Snitträdd... finns det fler?
*räcker upp handen*
När jag väntade sonen läste jag allt jag kom över som handlade om förlossningen. Ja, allt utom kejsarsnitt då, eftersom jag inte ville snittas och inte kunde drömma om att det skulle drabba mig. Nu blev det katastrofsnitt, men tur i oturen så var jag inte medveten om det, för jag var medvetslös och informerades om det hela först efteråt. Då sonen var mycket dålig hade jag fullt upp med att koncentrera mig på honom (och fatta att jag redan var mamma, han föddes i v33+1), så jag slapp en del psykiskt obehag av snittet tack vare distrahering.
Nu är min son en ängel, och jag väntar hans syskon. BF är i mitten av april, och redan från början av graviditeten har skräcken för snitt funnits. Nu vet jag ju att man kan tvingas till snitt.. Jag spricker hellre både på längden och tvären, än att bli snittad. Tyvärr kan man ju inte garanteras en vaginal förlossning.
Jag är nålrädd, har sjukhusfobi, är vanvettigt rädd för att vara vaken under en operation. Bara tanken på att vara vaken när de skär i mig.. *ryser* Det är inte det att jag är smärträdd; det är det att vissa saker ska vara på insidan (blod och liknande) och vissa saker ska vara på utsidan (knivar, nålar etc), och det är inte meningen att de ska mötas.
Jag väntar på att lill*n i magen ska vända på sig, permanent, så att jag kan känna mig lite säkrare på att jag slipper snitt. Om det blir snitt, ja då vet jag f*n inte hur jag ska göra; välja vaken eller sövd?? Antingen ligger jag där nerdrogad och fattar inget, eller så missar jag allt. Igen. 
