Känner mig inte välkommen hem i jul....
Med "hem" menar jag hem till mina föräldrar.
Förra julen var vi hos mig och min man när vi precis kommit hem från BB.
Mina föräldrar är överlyckliga över sitt barnbarn, och jag frågade därför om vi skulle komma hem till dom denna jul. Tänkte att dom säkert ville vara med sitt barnbarn.
Dom sa att det gick bra att vi kom. Men nu känner jag mig inte längre välkommen.
För min mamma verkar det nu ha blivit en börda att vi ska komma.
Saken är den att min pappa ska opereras strax efter jul, efter att ha fått cancerbesked.
Och förutom mig och min man och vårt barn, så kände de sig även "tvingade" att bjuda min farmor, faster och kusin. Trots att de egentligen inte vill det innerst inne.
Men för att slippa dåligt samvete så är dom nu också bjudna.
Och då får jag idag höra av min mamma när jag ringer: Jaha, nu skulle allt komma på samma gång, och så skulle vi hålla i julen...jaha..suck, ja, sen efter jul så ska vi bara ta det lugnt, då blir det inget på länge.
Dessutom så hade vi för några helger sen kalas för vårt barn som fyllde 1 år. Dagen innan hade mina föräldrar varit på julbord. Veckan efter sa min mamma att nu skulle dom bara ta det lugnt denna helg efter allt ståhej, för det hade varit så jobbigt.
Nu frågar jag mig, vad vill hon få mig att känna??
Att jag ska ha dåligt samvete för att jag ville ha kalas för min son just den helgen hon skulle på julbord dagen innan?
Att jag inte ska känna mig välkommen hem till dom på julafton, för att det är så besvärligt just nu för dom att ha folk ditbjudna?
Känner mig som en pest, som bara vill tränga mig på.
Känner mig oälskad. Och minnen sen jag var liten tränger sig på och gör ont igen.
Kan också tillägga att när hon själv vill hälsa på hos oss, då bjuder de in sig själva, och skiter i om vi har mycket att göra.
Men så fort man ringer dit och frågar om vi kan ta en kopp kaffe hemma hos dom för att vi har vägarna förbi...ja då kan det bli en massa bortförklaringar till varför dom inte kan.
Som tur är så bor vi idag 7 mil från varandra. Och jag kan avgöra hur mycket jag vill umgås.
Vill stötta min mamma nu när pappa ska opereras, men känner att hon stöter bort mig, och inte vill ha mig där. Hon spelar som om hon vet allt om pappas sjukdom, och jag ska inte komma och tro att jag kan något.
Ledsen är jag. Och känner mig liten igen.