Donatorbarn

Som vuxen inser jag att jag inte älskar eller känner mig knuten till mina föräldrar på grund av att jag delar deras DNA utan på grund av de minnen och upplevelser vi delar. Vi kan ju alla vara tämligen säkra på att vår mamma verkligen är vår mamma men hur många vet med 100% säkerhet att ens pappa verkligen är ens riktiga pappa? Fundera på det en liten stund.. Om jag skulle få veta att min pappa egentligen inte var min pappa skulle det inte innebära någon som helst skillnad. Jag skulle inte vilja träffa min bio-pappa och jag skulle inte omvärdera mitt liv. Jag är i 30-års åldern och jag är klar med mitt ursprung´, med var jag kommer ifrån och med vart jag är på väg. DNA kan inte ändra på det. Om jag däremot var tvungen att hantera dessa frågor i tonåren hade situationen naturligtvis varit annorlunda. Tonåren handlar till stor del om att skapa sig en egen identitet delvis genom att särskilja sig från sina föräldrar. Detta leder naturligtvis till konflikter och jag kan mycket väl föreställa mig att jag hade skyllt en hel del olycka på att jag inte levde med mina bio-föräldrar om jag varit adopterad eller resultatet av donation. Så visst tål det att tänka på, vad är egentligen rätt. Samtidigt tror jag att de flesta skulle ha svårare att tänka sig att man blivit bortlämnad som spädbarn, att ens föräldrar kanske velat behålla sitt barn men inte kunnat eller att man kanske inte var önskad alls än att en frisk ung människa av fritt val donerat celler till ett barnlöst par. Då handlar det helt plötsligt inte om att någon valt bort just dig, eller hur? Dessutom har ett ÄD barn en bio-förälder och det borde förhoppningsvis underlätta.

Jag brottas själv med alla dessa tankar. Jag vrider och vänder på problemen runt adoption och ÄD. Är det så att vi själviskt riskerar våra framtida barns lycka genom att till varje pris kräva vår rätt till barn? Ibland kan jag dock tänka att jag vet att jag skulle bli en väldigt bra mamma. Jag skulle sätta mitt barn och min man och vår lycka främst. Jag skulle ge mitt barn all den tid och omsorg och kärlek som finns. Överallt ser man massor av föräldrar som slår, utnyttjar, vanvårdar sina barn. Föräldrar som inte kan försörja sina barn, som inte ger dem en chans att klara sig i skolan, bland kamrater, i livet. Barn som är märkta från början. Varför vågar man aldrig ifrågasätta dessa föräldras rätt till att fortplanta sig? Hur är det möjligt att det alltid är dessa famlijer som har massor av barn? Skulle inte ett barn till en missbrukare, en som misshandlar och slår må sämre än ett älskat, vårdat adopterat barn?

Självklart finns det komplicerade frågeställningar både gällande adoption och ÄD, situationen kräver kanske mer av både föräldrar och barn. Jag tror sällan att problemen ligger i att föräldrar eller övrig släkt inte kan kyta an till barnet utan att barnet kan uppleva en rotlöshet och vilsenhet kanske framförallt under tonåren. Trots detta är jag övertygad om att ett barns, en människas lycka inte hänger på om det lever med sina bioföräldrar eller inte. Det viktiga är att man visar sitt barn respekt, att man ger kärlek som aldrig tar slut och som inte ställer krav, att man lyssnar och förstår. Massor av kramar Maura