Hur hade ni reagerat om er 10 åring sagt....

Oj!
Besviken!

Straff....å sånt är så himla svårt.
Det är bättre att visa hur ledsen man blir tycker jag istället för att skälla...
men såklart det ska va ett straff med ändå...

hade nog svarat föressten " men sådär säger jag aldirg till dig, fy vad du gör mig ledsen...gå härifrån är du snäll" å så skulel jag vända ryggen till....

det tar hårdare än vad man tror..allafall på mig då jag avr liten..

Ja,hade min sagt det till mig hade det blivit .......tråkigt!
Vet inte vad jag gjort.Men till att börja med sagt att hon kunde gå till sitt rum ett tag o fundera om det var bra sagt!
Svarat? Ja,bara det-Gå till ditt rum o fundera på vad du nyss sa!
Ja,nåt straff hade det nog blivit.men inget "allvarligt" om jag säjer så.har lite svårt för det......men ev något mindre i månadspeng.......

Jag hade sagt 

- Här hemma kallar vi inte varandra såna saker.

Det är möjligt att du är arg på mig och arg kan alla vara men att säga sådana saker det gör man inte.

Du kan inte tala om för mig om jag skall vara tyst.

Jag skulle också föreslå att det är dags att gå in på rummet och det är bättre att vi pratar om det igen vid ett senare tilfälle när vi båda är mindre arga...

Om förslaget inte går hem hos tio åringen så skulle jag INTE ge vika för det.

Straff tror jag inte på att man skall ha!

Ilska och glädje är en rättighet. Men att vara så drastisk i sina ordval är fel.

Jag såg på Oprah. Hon berättade att hennes bästis har ett 5åring som sade något liknande. Hans mamma tittade på honom och med allvarig röst frågade
-Whom do you think You are talking with?

Pojken insåg att det han gjorde var fel och blev rädd, tittade på golvet och svarade:
- My shoe

Då sade hans mamma:
- I thought so. I know that you will never dear to talk like this to me..

Oj va svårt...
Om jag utgår ifrån att det var en engångsföreteelse så skulle jag nog för det första själv vara tvungen att ta ett djupt andetag o räkna till tio för att lugna ner mig. Sen är det aldrig fel tror jag att i såna här tillfällen att faktiskt tala om och visa hur ledsen man blir. Dels givetvis rent personligt, att bli kallad kärringjävel är inte kul, dels är det ju en besvikelse att ens barn ens kommer på tanken vara så respektlös mot en medmänniska, oavsett vem.
Gör klart för barnet(när ni lugnat er) att du förstår att det skedde stundens hetta men att det är helt oacceptabelt. Tala om hur ledsen du blir. Inget barn VILL ju egentligen göra sin mamma ledsen. Barnet ifråga vet säkert att det gjort fel, kanske ångrade han/hon sig i samma sekund orden kom "flygande".
Det är svårt att be om ursäkt o säga förlåt. Pressa inte ! Jag fick "älta" detta med att säga förlåt många gånger med min dotter, hon tyckte det var jättejobbigt att "svälja stoltheten". Jag visste ju innerst inne att hon skämdes och ångrade sig när hon varit dum, det fick räcka.
Straff tycker jag är helt ointressant. Säkert mådde din 10 årig inte alls bra när detta hänt. Straff nog tycker jag. Ett allvarligt samtal där du talar om hur ledsen du blev o att du INTE accepterar ett sånt beteende. Tala dessutom om för barnet att du älskar honom/henne trots allt. Mina barn o jag har ett "talesätt" som lyder: "Jag älskar alldid DIG, men inte alltid det du GÖR".

Min dotter har sagt sådant, och jag
har då blivit arg..och sagt att
så säger man inte..sen ignorerat henne.

Viktigast : Skäll inte! Bli riktigt besviken istället. Visa tydligt att du blir sårad och ledsen. Det bet i alla fall på mig när jag var liten.

jag brukar säga det när jag är riktigt förbannad på min pappa ! Då blir hon as sur .. Samma om man säger jävla gubbjävel till pappa.. men dom är ju inte precis unga längre så..

Brutal och lite militärisk som jag är så hade jag spännt ögonen i min dotter och frågat om hon vågade säga om det där... och det hade hon inte gjort!

Notera då att jag knappt behöver höja rösten i vanliga fall. Hon vet när gränserna snart är passerade och hon avskyr att få skäll. Hon är alltså inte livrädd för mig men hon har inte tillräckligt bra ordförråd att vinna ett munhugg än

Min äldsta son sa det för många år sedan, sedan smällde han igen dörren och drog till pappa. Jag ringde upp pappan som heller inte accepterar sådant, han satta pojken i bilen och kom tillbaka till mig och sa att "När du och mamma är vänner får du komma, men man säger inte så och man skills inte som ovänner"
Jag sa till honom att jag blev ledsen och han bad om ursäkt och det har inte hänt mer, men om han tänkt det är ju en annan sak....

Det där har jag fått höra flera gånger... och varje gång tar jag ett ordentligt snack med vederbörande.
- öppningsfrasen från mig:

Vaddå kärringjävel  ? Är din mamma det också ?

Sen börjar konversationen komma igång, och det slutar alltid med att ömsesidig respekt upprättas och vi skiljs som vänner...som sedan istället hejjar på varann.

Agni: Då gör vi lika Det har funkat på mina fyra flickor, hoppas att det kommer att funka på min son också den dagen det blir hans tur.

Annbom

Ja det metoden har visat sig varit effektiv så här långt på min lilla tös, så jag fortsätter med den stilen

Agni:Om de försöker viska det för sig själv så kan man fråga "vad sa du" till svar får man "ingenting"