Vårt förhållande börjar rasa. Någon med lite tips på hur man hittar tillbaka till varandra?

Sätt dig ner med honom i lugn och ro och förklara hur du känner och hur du vill ha det för han kan ju ha synpunkter på förhållandet oxå men diskutera är det allra viktigaste och få honom att förstå att det är allvar. att prata kan kännas väldigt tungt men det är något man måste göra för att ett förhållande ska fungera.

Men vi kan knappt ens prata längre utan att det blir tjafs. Och det har vi gjort flera ggr men det händer inget (från någon av oss).

Bra tips sätt er ner och skriv ett brev till varandra om hur ni känner!
Vad ni vill ändra på och vad som är bra respektive dåligt sedan ger ni varandra breven och sedan läser ni dem i skillda rum och betänker dem, sedan kommer ni var för sig på vilka saker ni håller med om och vad vi undrar över! Sedan talar ni till varandra helt neutralt om det.

Det lät som ett bra tips. Ska prova det när vi får tid! Tack.

Det är väldigt lätt hänt under första året med barnet att man upptäcker att man prioriterar olika, och man kan känna sig ensam som är "fast" hemma.

Han borde kanske vara pappaledig ett tag (om han inte nu redan är det) och känna på hur du har det för att komma din dotter närmare och vilja stanna hemma mera. Min man var hemma 2 veckor med våran son när han var 6 månader och efter det har vårat familjeförhållande blivit mycket bättre.

Försök hitta någon att prata med. Någon som båda kan enas om. Eftersom ni har barn så går det säkert lättare, har för mig att barnfamiljer prioriteras. Fråga på BVC, de borde ha kontakter. Kanske till och med kostnadsfritt. Finns inget att förlora, bara allt att vinna. Det kan räcka med 1-2 gånger. Och-idag är det inte konstigt att ta hjälp utifrån. Det handlar ju mer om att få ett neutralt bollplank som kan ge en rätt verktyg at gå vidare. Som kan ge en tips och idéer hur man får vardagen att fungera.

Lycka till, hoppas det löser sig. 7 år en vanlig förnyelsefas i förhållanden, och med ett barn på 8 månader är det inte konstigt att det kan bli tungt.

Kram

Försök att få en stund på kvällen när er dotter har somnat, bara sitta ner och prata. Jag vet hur det e', det ta jättet mycket på förhållandet när man få barn. Det krävs att man anstränger sig en hel del för att det ska fungera. Kommer ihåg när jag väntade mitt första barn på föräldra gruppen där sa dom att det var en ganska stor procent som skiljer sig inom ett år när de fått första barnet. Det var ju inget man ville höra precis då, men när hon sa så gav jag mig den på att det där skulle aldrig hända oss. Jag skulle verkligen anstränga mig och det har jag gjort, så vi försöker alltid sitta ner på kvällen med tända ljus och mysa och prata när barnen ha somnat. På dagarna då hinner man ju knappt säga hej till varandra. Lycka till, det kommer går bra!

Familjerådgivning! Kommunerna brukar tillhandahålla det starkt subventionerat och det kan "lära" er att kommunicera utan att tjafsa. Surfa på din kommuns hemsida eller ring kommunens växel i morgon.

Har inte läst de andra svaren, men det vi alltid påminner oss själva om när det är motigt, är att anledningen till att vi lever tillsammans är för att vi ska stötta varandra och vara "ett lag" och att vi ska jobba tillsammans för att livet ska vara roligare och lättare, inte motarbeta varandra. För om man tänker så, och tänker att allt jag gör som hjälper min partner hjälper oss båda, så blir allting lite lättare.

Vi har också delat upp alla hushållssysslor mellan oss för att slippa tjafset. Han städar, jag tvättar, jag plockar ur diskmaskinen på morgonen, jag lagar mat på kvällen, och han tar disken efter maten. Då är det inget att tjafsa om, vem gör mest osv, för det är redan bestämt. Funkar skitbra för oss!

Sen så pratar vi alltid om allting, ordentligt! Som om jag känner att han får mer egentid än mig, så snackar vi om saken, och då kanske han kan förstå mig, jag kan förstå honom, och så kan man komma fram till en lösning. Sålänge man tänker att man faktiskt är tillsammans för att jobba ihop, och hjälpa varandra!