Forum Adopterad/vuxen - Adoption
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Ville bara se om vi var fler...

    Tis 2 jan 2007 09:07 Läst 15289 gånger Totalt 30 svar
    Tis 2 jan 2007 09:07
    Hur många finns det här som är svensk och adopterad? Jag är helsvensk och adopterades på 60-talet, det finns väl kanske inte svenska barn att adoptera nu, el ja kanske ett fåtal, jag vet inte. Ville bara kolla om vi var fler som letar våra rötter här hemma i sverige???
    Ta vara på dagen som om varje dag var den sista!!
  • Tis 2 jan 2007 09:46 #1
    E ja ensammen om de??? Ledsen
    Ta vara på dagen som om varje dag var den sista!!
  • Tis 2 jan 2007 10:04 #2

    Vi har en närliggande granne som har adopterat en svensk kille. Denna kille är idag runt 13-års åldern tror jag....Vi har ingen kontakt med dem men jag har hört via min mans syster hur det ligger till.

  • Tis 2 jan 2007 14:58 #3
    Inga fler alls?
    Ta vara på dagen som om varje dag var den sista!!
  • mammat­illvic­tor
    Visa endast
    Tis 2 jan 2007 15:11 #4

    Det är ju rätt ovanligt med adoptioner inom Sverige, kanske svårt att hitta någon i detta forum?

  • Mikan7­4
    Visa endast
    Tis 2 jan 2007 18:08 #5

    Hej!
    Jag är svensk och adopterad på 70-talet. Jag bodde på barnhem under mina första 4 månader. Jag har en syster som inte är adopterad utan mina föräldrars biologiska.
    Har du försökt leta efter ditt ursprung? Jag gjorde det för en tid sedan och har nu kontakt med båda mina biol. föräldrar, som för övrig lever ihop idag.

  • Ons 3 jan 2007 09:16 #6
    Mikan74 skrev 2007-01-02 18:08:02 följande:
    Hej!Jag är svensk och adopterad på 70-talet. Jag bodde på barnhem under mina första 4 månader. Jag har en syster som inte är adopterad utan mina föräldrars biologiska.Har du försökt leta efter ditt ursprung? Jag gjorde det för en tid sedan och har nu kontakt med båda mina biol. föräldrar, som för övrig lever ihop idag.
    Hej hej va kul att vi är fler, jo jag har kontakt med båda min föräldrar, men de lever inte ihop idag, vi har bra kontakt och vi ses ett par ggr om året. Jag har för övrigt vuxit upp som ensambarn hos mina adoptivföräldrar men fick plötsligt 7 syskon när jag fann mina biologiska föräldrar, spännande *ler*
    Ta vara på dagen som om varje dag var den sista!!
  • Mikan7­4
    Visa endast
    Ons 3 jan 2007 12:33 #7

    Hej Cajsalisa!
    Hur fick du kontakt med dina bio-föräldrar och hur länge har ni haft kontakt? Har båda skaffat nya familjer eftersom du har så många syskon?
    Under min uppväxt hade jag bara uppgifter på min bio-mamma, som jag läste i adoptionsbeslutet. Därför trodde jag aldrig att jag skulle få veta vem min pappa var.
    Jag skrev ett brev till min mamma som hon besvarade ganska snabbt. Det mest chockerande var att de hade levt ihop nästan hela tiden (de var separerade under graviditeten). Jag har ett halvsyskon på min pappas sida. De har aldrig fått några gemensamma barn.
    Hur tycker du att allt fungerar för dig i kontakten med dina bio-föräldrar resp adoptivföräldrar? Har det förändrats sedan du tog kontakt? Ett annat konstigt sammanträffande för mig är att både mina bio och apoptivför. har samman utbildningar och jobb. Mina bio-föräldrar ångrar sitt "misstag" och försöker kompensera det på sitt sätt, vilket jag upplever som lite jobbigt. Resor och extremt dyra presenter. Det är egentligen inte det jag vill ha,utan jag är väldigt glad över att få ta del av mitt ursprung. Det betyder mer än vad jag kunde ana innan.
    Jag är dessutom väldigt lik min bio-pappa till utseendet. En annan chock för mig var att han inte är svensk utan ursprungligen kommer från Frankrike. Det har fått mig att grubbla en hel del.

  • Ons 3 jan 2007 12:46 #8
    Hej Mikan 74

    När jag blev 15 år så fick jag det som en födelsedagspresent kan man kalla det, att få ta reda på mina bilogiska föräldrar, (fast jag har vetat om att jag var adopterad sen jag var 4 år gammal) när jag var 15,5 år träffade jag min bio mamma för första gången, hon har 4 barn med en ny man. När jag var 30 tog jag reda på min bio pappa (fråga mej inte varför de tog sådan tid, kände mej väl inte redo el nåt sånt kanske) vi träffades för första gången kort därefter, han är gift med en ny och de har 3 barn tillsammans. Jag tycker att kontakten med mina bioföräldrar funkar kanon, men det är känsligt för mina adoptivföräldrar, så jag pratar inte så mycket om mina bio föräldrar inför mina adoptiv föräldrar. Tar det lite ytligt sådär bara och det går bra, de är glada för min skull.
    Jag vet inte om mina bioföräldrar har ångrat det hela eftersom de nu lever isär, men de kanske har ångrat själva handlingen de gjorde för de vill då ha en tät kontakt och höra hur jag har det, gratulerar mej på min födelsedag och ger mej, min familj julklappar. Jag tycker iaf att det är skönt att ha kontakt och veta sina rötter lite närmare, det enda som är lite duffust just nu är ju mina första 9 mån på detta barnhem som jag nu försöker ta redan på.
    Ta vara på dagen som om varje dag var den sista!!
  • Mikan7­4
    Visa endast
    Ons 3 jan 2007 16:11 #9

    Hej igen Cajsalisa!
    Hur tog dina bio-föräldrar att du sökte upp dem? Har du bra kontakt med dina bio-syskon?
    Jag känner igen mig såväl gällande vad jag berättar för mina adoptivföräldrar. De är självklart glada över kontakten, men samtidigt känns det lite känsligt. Jag håller mig också till det ytliga planet.
    Vad säger dina barn om att du är adopterad? Jag har en liten kille på 18 månader och han "hänger bara med". Det var värre med min stora kille på 14 år. Vetskapen om att jag är adopterad tog han inte så bra till en början. Mina bio-föräldrar vill gärna ha kontakt med barnen, men jag känner att de måste ske på deras villkor. Även om jag hittat mina rötter så kan jag inte "tvinga" min familj att ta del av det. Min yngsta son har dock varit med vid en träff och troligtvis kommer även min äldsta att träffa dem under våren.
    Vad säger din man om kontakten, tycker han det är jobbigt el konstigt?
    Eftersom jag sökte min rötter efter att jag träffat min man så kan han ibland känna skuldkänslor gentemot mina adoptivföräldrar som han tycker väligt mkt om.
    Det är inte lätt alla gånger.
    Hoppas du kan hitta info om barnhemmet. Jag bodde på ett barnhem i Göterborgstrakten. När jag var i sjuårsåldern besökte jag barnhemmet tillsammans med mina a-föräldrar. De var inget barnhem då utan ett hem för missbrukande mammor med sina barn.

    Trevlig kväll!
    Mia

  • Tor 4 jan 2007 08:32 #10
    Hej
    Jo de tyckte att det var jätteroligt att jag sökt upp dom och ville absolut inte mista kontakten igen sa de. Nja, vi ses ju inte mer jag och mina syskon än vad jag och mina bioföräldrar gör, de är ju vuxna och har sitt, men jag har ju mailadresser så jag kan maila om jag vill någe.

    Mina barn är 21, snart 16, snart 11 och så den lille som blir 1 om nån vecka, de tycker alla (ja inte 1 -åringen då) att det är spännande och roligt, ingen som har någe emot detta.

    Mina barn har träffat mina bio-föräldrar och de har gått fint.

    Ja de är inte lätt alla ggr, men det är klart att man vill ha reda på sian rötter, det mår man ju bäst av, ellerhur?
    Ta vara på dagen som om varje dag var den sista!!
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll