Asperger Syndrom på små barn

Vi fick diagnos på vår son när han precis fyllt 4 år. Vi märkte tidigt att det var något som inte riktigt stämde. Redan när han var mycket liten hade han svårt för förändringar, var aldrig intresserad av att leka med de andra barnen på dagis.  Det som vi märkte först var att han inte utvecklade sin grovmotorik normalt. Och att han alltid var illamående när vi hade varit borta på kalas. Men det är lätt att bortförklara olika symtom när det inte kommer varje dag.

Den diagnos vi fick var en autismspektrum störning, det är svårt att sätta en asperger diagnos på ett litet barn.

Intressant att höra. Vår son har ju inte många av de där typiska apspergerdragen vilket gör att jag i bland tvekar om det verkligen kan vara det.
Han leker gärna med andra barn, men har lite svårt att hänga med. Fast jag har fått beskrivet för mig att han ofta leker lite i utkanten. Tycker inte heller att han har så väldigt stora problem med förändringar, fast vissa saker ska ju visserligen vara på sitt sätt.
Jag skulle kunna tänka mig att han "bara" har drag av Asperger. Men det är ju väldigt svårt att veta vad som är småbarns- och mognadsgrejer. Men jag tycker att det är väldigt bra att alla agerat så mycket kring detta redan. Han har fått väldig snabb hjälp.

Hej TS

Min son är duktig på exakt de grejerna som din son är!
Han har vart hos barnpsykolog o låg en bra bit över medel på Intelligens och det logiska tänkandet.

Han har svårt att förstå instruktioner ibland och kan svara "goddag yxskaft" på frågor.
Har svårt med språket och ligger efter, han ligger på en 3 årings nivå att vara socialt lixom.
Dagis vill att de ska gå vidare med vår son,får se då hur de gör

Tesie: Om dagis vill gå vidare med det så tycker jag att de ska göra det så fort som möjligt. Ju snabbare man får hjälp desto bättre. Särskilt bra att våra barn får så mycket hjälp det går innande börjar skolan så att man fått in de rätta metoderna.
Hur gammal är din son?

Min son har också svårt att ta instruktioner om man inte är väldigt tydlig, men han kan uppenbarligen tänka i flera led. Frågar man vad har du ätit på dagis i dag svarar han alltid "Jag vet inte" men frågar man. Jag såg att det var korv på dagis i dag svarar han "ja, det var korv, mos och morötter" Han behöver en liten puff. Just frågor vad har du gjort i helgen och sådant är svårast för honom. Han verkar inte förstå sådana begrepp som i går, förut osv.
Det har vi löst på så vis att jag skriver i en bok lite händelser som han varit med om hemma. Då behöver inte personaen fråga utan kan säga "Jag ser att du och mamma bakade i Lördags" Då kommer han igång och berättar. Annars kan han sällan återge händelser.

Min son är nu 9 år och har fortfarande svårt att ta insturktioner om de inte är mycket korta.  Han vet sällan vad han har gjort i skolan. Han var mycket sen i talet och pratade med 2-3 ords meningar när han var 4. För hans del kom talet igång när han fick sin epilepsimedicin.

Syrra: Hur visar sig din sons epilepsi? Förskolepedagogen tycker sig ha sett att vår son har haft några slags bortfall, som hon tyckte verkade mer epilepsiliknande än just autistiskt avskärmade. Däremot har vi aldrig märkt kramper eller liknande.
Vi ska kolla upp det med EKG.

TS, min son är 4 år. Han är oxå sådär, man kan inte fråga vad han har gjort under dagen eller vad han ätit utan att ge han en "knuff", precis som med din son!

Vi har en kontaktbok på dagis som går mellan dagis och här hemma, är dte sådan ni har oxå?

Fabian kan ju aldrig berätta vad han varit med om! Sedna får han sådana känslo utbrott, blir han ledsen så har typ hela världen gått under och han är heeeelt förtvivlad lääänge!

Min son började sitt nuvarande dagis när han var 2½ år gammal, då pratade han inte, det enda han sa var mamma o det kallade han alla för.
Vi här hemma o dagis började då med tecken som stöd, då började språket sakta gå framåt, han förstod inte att man kunde komunicera typ..eller ngt!

Här kom diagnoserna vid 6 och 8 års ålder, men redan sen han var riktigt liten så märkte vi att det var något speciellt med sonen. Han var alldeles för lugn men det kommenterade bara bvc och barnläkare med att jag skulle vara glad för.
Å det lugnet har vi fått igen för med råge

Jag känner igen det där med känsloutbrotten väldigt väl. Då går det inte att göra någonting. Han kan skrika och vråla utan avbrott mellan 30-40 minuter. De utbrotten kommer väldigt sällan nu sedan han kan kommunicera bättre.

Ja vår kontaktbok är ungefär som eran fast det är nog mest jag som skriver i den o personalen använder den för att kommunicera med honom. Han är nämligen inte lika sluten för oss. Han är som två olika människor hemma och på dagis. Ställer jag bara frågorna rätt så kan han berätt någorlunda om lite händelser han varit med om.

Psykologen och Pedagogen har sagt att vi inte ska fråga så mycket utan för det gör honom osäker. Vi är ju inte ute efter att göra honom osäker utan få honom att utveckla sitt tal mera. Därför vägleder vi honom nu oftast in i samtalen.

Nu håller vi på att planera överflytt till annat dagis. Nu går han på en ur- och skur förskola, där de är ute mycket och har väldigt lite med pyssel, struktur och den lugnare miljö han behöver. Det känns SÅÅÅ jobbigt att byta dagis och jag har ont i magen. Men på måndag ska jag hälsa på på det nya dagiset, tillsammans med förskolepedagogen. Överflyttningen blir till hösten så vi har gott om tid att göra något bra av det. Men jag är nervös!!!

Tänk då har vi samma klump i magen bägge två, vi kommer flytta ner till Stockholm den 26 februari, och sonen börjar då naturligtvis ett helt nytt dagis i slutet av mars. Jag är supernervös för det! Usch

Min son kan se ut som ett levande frågetecken ibland när man ber honom göra saker ibland, hans psykolog hävdar att han förstår vad vi säger till han, men förstår han inte meningen med att göra det vi ber han om, ja då gör han det helt enkelt inte.

Lite knepigt det där tycker jag. Det handlar ju tydligen inte om att han inte vill, eller inte förstår.

De arga känsloutbrotten komemr väldigt sällan nu, men de när han är ledsen komemr då och då, tror han blir så där super super ledsen också efetrsom han inte riktigt klarar av att berätta vad som hänt heller, eller vad han vart ledsen över.

Dte finns en fördel med att han får börja på nytt dagis, han komerm börja på en avdelning där de har få barn och fler personal, som stöd. SÅ jag hoppas det blir bra!

Trivs han själv på Ur och Skur dagiset? Jag funderade ett tag på att sätta min son på ett sådant dagis, men som du säger, struktur och lugnare miljö är nog vad min son behöver han med!

Skriver mer senare, sonen står här och vill något!

Ha det fint!

Ja han trivs nog väldigt bra egentligen. Fast i början var han lite mobbad, men det gick över när han började kunna prata. I början sprang han mest runt och förstörde.
Men å andra sidan har han ingen direkt kompis som han är bunden till och han har ju sin lillebror som flyttar med till det nya dagiset. Så jag tror inte att det blir några känslomässiga problem från hans sida.

Ur- och skur ÄR bra på många vis. Jag valde en sådan förskola för att jag själv är mycket naturintresserad, men för ett barn med sådana svårigheter som våra "försvinner" de lätt i en utomhusmiljö. Han får inte den kommunikationsträningen han behöver, och det där att jobba i smågrupper med sådant som han är bra på och behöver mer träning på. Eftersom han blir splittrad av allt för röriga miljöer har man sagt att han behöver kanske leka med ett barn och en fröken i bland och då helst vara inomhus. Att vara inomhus på våran förskola är inget vidare för det finns bara ett enda stort rum, vilket gör att Wincent får svårt att koncentrera sig på det han håller på med.

Struktur har de väl på det viset att de som alla förskolor har samling, lunch, vila, mellanmål. Men det är ju mest rutiner. Annars så är det mycket att springa vind för våg och inte så mycket pedagogisk träning. En inneförskola är väl inte precis lugn men de har flera rum att erbjuda för mer enskilda lekar, och framförallt är de mer inriktade på pyssel, spel, skapande verksamhet och sådant.

Är det aktuellt med utredning för din son. Är det inte psykologen som liksom tar tag i att det blir av??
Så är det iaf för oss. Nu har hon kontaktat de som ska utreda honom och hon har sina tester som underlag för dem. Huvudsaken är inte att få en diagnos för mig, för jag tror att den är svår att ställa. Huvudsaken är att han får den hjälp han behöver, vilket är lättare med en diagnos. Men ändå tycker jag att han får väldigt proffesionell och engagerad hjälp redan.

Jag har lite funderingar också. Min son är 2 år, pappan har Asperger och ADHD.

Sonen har viss problematik. Dels brukar han få riktiga utbrott, kan skrika konstant i en timme. Då är han inte mottaglig för något, han vill inte ha nånting, man kan inte röra honom, men man får heller inte lämna honom ifred. Vid dessa tillfällen slår han sig själv i huvudet, med handen.

Han tycker mycket om att vara för sig själv, sitta och bläddra i böcker. Kan sitta länge, länge med samma leksak och göra samma moment om och om igen.

Han är också fixerad vid vatten. Tycker om att hälla över från ett glas till ett annat. Varje gång han får vatten, mjölk eller annan dryck vid maten, så hällerhan ut det, rätt upp och ner antingen på bordet eller på golvet. Såhär har han hållt på sedan han var 1 år. Det hjälper inte att säga ifrån, eller bli arg. Vad jag än gör, så slutar det med att han vänder på glaset. Det verkar inte som han gör det av ren djävulskap heller.

Samtidigt är han oftast väldigt lugn. Han pratar mycket. Han försöker få koll på vad arg, ledsen och glad är, pratar mycket i dem termerna, men han verkar inte förstå vad som är vad.

Är det en period han är inne i, eller ska man redan nu ta detta på allvar? Vad kan man göra?

Innan 4 års ålder ungefär är det väldigt vanskligt att ställa sådana diagnoser, enligt min erfarenhet.

Jag menar naturligtvis inte att förringa den oro som man känner som förälder! Men det behöver alltså inte röra sig om asperger eller något liknande. Det kommer att visa sig. Vissa barn är lite introverta och fixerade vid olika saker. Jag var ett sådant barn till exempel och jag har absolut inte asperger eller liknande.

Saken är den att han är beteendemässigt väldigt lik sin pappa som liten, enligt sonens farmor, som först regarerade på att han verkar ha någon form av problematik. Även fler i vår omgivning har reagerat. Själv har jag inte velat tagit det till mig, utan har blivit arg och ledsen på dessa människor. Men efter att ha klurat lite så ser jag ju själv vad de menar.

Men som du säger Mary Lo, han är bara 2 år och det är svårt att ställa en diagnos såhär tidigt. Förhoppningsvis växer problemen bort. Men samtidigt är ju autism ärftligt. Många på pappans sida av släkten har diagnoser.

Tack för snabbt svar!