Hur mycket ska man ta som kompis? (väldigt LÅNGT!)

Hej TS!

Jag har både varit och är i din sits. Just nu befinner jag mig nånstans mitti mellan av att bryta med den här väninnan som faktiskt påminner en del om din "Pia". Det är svårt att svara på hur mkt man ska behöva tåla.
Jag tycker att jag "fått tåla" en hel del och bägaren runnit över flera ggr redan. Sa jag ifrån blev det bättre ngn mån, sedan var vi tillbaka där vi började igen. Vad gäller min vän känns det som om hon suger all energi ur mig. Hon tar och tar och jag ger och ger. De bra dagarna ringer hon mig 5 ggr. Annars kan det bli mer än så, plus att hon har en tendens att komma oanmäld, vilket jag sagt till henne att jag ogillar.
Till en början tyckte jag nog synd om henne. Jag tänkte att hon mår ju dåligt, hon är ju ledsen, hon behöver mig, behöver prata.
Men jag då? Jag hade mina egna problem jag med, ganska stora åxå och hade inte alltid tid eller lust att leka hobbypsykolog. Det tog kraft på mig och ofta tog jag ut irritationen på ngn annan än hon.
Men nu har jag fått nog. Jag är trött på att bli respektlöst behandlad, inte bli lyssnad på. Trött på att ge och bli utnyttjad. Jag har bestämt mig redan, jag SKA bryta. Frågan är hur. Vad säger man? Hur gör man slut med en vän? Jag tycker som så att du åxå bör tänka över din relation med Pia. Vem får ut mest av den? Du eller hon? Får hon dig nånsin att må bra? Hur är hon som vän eg? Dessa frågor kan man ställa sig tex.
Lycka till TS!

Hej,
Jag har inte varit i precis den situationen MEN för ett antal år hände detta.
Vi var tre tjejjer som hängde ihop väldigt mycket varav en, vi kan kalla henne Laura, alltid var den som alltid hade 700 problem att diskutera. När hon för sjutti-elfte gången var helt i upplösningstillstånd för att en kille inte ville dejta henne någe' mer då sa jag och den tredje kompisen båda detta:
Laura, vi älskar dig och tycker du är en superbra tjej. MEN vi kan inte hjälpa dig mer än vi har försökt hittills och det verkar som om dina problem är större än vad vi kan hjälpa dig med. VI tror att du skulle behöva prata med någon professionell terapeut el. psykolog. Vi känner oss otillräckliga som rådgivare.

Det var surt för henne att höra det men efter ett par veckor så hade vi fiskat fram ett namn på en terapeut som en annan vän gått hos och hon började gå där.

Det är bara att konstatera att hur go' vän man än är så kanske man inte kan bara ge och ge och ge. Sker det dessutom ingen förbättring efter alla samtal, och att man känner att vännen sitter fast i samma problematik då behövs det nog dessvärre professionell hjälp.

Jag känner ju inte din väninna men om du kan ta hjälp av en annan person som vet om hennes situation och gör som vi gjorde. På ett lugnt och respektfullt vis. Absolut inte som om om du säger till henne: Lilla Gumman nu får du lov att skärpa till dig.

Hon kanske kan vara en fantastisk livsvän till dig om hon kan ta sig ur gropen hon hamnat i!

Lycka till och berätta hur det går. Stina

TS här!

Till anonym NR: 1611415:
Jo, jag har också tyckt väldigt synd om "Pia", men just nu är man rätt nollställd. Vet inte om jag tycker direkt synd om henne längre. Man måste ju faktiskt vilja komma upp ur det svåra SJÄLV, ingen annan kan ju hjälpa än att VILJA, däremot kan man hjälpa till. Men det är ju precis det jag gjort... Så, då vet jag ju inte vad man kan göra längre...

Jadu, vem som får ut mest av detta, ja, det är väl hon, eftersom hon får lite råd och tips (undra om hon tar dem till sig?) om hur hon kan göra med saker och ting. Jag känner faktiskt inte att jag får ut något av detta, jag blir ju mest ledsen och besviken efter vi träffats.
Det var ju som en dag i somras, vi hade bestämt att vi skulle dra iväg en dag rätt långt bort för att sola och bada, äta god mat och så vidare... Men den dagen bestod av att vara "hobbypsykolog", trösta henne när hon satt och grät... Jag hade ju verkligen sett framemot den dagen och så blir det så, som vanligt...

Hur hon är som vän??? De gånger jag berättat om att jag haft det jobbigt så har hon faktiskt inte sagt så mycket. Hon tror kanske jag överdriver på grund av att jag "alltid är glad"?

Så svårt allt ska vara...

Till StinaNYC:
Jag har faktiskt lagt fram på ett snyggt sätt att hon kanske ska gå och prata med någon professionell. Men det vill hon inte. Så jag vet inte riktigt hur man ska göra när personen i fråga inte vill.

Igår blev jag så otroligt besviken på henne. När vi satt och fikade så började hon prata om hur vissa av hennes kompisar är så dåliga på att höra av sig och när de väl hör av sig så vet hon inte om hon känner för att träffa dem (av "hämd" för att de inte kan när hon vill). Jag är en av de kompisar till henne som inte ringer henne jämt utan hör av mig när jag har tid, vilket inte blir flera ggr/vecka. Det är inte första gången jag berättar för henne VARFÖR jag inte hör av mig så ofta, det är INTE på grund av att jag inte gillar henne utan det är på grund av att jag ofta har andra saker för mig när hon kan plus att jag inte är någon jättesocial människa (känner inget behov i att sitta i telen i timmar osv).
Med andra ord så sa hon ju praktiskt taget rakt upp i ansiktet till mig att hon inte tyckte jag betedde mig bra mot henne... Nähä... Kul liksom, där sitter man gång på gång och hjälper henne och VAD får man tillbaka??

Visst, hon kanske verkligen är en livsvän till mig, men frågan är hur mycket skit jag ska orka ta innan hon visar sina bättre sidor? Jag har faktiskt mina egna bekymmer att brottas med också...
Hur går det förrestän med din kompis "Laura"?

puffar

Jaaaa, det låter som om hon sitter riktigt fast i att älta sin egen missär... du har ju dessutom försökt och hon vägrar att inse att er vänskap t o m är på spel. När hon sa det där igår då kanske du skulle passat på att prata rakt på sak och sagt till henne att: -jag känner mig träffad av det du s¨åger men du måste förstå att alla är olika och jag har inte samma behov av att vara i konstant kontakt. Fattar du inte att vår vänskap står på spel om du inte kan ändra din inställning? Etc. Etc.
Men det låter som om du bara satt där och lät dig känna dig träffad. Jag vet inte om hon försökte ge dig en pik eller inte men du skulle agerat när det inträffade. Det förbättrar ju ingenting att sitta tyst nu när du känner som du gör!
Ibland måste man dessvärre inse att man växer ifrån varandra. Trisst men ni kanske inte har så mycket utbyte av varandra längre.

Jag tror som så att man gör vänskapsrelationen en otjänst om man försöker ta på sig problem som egentligen hör hemma hos en psykolog. Därför måste båda parter känna av om de faktiskt lyssnar på varandra och att båda får något utbyte av umgänget. Om man bara ältar problem hela tiden, respektive bara lyssnar och tar emot hela tiden så är inte relationen ömsesidig utan har slagsida.

Jag har själv varit på båda sidor av problemet med olika personer och det jag har lärt mig är att man måste respektera vänners gränser-alla är inte lika sociala eller villiga/lämpade till fritidsterapeuter och har de sagt ifrån så är det bara att hantera problemet på annat sätt. Kanske kan man sprida problematiken på fler personer, kanske ska man verkligen gå till ett proffs?

Den som fortsätter kräva mer och mer fast man har fått en eller flera varningar riskerar att helt bränna ut sina vänner och det är tragiskt för alla inblandade, särskilt när det gäller långa vänskaper.

Den som känner sig utnyttjad och utsliten å andra sidan måste få ta paus och få ett andrum utan att den behövande blir arg. Vi är bara människor och som du säger så har man ibland nog av sitt eget. Om jag inte mår bra själv så behöver jag min energi för att orka. Och om jag låter den alltför krävande vännen dra ner mig ännu ett snäpp så kanske ingen av oss fungerar sedan-det löser väl ingenting för någon?

Ta hand om dig själv som du måste och dra gräns, men lämna dörren öppen om din vän kan ändra beteende. Det blir mitt råd.

Bra sagt Bimsan! Stina