Ja här är en till!
har också tre killar,men så klart så skulle jag vilja ha en tjej!
Det mest förbjudna det och diskussioner om abort!
Så är det och jag har åldern lite emot mig och en gubbe som inte vill ha fler barn.
Man har bara ett liv och jag är livrädd att jag ska bli en bitter gammal kärring och sitta och fundera på varför vi inte ens försökte,dumt men sån är jag.
jag har fyra flickor och ingen pojke,jag har heller aldrig känt någon längtan efter en son.Däremot har det varit jobbigt när andra har trott att vi har varit besvikna efter tredja och fjärde flickan.Jag tycker att det är fel att skaffa ett barn till bara för att man önskar ett visst kön.
Jag har en pojke & väntade en flicka som tyvärr inte hann komma ut levande. 
Tog reda på könet andra gången & det känns som om Gud straffat mig för att jag gjorde det & dödade min flicka i magen.
kommer aldrig våga ta reda på könet nästa gång.
Önskar att jag hade en av varje kön men kommer det en frisk pojke blir jag lika glad ändå.
Har ett stort behov av att komma i kontakt med andra som känner en stark dotter-längtan.
Jag har två söner, en 5-åring och en nästa 2-åring. Jag har ALLTID önskat mej en flicka. Å va jag älskar mina söner men åååå va jag sörjer flickan jag inte fick.
Har läst Dotter Önskas och känner igen mej så sjukt mycket att det kändes som om jag grät mej igenom boken. Vet att jag är fixerad och vet att det är ett problem i sej.
Det jobbigaste i det hela är att min man inte vill ha fler barn. Jag vill så oerhört gärna försöka en gång till. Jag vill inte ha fler än tre barn oavsett, så jag inbillar mej att jag skulle släppa fixeringen efter nummer 3, även om det nu skulle bli en kille till. DÅ skulle jag få finna mej i det, släppa fixeringen och förhoppningsvis vara lycklig i min kill-familj.
Min man har inte stängt dörren helt utan uttrycker sej som så att "som det känns just nu vill jag inte ha fler barn". Ett tag tog jag upp det ofta, varpå han till slut sa i från, så nu berör jag aldrig ens ämnet. Men så småningom kommer jag ta upp ämnet igen.
Min man är underbar på alla vis och är oerhört snäll och omtänksam. Jag vet inte hur jag ska bära mej åt för att få honom att förstå min längtan och att det känns som om jag aldrig kommer att "få ro" om vi inte försöker en gång till. Jag får för mej att jag alltid kommer att ångra att vi inte gav det ett försök till.
Vet att detta är lite tabu och att många säkert dömer mej. Men jag vill gärna komma i kontakt med andra som känner som jag. Jag vet inte hur jag ska stå ut med min längtan och min sorg över dottern jag aldrig fick. Jag måste på något sätt bearbeta detta, vet inte hur...
ÅÅh vad jag känner igen detta. Jag har en tvåårig dotter och som ni andra måste jag säga att jag blev så oerhört lycklig när jag låg på förlossningen och de sa att jag hade fått en tjej. Nu är jag gravid igen och känner precis samma sak. Jag VILL ha en dotter till. Som nån sa tidigare så blir jag irriterad när folk säger att denna gång är det nog en kille, jag vill ju inte det.