depression efter förlossning?

Min Bm konstaterade på återbesöket när sonen var 2 mån att jag fått förlossningsdepression. Det som utlöste det hela var att jag fick barnsängsfebern när han enbart var 4 dgr gammal och först efteråt kom insikten om att man faktiskt kan dö av en sådan infektion. Jag har haft tur och få hjälp av psykolog på Bup och känner idag att jag är på väg att återhämta mig (sonen är 5 mån).

Måste nog rösta på ÖVRIGT då jag fick en "normal" babyblues. Kände mig nedstämd ett tag och blev allmänt känslig för allt. Mådde lite småpyton ganska länge men det var nog bara en light-depression !

ojdå! men vad jobbigt!! jag visste inte om detta, att det fanns alltså, är det feber och depression? jag förstår inte riktigt, vad skönt att du har återhämtat dig=)

jag trodde att jag skulle få det för jag har haft lite problem med deprissioner när jag var yngre, men jag fick inget alls var bara sååå lycklig

övrigt: var deprimerad innan förlossningen, men aldrig efter...

Trodde jag skulle vara överlycklig men jag grät ofta ända tills min dotter var 4 månader. Tyckte att hon var jobbig , ful och bara skrek (jag har ett väldigt lungt barn)och skämmdes över det. Men på BVC var jag helt normal. Detta tror jag vad jag vill om. De som jobbar på BVC behöver mer utbildning. Inte meningen att man ska känna så när man får sitt barna

Vet inte riktigt vad jag ska svara, är fortfarande deprimerad efter drygt 1 år.
Det började under slutet av graviditeten, och var som värst 3-4 månader efter förlossningen. Nu är det betydligt bättre, men jag får mina svackor titt som tätt.

Vet ni ungefär vad det kan bero på? var barnet planerat? funkade er relation? alltså med killen?

Min dotter var planerad och jag älskar min sambo över allt annat. Vet inte vad det beror på men jag var inte så intresserad av henne när hon föddes. Jag ville bara sova...

Troligen en blandning av att jag var så trött under graviditeten, och blev ännu tröttare efter förlossningen. Plus att jag hade väldigt höga krav på mig själv, att vara den "perfekta mamman" typ

Den värsta krisen löste sig efter ca 3-4 månader med psykologkontakt + medicin (efter ca 9 månaders depression). Efter det började vi (jag och psykologen) gräva lite djupare i mitt förflutna, för att hitta orsaken till mina höga krav på mig själv. Så just nu håller vi på att bearbeta allt gammalt jobbigt..

Barnet var för övrigt planerat, och jag har ett mycket bra förhållande.

att bli deprimerad är absolut INTE roligt , vad jag har upplevt efter att ha fått sonia  , så har det fortfarande inte gått över , men det är mkt bättre än förr.. Ts. Det kan  bero av att killen inte bryr sig så som man önskat till att man känner sig ensam m.m.

Min dotter var inte planerad och min man är inte ens pappa till henne , det var också det som gjorde att jag fick depressioner och fortfarande har det.. Sonias bio-pappa bryr sig inte ett skit , han e en sån där som smörar framför soc.. Sonia ser ju sameer som sin pappa..

min och sameers( min man) relation har blivit mkt bättre nu , Thank god..

Hej hej tjejen.

Jag tillhör dom som fick den där lättare varianten av depression, nämligen baby blues. Den infaller när mjölken rinner till (typ några dar efter förlossningen). Tuttarna blir stenhård, enorma och fulla med mjölk och då rann både tuttarna och tårarna ikapp, kan jag säga.
Det var hemskt jobbigt för man känner djup SORG inom sig, utan att fatta nånting. Man är ju liksom inte ledsen för nånting. Men så var det för mig i alla fall. Det är hormoner som spökar och sen var jag alltid lite gråtmild när jag ammade dom första veckorna.
Men sen gick det bra!

Jag ville bara berätta detta, för jag visste nämligen inte själv att det kunde bli så. Så att du är förberedd utifall att. Det är nämligen ganska läskigt att plötsligt bli jättedeppig, särskilt när det inte finns nån anledning.

Lycka till när bebisen kommer! Kram Melina

Efter mitt andra barn fick jag en mkt djup och skitjobbig depression. Hade mått halvtaskigt ett bra tag, men efter akut traumatiskt snitt, ständig trötthet, arbetslös man och inga pengar bröt jag ihop fullständigt när han var en månad Har nästan inga minnen från hans första levnadsår, och de få minnen jag har är nästan uteslutande negativa
Åt antidepressiva tabl och gick i terapi i 1½ år ca.

Men med första och tredje mådde jag kalasbra

Kan tillägga att jag haft depressioner både före och efter detta också, men inte lika djupa.

Jag var ganska nedstämd efter jag fått min första dotter. Var 21 år och hade väldigt höga krav på mej själv. Kände redan på BB att "Jösses, vad har jag nu hittat på, hur f-n ska jag reda ut det här?" Blev inte speciellt mycket bättre av att vi fått ett kolikbarn! Gudars, hon skrek ju jämt, tyckte det var pinsamt att gå ut med henne bland folk! Räddningen kom en dag när en kompis(som också nyss hade fått barn) ringde och sa att "var klar om 30 min så åker vi med barnen till stranden"! Herregud, sa jag, inte kan jag åka till stranden med Felicia, hon skriker ju bara. Men min kompis gav sig inte, och vi kom iväg! Vi hade en toppendag! Hon skrek knappt något på hela tiden. Det viktgaste, som jag fick försöka pränta in i skallen på mej själv var att det var ju inte mitt fel att hon skrek, jag var inte en dålig mamma för det. Men just då känner man ju att det är nog bara jag som har det så här.

Oj, vilken lång berättelse det blev, men ville dela med mej!
Så till alla er mammor där ute som känner er som världes sämsta-
det är ni inte- ni är skitbra!!! Kram på er

Höga krav och amningsproblem + faderskapsprov ( har alltså barn med mitt ex, gifte mig med min man höggravid)= ångest
var jättenere i många månader men det blev bättre efterhand, fick träffa kurator och fick jättefint stöd av min man som behandlade mig som en drottning.

Denna gång har vi fått en jättefin start trots gulsot och sjukhus en vecka. Mår jättefint, min familj är ju underbar, har världens vackraste barn och en underbar man!

Ja, min bm konstaterade att jag fick light versionen av en förlossningsdeppis. Det gick över igen men tog någon månad.
Det viktiga är att man skaffar sig någon man kan PRATA med. Prata, prata o prata är det enda som hjälper.

Jag tror jag fick någon slags depresion-light. Det var först när sonen närmade sig 4,5-5 månader som jag började känna att jag verkligen älskade denna lilla varelse. Jag tyckte ju om honom innan men tänkte säkert dagligen när han skrek att "där ligger ungen som förstört mitt liv" ...hemskt jag vet
Idag blir jag så otroligt ledsen när jag tänker på hur jag var då. Jag som älskar honom så mkt idag.
Jag lyckades också hålla fasaden utåt. Jag är inte alls en sån person som pratar om mina känslor. Gjorde det där testet på BVC och sköterska sa att jag strålade av lycka *hrmm*

Min egen analys av varför det blev som det blev var att dels så hatade jag att vara gravid trots att barnet var efterlängtat. Sen så blev det bara kaos av förlossningen. Vi skulle på vanligt ultraljud när jag gått två veckor över tiden. Det slutade med en snabb igångsättning som varade i ca 45 minuter innan de kom in och nästan i panik försäkte få mig att byta säng. Sen snabbt till operation där jag sövdes.
3 timmar senare rullar de in en liten vagn och presenterar den lilla knytet som min son.
Jag brukar säga att det känns inte som jag FÖTT barn utan jag FICK barn.

Men jag kan inte klandra någon för att de inte såg något. Jag fick erbjudande om att komma till spec.mödravården för samtal. Jag fick erbjudande om att tala med mödravården i hemkommunen och med BVC-sköterska...men tackade nej och höll masken.