Ang flickor och pojkar?

...jag kan bara säga att VAD JOBBIGT det måste vara att vara "två personer" hela tiden och ha OLIKA åsikts och ord-bankar liksom. Skulle jag aldrig klara av.

Pallas,
nej alltså, ursäkta, men det verkar som om MarcusEmelinJosefinesMamma har två olika ordförråd (negerboll vs chokladboll) och olika åsiktsförråd (angående pojkar i flick kläder t.ex.) beroende på om man pratar med barnen eller nån annan.

Det var det jag menar tycker verkar jobbigt!
Jag skulle bli schizofren av det!

MarcusEmelinJosefinesMamma,
nej det var en parentes, det var ju inte det själva tråden gick ut på, jag tyckte det verkade jobbigt bara att använda olika "set" av ord och åsikter beroende på vem man pratar med.
Jag är inte "för" att använda "gulleord" när man pratar med barnen, mina ungar har redan tre språk (snart fyra) att hålla ordning på, så jag behöver inte använda "barnspråk" också. Visst kan man förenkla saker när man pratar med barn, men använda särskilda ord gör jag sällan. Vissa ämnen tar man ju inte upp, som du säger, vid frukostbordet, som t.ex. vad man gjorde med maken i gårkväll, (såvida man inte talar lite i gåtor, det händer att min man kan säga typ att "han är jättetrött för mamma höll honom uppe igår" typ.)
Tycker bara det verkar konstigt att inte använda "fula ord" när barnen är med, men sedan göra det vid andra tillfällen etc.
När jag först kom till Kanada får jag erkänna att jag slängde mej med "F"-ordet hitan och ditan som många svenskar gör, det låter helt enkelt inte lika "illa" för oss. Men sedan jag fått barn så svär jag ärligt talat i stort sett aldrig, vare sej de är med eller inte. Det HÄNDER väl, men det är oerhört sällan, och då ska det till nått riktigt "j---ligt" så att säga.
Att "uppföra sej" inför barnen låter konstigt och tillgjort i min värld. Tänk om de vid nått tillfälle råkar se mamma "som hon verkligen är" när man tror de inte ser?
Ord som horor och bögar etc använder jag sällan, ja, jag pratar ju mest engelska och franska nu då, men även där drar jag sällan till med sådana ord som jag inte skulle vilja höra från mina barns läppar.

Barn gör som vi gör, inte som vi säger...
Tror det "skiner igenom" tillslut om man liksom försöker uppfostra barnen med ett visst språk och "fina värderingar" men pratar om "horor, bögar och negrer" med väninnorna...

Vad gäller din verkliga fråga, om kläderna, så tror jag lagom är bäst, jag skulle inte heller sätta på min son glittriga tröjor med Barbie-tryck och volanger, eller klänningar, men att på nått sätt inskränka deras klädfärger till en viss bestämd mängd tycker jag verkar befängt!
Min lilla son passar jättebra i rosaröda randiga tröjor, han ser inte ett dugg "tjejig" ut för det. Och visst kan små fllickor ha ljusblått, det är ju inte alls ovanligt att det finns flick kläder i ljusblått! Särskilt de små blonda blåögda är ju jättesöta i ljusblått.

Vad gäller jämlikhet och dylikt, så visst går det ofta till överdrift i endel trådar, (jag betvivlar att alla är SÅ "jämlika" som de låtsas, att de verkigen skulle låta sina söner gå i klänning och liknande), men samtidigt tror jag inte att ALLT ligger i kläderna. Min äldste har oftast "pojkiga" kläder, helt enkelt för att han ärver dem från en kusin som har "pojkiga" kläder. Men han är världens goaste mjukaste kille som hjälper mamma med bakning, städning och annat "tjej göra". Han gillar både transformers och my little pony.

MarcusEmelinJosefinesMamma,
äsch, som jag sa var det bara en parentes, inget jätteviktigt, jag har inte förstorat upp npått, men du skrev att du använde vissa ord som "negerboll" med väninnan, men "chokladboll" med barnen. Sen tog DU upp en rad andra exempel av ord som du skulle använda med vuxna, men inte med barnen.

Det var bara en spontan reaktion att jag tyckte det verkade jobbigt. Jag skulle inte orka med det.

Sen det där om själva kläderna, att du liksom tycker du har en "jämlik" fasad inför barnen, men inom dej tänker "stackars joel" för att han har en "icke pojkig" tröja, det menar jag att det tror jag skiner igenom rätt fort. Tror inte man kan dölja sina "ideologier" för barnen, de är (i de flesta fall) alldeles för smarta för det...

Olika språk har jag i och för sej, engelska med maken, och svenska med barnen. Och engelska och franska på jobbet. Och portugisiska med svärföräldrarna till viss mån.
Så kanske är det därför jag inte "orkar" med att skilja på "vuxenspråk" och "bebis språk" också!

En liten parentes:
på åttiotalet var det rätt vanligt med rosa skjortor på killar.
Min man hade en t.ex.
Och rockstjärnorna på den tiden hade ju t.o.m. smink, även killarna, rätt mycket också (typ killarna i Ciderella, och på tal omd et NAMNET Cinderella=Askungen! På ett ROCKBAND!)... För att inte tala om de stora permanentade blonderade hårmanarna på de rockiga killarna...

SÅ det där med färg begränsningen etc. är nog ett rätt nytt påfund...

Förhoppningsvis går det över.

För att återgå till ämnet lite: jag skulle som sagt aldrig ta på mina killar klänningar (fniss, förutom en gång då den lille fick ha en liten blå och vit "klänning" för den såg ut precis som en sån där gammaldags "kolt", den var s söt),
men vad gäller FÄRGER så tycker jag gott man kan blanda hej vilt.
Alla passar ju inte i allt.
Och för det mesta märks det nog om det är en pojke eller flicka i alla fall. Och om det INTE skulle göra det så är det väl inte hela världen, de ska väl inte paras ihop och giftas bort innan de är 12 i alla fall, liksom? Så varför spelar det roll? Deras kompisar vet nog "vad de är" i alla fall...

Vad jag tycker är riktigt morbidt (heter det så?) är föräldrar som går till ytterligheter för att det ska "märkas" vad det är för kön, gör hål i öronen på de små flickebarnen t.ex. och sätter i örhängen, HUGA, man får jättemycket större risk för nickelallergi av det. Fy.
Att man ska vara så HGIMLA rädd för att ens lilla flick bebis blir tagen för pojke, att mann är villig att kompromettera bebisens framtida hälsa, det tycker jag är riktigt sjukt.

Då kan man undra vad för "problem" de föräldrarna har, som gör det SÅ viktigt...