra viktigaste som fanns. Jag har aldrig i hela mitt liv mått så bra som jag gjorde då. Och många runt omkring mig komenterade det oxå. Det var så skönt att käna sig stark o levande.. Jag hittade mig själv och insåg att jag faktiskt alltid klarar mig själv...jag är stark själv och det var det allra bästa tillfredsställelsen... från att ha undrat hur man ska klara sig utan honom till att känna så var underbart. Jag älskar min kille mer än jag någonsin älskat nån förut men fortfarande så vet jag att vad som än häner så e ja stark själv...

förlåt om det blev långt o kanske till o med flöt jag ut ifrån ämnet lite..