Att bli/vara bonusförälder...

snuttan2: tror jag begriper. Man måste ju ha samma regler i en familj - det går ju inte att hans son (i mitt fall) bara slänger sina kläder hur som helst medan vi lär vår dotter hur hon ska plocka upp efter sig. Därför måste jag också kunna säga till hans son. Men det är en svår balans tycker jag, vill inte heller lägga mig i för mycket (har kämpat med den balansen i 7 år nu...)

I mitt fall är det tyvärr inte alltid så enkelt, det här med att ha bra kontakt till min mans son. Han har nämligen väldigt svårt att acceptera att mamma och pappa inte är ihop, fast att de inte har varit det sen han var så liten att han omöjligt kan komma ihåg det. Skulle gärna vilja ha en bättre relation med honom. Har försökt få detta också i många år, men det verkar inte riktigt fungera.

Jag håller med dig, ts. Jag tycker också det är bra om man kan prata vuxet och ge varandra råd. Jag är trött på det ständiga tjatet mellan bonus- och biommamor.

snuttan2: han blir snart 11, så han är ju inte precis liten längre... Jag har dock slutat ta problemet personligt eftersom han också har/har haft problem med kompisar och i skolan. Jag tycker faktisk synd om honom som har så svårt att se det positiva här i livet. Visst, jag förstår att det inte alltid är lätt att vara skilsmässobarn, men det finns ju många barn som trivs bra ändå.

För oss var det och är fortfarande lite svårt att få allting att fungera när planeringen ska passa de båda familjerna (mamman har också ny man och gemensamma barn). Men det är väl inte så konstigt egentligen. Vi har aldrig behövd familjerätten eller något annat, så på så sätt fungerar det ok.