Forum Infertilitet - Pappagrupp
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Helva världen har rasta, känsl meningslöst ,.

    Ons 10 jan 2007 17:25 Läst 7416 gånger Totalt 10 svar
    Ons 10 jan 2007 17:25

    jahap, måndags så fick man beskedet.. inte en soldat alls.

    Jag är steril,skjuter blankt.

    och helvete vilka känslor som har dykt upp, massor men de messt dominerande, är, värdelöshet, omanlig, och själva ljuspunkten, eller "meningen" med livet och det man strävat efter nu i över 1 års itd känn bara bortkasstad tid.

    har alldrig känt mig så liten övärdig och värdelös..

    sjukskrev mig i måndags..

    det är liksom tomt inom mig...

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-01-10 17:26:51:
    jag skriver som en 1 åring med ser jag.. ha överseende..

  • Ons 10 jan 2007 19:01 #1

    kalas, ville bara skriva av mig iaf..

  • Ons 10 jan 2007 19:26 #2

    Jag förstår din känsla och att det är jobbigt. Men jag tror att när du väl bearbetat tankarna lite kommer du nog snart på att d inte är mindre manlig och att det går att lösa eran barnlängtan. Ha det bra och ta en grogg eller två och fundera på annat en stund.

  • Anders­80
    Visa endast
    Ons 10 jan 2007 19:36 #3

    VVVeni: Du har mina sympatier, och du ska inte tolka frånvaron av svar som att ingen bryr sig. Utan i mitt fall är det mer att jag inte känner att jag har nåt direkt att tillföra
    så jag fegade och hoppades att nån annan som visste mer kunde svara först...

    Jag vet lite hur det är att vara deprimerad, och du har all rätt att känna dig nedstämd, deprimerad och ledsen... Så ta lite tid att tänka på dig själv. Eventuellt prata med någon (kurator eller liknande).

    (som damerna brukar säga här på forumet) *skickar en kram*
    (Ja, det är okej för män att kramas ibland, även utanför fotbollsplanen)

  • Ons 10 jan 2007 19:43 #4

    jo, det känns mkt tungt, sitter på jobbet nu men det är f*n inte lätt å få ngt gjort..

    Men det var liksom så själv klart att det skulle fungera massor av folk runt om får yngel så de står härliga te...

    f*n folk blir våldtagna osv å fårr barn men vi som verkligen vill får de int.. ibalnd funderar man på rättvisa..?

    tack för svar iaf.

  • Ons 10 jan 2007 22:15 #5

    Kan inte annat än tycka att det är dj*vligt trist för dig! Har själv reflekterat över det flera gånger, hur jag själv skulle reagera om jag skulle hamnat i samma sitts som du. Har kommit fram till att jag säkerligen i början skulle känna precis som du men även tänkt det att om man verkligen önskar få barn så skulle jag nog kunna glädjas lika mycket över ett adopterat barn som ett som är "mitt eget". Vet inte vad jag ska säga annat än att du har mitt stöd och min omtanke!

  • Tor 11 jan 2007 08:14 #6

    tack men det är just på den punkten jag är just nu iaf är mycket anti. att ta hand om "nån annans" barn. känns inte som att det kommer vara "mitt".

    så adoption är just nu inte ett alternativ.. men sen när man är 40 kommer man säkert ångra sig.. å då börjar man la bli för gammal.. aja..

  • Tor 11 jan 2007 09:03 #7

    Hallåj! Tror inte att du nu under de första veckorna skall fokusera på lösning av något problem. Du har fått ett jäkla tråkigt besked och det är helt ok att va nere och egentligen rent av sörja.
    Tror som det tidigare nämnts här i tråden skulle va bra att ha någon att prata med... kurator eller liknande.
    Att adoption inte är något alternativ just nu är ju helt ok..... det kanske aldrig blir ett alternativ, men du har ju gott om tid att fundera. En bekant fick samma besked som du, men han är i 35-årsåldern. Då har man inte så mycket tid att ordna allt praktiskt om man ska adoptera.
    Va deppig ett tag....... sen får du koncentrera dig på möjligheterna som ändå finns!

  • Tor 11 jan 2007 09:50 #8

    Fan lider med dig killen, kan föreställa mig att det är ett tungt slag. I början när mina barn kom till världen var det otroligt viktigt för mig att barnen var av mina gener, att dom var en produkt utav mig och min tjej, arvsmassan var otroligt viktig för mig. I början, nu skulle det inte spela någon roll överhuvudtaget om dom hade mina gener eller inte, jag älskar mina barn mer än något annat, oavsett gener, faktiskt. kärleken har blivigt ovilkorlig. Det jag menar är att du kan också få det så, gener är viktigt, ja.. men till vilken grad, du kommer över det, det blir inte viktigt för dig efter ett tag.

    Men det måste vara tungt, riktigt jävla tungt.

    Om det är till någon tröst så är det omvända ett problem det också, sexlivet dör om man inte ens vågar titta på varandra utan att det blir barn, trots minipiller osv osv.. det är inge kul det heller, och att jag på allvar funderar på sterilisering för att kunna ha ett normalt samliv. fundera på det. och det är på allvar ett problem och jobbigt som fan.

  • BadSec­tor
    Visa endast
    Tor 11 jan 2007 19:21 #9

    Vill bara ge mitt stöd, det måste vara ett otroligt tungt besked att få.

    Låt det inte ta över dig bara, du är fortfarande man och har fortfarande massor att erbjuda världen och de dina.

  • Fre 12 jan 2007 07:34 #10

    robot, tack för input, sant, gener har helt plötsligt kännts som det är det som betyder ngt, just nu så är det dag för dag..

    trodde inte man kunde bli så ***** blödig för ngt sånt här egentligen men det känns som man fått en ordentlig omgång stryk.
    mentalt då.. enndet känns i kroppe kan jag säga... folk har tillå med börjat fråga om jag mår bra.. ja vad svarar man, jag säger bara ja. men egentligen vill jag sjukskriva mig i en månad.

    men jag gör väl som min far o svärfar, begravre mig i arbete ist..

    skrve på en komvux kurs, nyligen. får se hur det blir.

    BS: tack skall du ha.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll