Dyskalkyli tråden

Tack för denna! Har känt mej väldigt ensam om att veta vad dyskalkyli är

Jag kan ju berätta min historia om någon orkar läsa

Jag har aldrig kunnat se skillnad på 4 7 8 9 6 osv. Kommer dessa siffror i ett sammanhang tex mobilnummer eller referensnummer så skriver jag ALLTID fel.

När jag gick i skolan hade jag kassa betyg i matematik, fysik och kemi eftersom det förekom uträkningar samt en massa formler och sånt.

Jag fick fara in innan skolan började på morgonen och räkna "specca" matte med en speciallärare och det var för att folk ansåg att jag var LAT.
  Detta var på det glada 90 talet och ordet dyskalkyli var inte ens uppfunnet, det FANNS inte helt enkelt..

Nu för ca 4 år sen såg jag på TV om en tjej som berättade om hennes Dyskalkyli, då ramlade poletten ner! Människan satte ord och namn på min svårighet!

Jag är så glad att det FINNS numera så barn i skolan slipper kallas dumma men ändå är jag förbannad över alla de som fått sina diagnoser på dysleksin och fått lättare prov osv för att de inte klarar av att skriva och läsa.

Skulle dyskalkylin funnits på papper när jag va liten skulle jag ha sluppit en massa förnedrande och en massa pinsamma felringningar samt haft bättre medel i betyget.

Kan tillägga att jg ÄNNU inte kan tabellerna utantill, bara nollans, ettans och såna som är jättelätta eller har ett synligt samband.

Så här står det på Wikipedia:

Dyskalkyli (nylatin dyscalculia, av grekiska dys- ”dålig”, och latin calculus ”räknesten”) är specifika matematiksvårigheter. Svårigheterna tros ha sina orsaker i störningar i den mer grundläggande förmågan att skapa sig abstrakta matematiska begrepp. Dyskalkyli innebär specifika svårigheter för detta: Har svårigheterna med till exempel nedsatt intelligens eller kognition att göra rör det sig inte om dyskalkyli. Att tycka att matematik är svårt är inte dyskalkyli.

Dyskalkyli är svårigheter inom specifika områden. Man kan förstå själva matematiken, men till exempel kasta om siffrorna. En person med dyskalkyli kan även ha svårt att läsa av en analog klocka och skilja på höger och vänster. Liksom dyslexi, som dyskalkyli har mycket gemensamt med och ofta räknas vara en form av, verkar dyskalkyli vara ärftligt. Man kan ha enbart dyskalkyliproblem, och ha lätt för bokstäver och ord, eller ha båda svårigheterna.

Jag har inte fått någon diagnos på det, och jag har förmodligen en rätt lindrig "grad" av det, men när jag läser om "symptomen", eller vad man ska kalla det, så stämmer det mer än väl med just det jag tycker är svårt, så jag har ställt min egen "diagnos". Då jag är vuxen har jag heller inte samma behov av att få det på papper för att kunna få hjälp som ett skolbarn har.

Jag har inga problem att se skillnad på siffror, kastar inte heller om dem, jag kan däremot inte räkna utan hjälpmedel, lämnar inte huset utan miniräknare ifall jag skulle behöva räkna ut något. Jag kan inte läsa längre tal utan att ta det väldigt lugnt och ta den tid jag behöver. Det är inte självklart för mig om 1.000.000 betyder en miljon eller hundra tusen utan att jag pekat på nollorna och räknat dem för mig själv. Räkna på fingrarna är en nödvändighet, jag måste få något konkret, en bild, framför mig.

Att jag jobbat i kassa som extrajobb under studietiden verkar förmodligen skrattretande i sammanhanget, men så länge jag har en kassaapparat som talar om hur mycket jag ska lämna tillbaka är det lugnt. Jag minns hur irriterad min mamma var när hon försökte förklara för mig att "Om det kostar 54.50 och du får en hundring så räknar du bakåt". Det gick inte in i min skalle, och när kassaapparaten pajade, vilket den gjorde ibland, fick jag ta fram miniräknare.

Busstidtabeller kan vara ett riktigt elände, häromdagen fick jag till exempel fråga en annan som väntade om när bussen gick, varpå folk tittade lite undrande på mig eftersom det ju satt en tidtabell uppe. Den hade jag redan tittat på och konstaterat att det var den typen av tabell som jag inte skulle begripa hur jag än försökte.

I skolan hade jag inga problem att följa med en tydlig genomgång på tavlan, men när jag öppnade boken gick det bara inte. När det blev mer komplicerat med formler och bokstäver i talen blev det ännu värre. Blev godkänd i matte på gymnasiet av rena turen.

En pinsamhet är när vi går ut och äter med kompisgänget och ska dela notan. Jag säger alltid åt dem att räkna ut och sedan tala om för mig hur mycket jag ska betala, det är ingen idé att jag lägger mig i.

Det som står ovan om klockan och om höger och vänster känner jag mycket väl igen. Jag säger ofta fel på klockan tio och elva, fyra och fem, till exempel. Höger och vänster får jag ha knep för. Min mamma och mormor hispade otroligt över att jag inte lärde mig klockan tillräckligt fort. Nu tror jag inte att jag var så jättemycket senare med att förstå principen än de flesta andra barn, men det var ett himla tjat hemma och de försökte träna med mig på en leksaksklocka när jag var 6-7 år, och mamma har senare berättat om hur ointresserad jag var. Ja, tacka 17 för det, när jag inte fattade vad det skulle vara bra för!

När jag gick i skolan "fanns" inte det här, dyslexi pratade man ju om, men inte i lika stor utsträckning som idag. Det var aldrig tal om att jag skulle få stöd, jag klarade mig ju "precis" och dessutom var jag tillräckligt duktig i de andra ämnena för att jag inte skulle vara aktuell för stöd i det jag faktiskt hade problem med. Logik på dess högsta nivå, med andra ord.

Det som är fascinerande är att detta inte är svart eller vitt, det finns tillfällen då jag omedelbart fattar när bussen går, vad klockan är, eller hur mycket jag ska betala eller om jag får tillbaka korrekt växel.  Det känns som om det handlar lite om dagsformen, hur stressad jag är och hur mycket det finns runt omkring som stör.

Mina elever vet om detta, jag ser till att de får veta det redan när jag lämnar tillbaka första läxförhöret i en ny klass, och att det kan hända att jag räknat fel i poängen, fast jag "rättat rätt". De vet om det, kollar och säger till mig så att jag kan ändra. Dessutom ser jag det som ett bra tillfälle att berätta för dem om den här typen av problem. Dyslexi vet de ju vad det är, men detta har de sällan hört talas om.

Oj, det blev långt... tack för mig!

Jag kan tabellerna endast för att mormor satt och tvingade mig att rabbla dem utantill, annars skulle det vara ett elände. Eftersom jag vet att jag kan säga "åtta gånger sju är femtiosex" så kan jag det.

Gjorde just en omröstning:
www.familjeliv.se/Forum-5-172/m15982189.html

Sållar mig in här. Har iofs inte problem med höger o vänster eller klockan, men har svårt att behålla siffror i huvudet och tar ofta fel på dem. Jag har läst specialmatten HELA skoltiden, men kan fortfarande inget. Idag så orkar jag inte ens ta tag i det, jag ger upp direkt om något ska räknas ut eftersom jag vet att jag inte kan ändå. Det liksom låser sig när jag ser siffror. Jag kan tex inte räkna ut 1876-931 eftersom jag har glömt det första talet när jag kommer till det andra. Kan inte hålla tal i huvudet alls.

Känner till detta sedan några år tillbaka och känner igen mig i otroligt mycket av det ni andra skriver. Har aldrig riktigt tänkt på att jag själv skulle ha det men nu blev jag fundersam..

Kan inte gångertabellerna, klockan går bra likaså busstidstabeller. Men att räkna i huvudet! Hopplöst, jag måste använda fingrar, papper och penna eller miniräknare. Liggande stolen har jag aldrig heller lärt mig. Fick gå i stödmatte för det på mellanstadiet, utan framgång. Att jag klarade betygen i högstadiet hänger ihop med att jag var flitig och att jag gick i allmän (där man gick långsammare fram)matte. Jag gick på lektionerna och kämpade som tusan. Lika på gymnasiet. Klarade till och med G i B-kursen, trots att jag inte klarade nationella provet. Läraren gav mig hemuppgifter istället.

I övrigt så är det inte många matteprov jag fått G på i mina dagar. Som någon annan skrev så blir det värre om man är stressad. Vet inte i hur mångapinsamma situationer jag varit för att jag inte kunnat räkna ut väldigt enkla tal eller kunnat kommit på hur mycket någon ska ha i växel. Jag tappar väldigt lätt bort mig.

Här känner jag igen mig, även om jag inte heller har någon diagnos eller så. Jag har alltid varit duktig i alla ämnen i skolan, och smartare än alla klasskamrater: förutom i just matte!

Det är siffrorna som är problemet för mig, inte tänkandet. Till exempel hade vi matteprov upplagda på så sätt att första halvan (G-delen) var med bara siffror. Bråk och sånt. Andra halvan (VG och MVG) var med lästal, allt stod i ord. Jag klarade jättebra det som stod med ord, men det med siffror klarade jag nästan inte alls!

Jag har alltid haft svårt att räkna pengar i butik också, det som någon nämnde "räkna bakåt" har jag aldrig förstått mig på. Bråk och såna saker med mycket siffror är helt omöjligt för mig. Jag blandar ihop siffrorna och tycker att det är jättesvårt. Men skriver man det i ord så fungerar det bra!

Jag har ju klarat mig i livet och jobbar på restaurng osv men utan miniräknare skulle det INTE gått

Knep är också att när jag skall ge tillbaka på pengar tex om något kostar 22,80 så räknar jag alltid uppåt och tar motsvarande peng typ 20 cent så blir det ju 23 och sen en två euro så blir det 25 om dom gett 25... ja lite knepigt att förklara men...
(jag bor på åland=euro) och nästan alltid på fingrarna.
Klarar inte av när någon ger en peng för att dom ska få en sedel tillbaka. Det rubbar hela mitt tänkande eftersom jag måste räkna "uppåt" samtidigt som jag tar pengarna.

Jag har inte heller någon diagnos men efter att ha sett detdär programmet på TV så visste jag ju genast vad jag hade...
 
jag hade jättesvårt att lära mig digitalklockor och liksom gealach förstod jag aldrig meningen med VARFÖR jag skulle måsta lära mig vissa saker

jag kan ha svårt för höger och vänster ännu ibland speciellt när jag kör bil och stressar men jag har ett märke på höger hand så jag VET att det är höger pga det.

det värsta som fanns var Tabellproven på tid i skolan!!! Då kunde man få alla tabeller blandade på ett papper o läraren räknade till tre och så fick man vända på pappret och sen skulle man sluta när första personen var färdig. Vi hade ett mattegeni i vår klass som kunde alla utantill och var klar på en minut och när man skulle lämna upp hade jag hunnit svara på 0x0 och 1x0 typ.  O gissa vad man skämdes.