Riktigt bra förlossningsberättelse! (Långt)

Min solskensberättelse kommer här. Alla ni som bara får höra skräckhistorier om förlossningar bör läsa min och jag råder er att se positivt på er kommande förlossning!

På morgonen i v. 40+3 gav jag och min man bebisen en ?färdknäpp? genom att ha lite obekvämt sex. Jag blev lite öm och det kändes lite som mensvärk hela förmiddagen. Jag tänkte väl att det berodde på den relativt hårda behandlingen tidigare på morgonen och vi var ute i trädgården hela dagen. Vi både åt och jobbade ute. Kattungarna var med oss och vi hade kameran framme. Vi funderade på vad vi skulle göra på kvällen eftersom det var fredag och vi ringde mina föräldrar vid femsnåret (detta finns en bild på :) och frågade vad de skulle göra. De skulle åka in till stan och det kände vi inte för. Strax därefter insåg jag att jag nog inte bara hade mensont utan att smärtan liksom kom i vågor. Mol, mera mol, massa mol, mindre mol, lite mol? osv. Men inte ONT på riktigt. Jag hade däremot lite svårt att sitta still ute på gräsmattan. Vi sa att vi kanske inte skulle hitta på någonting trots allt och började istället laga middag (ugnsstekt lax). Det var väl tio minuter mellan värkarna när vi började klocka dem och det gick snabbt ner till fyra-fem minuter och sen tre-fyra minuter. Jag skrek ?nu? när det gjorde som mest ont och min man fick hålla koll på klockan. Jag provade att stå i duschen (skönt), gå omkring (väldigt fort :) och ha värmd vetekudde på magen (underbart). Vid åtta på kvällen var det tre minuter mellan och jag ringde förlossningen. ?Ni är hemskt välkomna om ni vill förstås, men?? sa barnmorskan. ?? det är vanligt att det avstannar, för det är väl första gången?? Jag bara sa ja och hann få ytterligare en värk. Hon visste väl vad hon pratade om. JAG visste ju inte. ?Ta du en dusch och försök äta lite och avvakta?. Lydigt ställde jag mig i duschen och sedan åt vi lax med värkavbrott? Mannen packade väskan färdigt och vid 20.45 sa jag att vi nog ändå måste åka in. De fick väl skicka hem oss annars. Mannen fick bråttom och fick dessutom ringa förlossningen, eftersom jag hade fullt upp med värkar och att gå omkring. Det gjorde fortfarande inte skärande ont som jag trodde det skulle göra, mer som rejäl rejäl mensvärk.
Att sitta stilla i bilen var det värsta och till slut satt jag bara apatiskt och koncentrerade mig på att andas och sluta ögonen i pauserna. Mannen körde (förstås) och jag har nästan inget minne av själva vägen (ca 15-20 minuters bilväg). Väl på parkeringen fick jag huka mig ner av smärtan, men kom ändå ihåg att påminna mannen om att han glömt mobilen i bilen och att lägga på mynt i automaten. I hissen, berättade mannen sedan, var han nästan rädd över hur frånvarande jag var. På förlossningen blev vi anvisade till ett mottagningsrum (inskrivna 21.30) och sköterskan frågade massa rutinfrågor och ville sätta CTG på mig. Jag sa att det var omöjligt för mig att ligga stilla, men hon sa att jag kunde gå runt apparaten. Jag bara hade värkar hela tiden så till slut frågade hon om vi ville ha ett rum istället. ?Ja, jag vet inte?, sa jag, ?det är du som vet?. Jag var inte arg, bara frustrerad över smärtan. Barnmorskan såg ju att jag hade värkar väldigt tätt också förstås. Hon förklarade att hon var på väg hem och lyckade oss till när hon lämnade oss på rummet med annan personal. Jag stod framme vid fönstret och lutade mig och då började jag blöda. Det var inte vattnet, men troligen den där initialblödningen. Jag hade inte kommit ur mina kläder utan blödde igenom. Plötsligt fick jag massa hjälp att få av mig kläderna och lägga mig på sängen. Man kopplade CTG väldigt fort och det visade sig att bebisens hjärtljud var lite dåliga. Läkaren kom in, jag tror de tog hål på hinnorna och man satte en grej på bebisens huvud för att mäta hjärtljuden. Jag fick också syre i masken. Jag var öppen åtta centimeter! Hade hoppats på minst någon centimeter, som man ju hört. Det var massa folk inne, men jag blundade i stort sett hela tiden. Läkaren sa att om det dröjde för länge innan bebisen kom så skulle de ta sugklockan. Jag hade ju lärt mig att det var viktigt att inte trycka på för mycket innan man nått ett visst stadium. Så när jag kände att jag behövde krysta (redan!, tänkte jag) så frågade jag ?jag behöver trycka på!?? ?Ja, men gör det då!? sa läkaren. Någonstans i mitten av allt så frågade jag efter masken med lustgas som jag inte använt. ?Strunta i masken och krysta istället!? hejade läkaren på. Och det gjorde jag.

Så, inskrivna klockan 21.30? och vår son föddes 22.08! Allt gick fint, moderkakan kom självmant efter fyra minuter och han hade alla fingrar och tår. Mannens arm var trött efter att jag krampaktigt hållit tag i den (fick ligga i gynställning pga. hjärtljuden). 3470 g och 53 cm lång. Lite dålig färg, men sedan allt okej! Barnmorskan som tog emot oss (och som var på väg hem då) hann till och med in och gratulera oss innan hon gick hem!

Jag har, efter att själv ha fött barn relativt ?enkelt?, insett att människor oftast inte vill höra om snabba enkla förlossningar. Det är nästan fult att säga att ens graviditet var bekväm och lätt och att ens förlossning gick snabbt och enkelt. Det är som om människor tycker det är jobbigt att det finns de som haft det lättare än de. Min berättelse väcker inte alls samma intresse som andras när vi diskuterar i grupp. Sorgligt, för min upplevelse var minst lika stark, även om jag inte låg och kämpade i 30 timmar, inte enomgick kejsarsnitt, inte andades lustgas eller skrek fula saker efter min man och folket i rummet?

Så, lyssna på allas förlossningsberättelser med samma intresse, för håll med om att det är intressant hur det nu än gått till!