Älskar jag mitt barn?

Jag har en dotter, och hon är jättefin.
Hon är inte farligt skrikig och hon sover gott om natten.
Vi har det ganska bra tillsammans.
Så vad är problemet undrar Du nu.

Jo, jag vet inte om jag älskar henne, jag känner inte den där otroliga kärleken som alla mammor pratar om.
Om hon försvann vet jag inte om jag skulle sakna henne.
Jag tar hand om henne, pussar o kramar om henne ofta, väldigt ofta.
Jag tar aldrig hårt i henne eller skriker åt henne.
Jag ger henne det man ska, hoppas jag.
Men när jag pussar o kramar så känner jag ingenting.
Noll, nada.

Är jag den enda?
Hur knäpp är jag egentligen?
För jag vet inte om jag älskar mitt barn, om jag skulle sakna henne om hon försvann.
Saknar ibland mitt liv innan henne, hennes pappa är ensam med henne ibland och då får jag ångest när jag ska hem till henne igen.
Vill vara ensam utan henne.

Vill inte känna så här, jag vill ju älska henne som ni andra beskriver att kärleken till ett barn ska vara.
Jag känner ingenting.