Min man gör mig olycklig.

Din man behöver tala med en terapeut. Ofta räcker det tyvärr inte med någon i närheten, utan man måste prata med någon man inte känner - någon som kan vara objektiv och som inte har några förutfattade meningar.

Jag tror även att det skulle vara bra för dig att få stöd av en terapeut. Det kan kännas läskigt och ibland tar det ett tag innan man hittar rätt person som man verkligen lita på och öppna sig för (tredje gången gillt var det för mig), men man får inte ge upp. Någonstans där ute finns det någon som kan hjälpa er...

Massa stöd-kramar till dig...

Nej, men...han behöver ju prata med någon! Alltså vi snackar professionell hjälp. Det är inte rätt att du ska tassa på tå runt honom av rädsla för humörsvängningar, absolut inte.
Har du provat att föreslå en kurator eller psykolog? Han kanske känner själv också, att han innerst inne inte mår så bra.

haha Knin, vi måste ha skrivit samtidigt.

Håller med alla ovanstående! Det är sällan jag tycker man har rätt att kräva något i ett förhållande, men här tror jag faktiskt du har det. Och gör det NU, så att det kan vara någorlunda "överstökat" tills barnet kommer. Det kommer bli ännu tuffare då.

En stor kram till dig som stöttar din man så! Han är lycklig som har dig!
Lycka till!

Jag har verkligen försökt få honom att gå och prata med någon, men utan framgång.
Jag har tagit upp det vid olika tillfällen och i olika sammanhang, men inget funkar.
Vissa dagar kan ha se sina problem och prata öppet om dem, men eftersom han tycker att han är medveten om dem så kan han inte förstå varför han skulle behöva prata med någon.

Det låter som en bra idé att jag gör det själv också men det räcker nog inte.

Att han är medveten om sina problem är ett steg på vägen, nu behöver han få hjälp med att BEARBETA dem. Han kan inte "laga" sig själv. Förklara det för honom.

Jag ska försöka ytterligare. Men jag har inga förhoppningar om att det kommer att funka.

Är det någon som har några råd om vad jag ska ta mig till om han inte skaffar hjälp?

Kan man bli en bra förälder om man är i obalans själv?

Ja, det tror jag absolut att man kan. Men det kommer att bli jobbigt och han förtjänar ju att må bra!!

jag tror inte man kan bli en bra förälder fullt ut när ens sinne är i obalans, jag vet för min man har problem dock inte samma men liknar det du beskriver om att vissa dagar kan han prata öppet om sina problem o andra dagar så blir allt "mitt" fel. Jag har nyligen fått barn o känns inte roligt att ha "två" bebisar på en gång om du förstår, jag måste på ett sätt vara morsa åt honom också och det orkar man inte som nybliven mamma, jag tycker du ska försöka prata med din kille i lugn o ro, för att kanske föreslå att gå i någon slags terapi tillsammans? båda skulle nog må bra utav det. Man blir liksom "medberoende" i förhållanden som dess!! all lycka o framgång önskar jag dig! Kramar

Du/Ni kan ta hjälp av familjerådgivningen. Jag tror att din man automatiskt "slår ifrån sig" när du föreslår att han ska få hjälp. Därför kan det vara bra att föreslå saken som att "vi behöver hjälp", så att han inte behöver känna sig utpekad. Om inte annat, och han har "rätt" och inte alls behöver någon hjälp så kommer dom ju säga så till er på familjerådgivningen.
Och stå på dig. Detta kan vara ett viljornas/egonas kamp. Han måste förstå att du verkligen menar allvar. Jag tror tyvärr inte att han kan bli en bra förälder med de humörskiftningar du beskriver. Tänk på att allt kommer förmodligen bli ännu mer jobbigt och stressigt när den lill* kommer och ni inte får någon sömn heller.
Ta hand om dig och lilla knodden i magen. Du får skriva till mig när du vill om du önskar. Har varit i mycket liknande situation.
Kramar.

För mig fungerade det inte att föreslå en terapeut - men när jag bytte ut ordet mot coach (som är så populärt nu!)- och påpekade att alla går hos karriärcoacher osv- så funkade det. Du kan ju alltid testa! Svårt för någon som inte tycker att h*n har några problem att se att man behöver gå till en terapeut...Lycka till!

Mycket möjligt att din man mår dåligt men han tycks dessutom vara egoistisk och manipulativ. Du beskriver ju hur han lägger över sina problem på dig, det är du som "gör" honom ledsen, upprörd etc. Han är inte motiverad att söka professionell hjälp och eftersom du finns kvar där trots hur han behandlar dig förlorar han ju heller inget på att behandla dig illa. Eller har jag helt fel?
Med risk att hamna i det amatörpsykologiska träsket, läs gärna boken "Energitjuvar" av Inga-Lill Roos. Tror att du kan få dig en tankeställare eller två där.

Jag vet inte om han kan bli en bra förälder trots att han mår dåligt. Däremot tror jag det är en viss risk att hans egoistiska beteende syns tydligare när han inte längre har dig helt för sig själv, och kanske att han kan komma att se en bebis som behöver dig som något av en rival.

Jag har varit som din man och gjort små men säkra framsteg. Du kan inte ge honom tid?

Jag har varit med om samma med min pojkvän sedan några år tillbaka. Han har sökt professionell hjälp ett flertal gånger och blev emellanåt bättre men föll förr eller senare tillbaka. Dessutom svängde han hela tiden mellan att erkänna att felet var hans och att anklaga mig så jag visste till slut inte var jag hade mig själv ens. Nu är det slut (igen) efter att jag har fått nog (igen)... Jag älskar honom nåt fruktansvärt, han är mitt livs kärlek och helt underbar om man bortser från det destruktiva, men jag har ärligt talat aldrig varit helt lycklig tillsammans med honom pga hans beteende och vad jag har gått igenom pga honom. Just nu är allt skitjobbigt, saknar honom hela tiden, kan inte tänka mig att leva utan honom men känner att jag måste försöka. Han har liksom trasat sönder mig, jag som var så sund och stark en gång i tiden. Vet inte om jag har några goda råd TS men professionell hjälp är aldrig fel, var envis. Kram på dig!

Tack så mycket för stödet och råden.
Jag är mer övertygad än någonsin om att vi behöver profesionell hjälp, men det kommer nog inte hända. Jag tog upp det i helgen igen (under en bra stund när vi pratade om barnet och om hur man blir en bra förälder) och han blev superobstinat. Han kommenterade att han vet hur han är och inte kommer att förändra sig. Han sa att han hellre skiter i allt (=oss) än att söka hjälp, all typ av hjälp!
Det känns så hopplöst.
Det känns som om det ska hända något så ska jag vara tvungen att "hota" och vara beredd att gå.
Vi hade en liknande usel situation för ett tag sedan och till slut fick jag nog och kände att jag var beredd att ge upp. Då tog han det på lite större allvar och bättrade sig något.
Jag har tagit upp detta med honom och sagt att jag inte tycker att det ska behöva gå så långt för att han ska lyssna på riktigt. Och han säger att han förstår och allt det där men sedan hamnar vi där igen i alla fall.
Och om sanningen ska fram så orkar jag inte med fler sådana strider.

Jag får väl ge det lite mer tid kanske.
Och står jag till slut inte ut längre så gör jag inte...

Tanken på att uppfostra ett barn själv känns som det är nu lättare än att ha en liten och honom att ta hand om.

Som sagt, tack för alla svar!
Kram!

Eisa,
Du säger att du varit som min man men gjort framsteg.
Vad har hjälpt dig?
Vad tycker du att jag ska göra mer än att ge honom tid?

TS, usch vad trist att han tog det på fel sätt... Jag hoppas verkligen att det löser sig snart och han börjar ta det här på allvar... Jag förstår att du känner att det nästan blir två bebisar att ta hand om...

kram kram