Ville bara se om vi var fler...

Min pappa som är född -46 är svenskadopterad. Han har god kontakt med sin bio-syster och jag tror också att han träffat sin bio-mamma vid något enstaka tillfälle för många år sedan. Tror att det bland 40-talsgenerationen är mycket vanligare med svenskadoptioner än vad det är nuförtiden.

Hej!

Jag är svenskadopterad 1972 och appropå att det är så ovanligt med svenskadoptioner kan jag berätta att vi var 3 stycken svenskadopterade i samma mellanstadieklass (alla födda 1972)när jag växte upp!! (Och en tjej född 1971 från Thailand) Det borde alltså vara statistiskt omöjligt!!! Ganska roligt tycker jag! Och just det, vi kom från olika ställen också: Halmstad, Linköping och Stockholm!

Hejsan,

jag är också svenskadopterad på 70-talet! Bodde på barnhem i Göteborg i ca sju månader. Svenskadoptioner är ganska ovanligt men det görs ändå ca 20 stycken per år, så vi är allt några stycken :)

Angående förekomst av a-barn i Sverige , känner och känner till flertalet , dessa barn är allt från ca 9 månader idag till över 30år, i flertalet har det först varit fosterhemsplacering som senare har blivit adoptioner....

Hej!
Kul att höra att vi är fler.
Amidala, visst har många barn först varit fosterhemsplacerade, men många liksom jag blev bortlämnade i samband med förlossningen och därefter placerade på barnhem i väntan på adoption. Idag är det däremot vanligare att barnen först fosterhemsplaceras för att senare adopteras bort. Idag finns inga barnhem på det viset som det var på ax 60/70-talet, utan barnen placeras i familjehem.
Wildrose 71, Kul att höra ngn mer som är adopterad och bott på barnhem i Göterborg, för det har jag också gjort. Vet du vilket? Jag är född -74, är du född -71 (tänker på ditt alias)? Har du sökt upp dina biologiska föräldrar?
Cajsalisa; Hur reagerade dina bio-syskon när de fick reda på din existens, visste de innan du sökte upp dina bio-föräldrar?
Apange; Kul att höra att ni var så många med den bakgrunden. Pratade ni mkt om er ursprung under skoltiden?
Jag hade bara kompisar som var utlandsadopterade och jag har aldrig känt att jag delat så mkt med dem, mer än just själva adoptionen. Som svenskadopterad syns det ju inte på ytan om man säger så.

Ha en bra dag alla!

Hej Mikan,
Jag sökte upp min biologiska mamma när jag var 16 men nu har vi ingen kontakt och har ej haft de senaste sju åren. Jag har även en halvbror på hennes sida som jag dock har bra kontakt med. Mitt barnhem var Birkahemmet, hmm borde åka och titta på det någongång kanske? Vart var du?

Det där med att det inte syns på ytan är intressant tycker jag. Många utlandsadopterade har tyckt att det är jobbigt att det syns så på dem att de är annorlunda. Men, på oss det inte syns på så kan det också bli knepigt. Vi *är* annorlunda men ingen ser det. Särskilt inom vården kan det bli fel. När adopterade är gravida samt föder sitt barn så kan det orsaka mycket jobbigt för mamman pga. adoptionen men syns det då inte är det ingen som sätter det i samband och man får inte hjälp.

Hej Wildrose71,
Vilket sammanträffande! Jag har också bott på Birkahemmet i Gtb, för jag antar att det knappast finns flera med det namnet.
Jag hade en sköterska som hette Inga-Lill. När jag var ca 6-7 år besökte jag barnhemmet m mina föräldrar (adoptiv), men då hade de gjort om barnhemmet till ett mer mamma/ barn hem. Tror att missbrukande mammor kunde bli placerade där tillsammans med sina barn.
Har du fått veta orsaker till varför du adopterades bort? Har du sökt upp din bio-pappa?
Jag kan hålla med om det där med vården. Visst skapar det speciella känslor när man själv som adopterad blir gravid, men kanske ännu mer efter förlossningen. Det är mkt därför som jag sökt upp mina bio-föräldrar.

Jag har tre i min bekantskapskrets som är svenskadopterade på 60 resp 70 talen. En är en släkting och det har vi vetat hela tiden och även hon själv, en är en kompis kompis och hon vet inte om det själv ännu, men alla andra vet..., den tredje är en kompis och han berättade det nyligen för oss. Det är bara hans närmaste familj som vet det annars. Jag tror att fler är adopterade än vi alla tror. Man ska inte ta saker för givna. Jag tror själv att det delvis kan vara lättare att tackla om det syns. Men i de flesta fall har det ju ingen betydelse alls och då är det kanske skönt slippa fördomar.

Vildrosen,
Jag kan verkligen hålla med om att det du skriver om att slippa fördomar som svenskadopterad. Jag har alltid varit öppen med att jag är adopterad, men när jag berättar för folk så är det många som först gapar. Min nästa kommentar brukar vara "ser du inte det". Eftersom inte så många pratar om det vet folk ofta inte vad dem ska säga först. Genom hela livet har jag alltid haft tankar och funderingar kring mitt ursprung, det tror jag alla adopterade har mer el mindre, oavsett vilket land man är född i. Det är först sedan jag sökt upp mitt biologiska ursprung som jag känner ett sk sammahang, en samhörighet på riktigt. Jag ser det som en stor förmån, speciellt med tanke på den relation jag fått med mina bio-föräldrar. Däremot kommer jag alltid bara att ha en mamma och pappa. Det är hos dem jag vuxit upp och de som format mig med värderingar och ideal.

Jag e med svensadopterad. Är 30 idag. Jag hade kontakt med min biopappa, men han dog tyvärr. Min biomamma dog två år innan jag letade reda på henne.

Hej!

Jag har just fått veta att min pappa fick en dotter på 60-talet (tror 1965) som adopterades bort. Han bodde då i söråker/sundsvall. Och jag tror att familjen hon kom till bodde i stockholm.
Är det möjligen någon som hört någon som detta stämmer in på?

Hade så gärna velat få kontakt med henne.

    

Min mamma var svenskadopterad... Född 1961, död 2009... Hennes mamma dog av en överdos på köksgolvet vid 1,5 år.... Pappan var missbrukare med och orkade inte med två små barn...

Hon fick dock ingen bra familj.

Nä fy vad tråkigt Tusen tack för att du delade med dig om detta! Vad det då vid 1,5 års ålder som hon adopterades bort?

Nej först bodde hon och brorsan på barnhem. Sen vid 3,5-4 års ålder blev de adopterade. Gick inte bra för nån av dem. Båda var alkoholister som vuxna. Min morbror blev ihjälkörd av en buss 2005 (45 år) och min mamma blev 48...

De hade tre halvsyskon men bara en av de ville ha kontakt. Min syster träffade vår kusin för första ggn förra veckan och kusinen visste inte att varken vår mamma eller vi barn funnits.

Vår sk mormor vill inte veta av oss barnbarn då min mamma var "utvecklingsstörd" (dyslexi)... Morfar var däremot bra.

Nämen gud.. Usch va jobbigt!!!! 

Jag är också svenskadopterad från ett barnhem i Borås. Jag har kontaktat alla syskon och bioföräldrar. Det faktum att man har befunnit sig på barnhem sina första 6 månader med 60-talets kalla uppfostringstaktik har skapat stora problem i anknytningsmönstren. Det har tagit lång tid att komma underfund med min rädsla att inte få tillhöra samtidigt som man själv flyr när någon tar en för givet eller närmar sig förmycket. Jag går i Klinisk hypnosterapi. Skrivit mina memoarer för att förstå och målar känslor som saknar ord. Problem med förhållanden, jobb och människor i allmänhet, men söker ändå alltid deras gillande och agerar extremt omtänksamt mot alla men ser inte till mina egna behov.
Skönt att se att det finns fler av oss.
Kram på er alla.

Jag är adopterad i slutet av 70-talet i Sverige. Blev hämtad på BB av ett jourhem där jag var i tre månader innan mina blivande adoptivföräldrar hämtade mig och jag fick bo hos dem. Adoptionen gick igenom när jag var nästan 2år. Har en viss kontakt med min biologiska mamma och de barn hon fick efter mig (jag var hennes första)

Hej
Jag adopterades från Gillbergska barnhemmet i Uppsala 1963. Tillbringade mina första 8 månader på barnhemmet och blev sedan adopterad. Har naturligtvis inga minnen från stället men dessa första åtta månader har satt spår i mitt vuxna liv på olika sätt.
MVH
Per