Gastric Bypass (GBP)

Hej.
här har ni en till som har funderat i några år om jag ska våga lägga mig under kniven.
Är så rädd att jag aldrig mer kommer att vakna igen,samtidigt som jag e rädd för de jag ser i speglen.
Har en liten son på året å jag orkar inte med honom.
Har så dåligt samvete när jag inte orkar leka med honom utan sitter i soffan å ser på istället.Vad e jag för en mor egentligen?

En vännina till min ena syster gjorde operationen fårra våren.Hon e så smal idag,men hon har ett h***ete.Hon får inte behålla maten å mår dåligt,men ändå så ångrar hon inte operationen.
En bekant till min far gick bort i höstas efter att ha gjort samma operation.
En annan systers klasskompis tålde inte narkosen så hon bor på ett vårdhem idag.
Va elakt av mig åp skriva detta men de e ju de som ligger i grunden för mina tvivel.
Ssamtidigt som jag vet att jag måste göra nått å de e snart för jag kommer väl ijnte å må så bra så länge till.
Har varken diabetes eller högt blodtryck.
Jag *bara*orkar inte röra mig å hittar inga kläder.
Å jag e så trött på folks tittande.
Jag ska snart börja jobba efter att ha varit mammaledig i ett år å jag har gått på mig så mycke så jag e rädd att jag inte kommer att orka med jobbet.Jobbar inom vården.

Min

E en gallstenop *farligare*?Jag som måste göra en sådan.
Klart jag hellre slutar sovandes,vet att de e dumt,man ska ju inte tänka så.Men jag tänker om...då får ju min son växa upp utan mor.
Vet att de riskabelt å vara så här står med.
Har panikkänslor.

Varför ska ni just göra en gbp å inte snörning av magsäcken?Kommer inte på vad en sån op heter.

Har en liten fundering.
Jag vet ju varför jag äter som jag gör.Jag tröstäter sen e jag sockerberoende.Detta måste ju jag söka hjälp för,
för de försvinner ju inte *bara*för att man gör en op.
Hur har ni som tänkt/väntar på op tänkt?

Så funkar inte jag idag.
Jag mår oftast jättedåligt då jag har ätit allt jag inte ska äta.Kräks,blir lös i magen å får ofta hemska gallstensanfall.Men ändå så äter jag,fast jag tänker varje gång*aldrig mer*

Jag har inte bulimi,utan spyr då jag får gallstensanfallen.Vad jag menade var att man borde ju kunna sluta äta dumt om man mår dåligt av de.

Jag kanske inte ska skriva mina funderingar här,om denna trpåden e mer för peppning.

Mrs Kaffelatte:Tack.
Kanske skrev jag hårdare än vad jag menade.Blev bara osäker*L*

Jag har varit hos läkare å gjort ett ul-ljud.Men de vill helst att jag ska gå ner lite i vikt innan de gör en gall-op på mig.Jag har all min stoppning på å runt magen.
Jag fick genomgå ett akut snitt förra året,födde barn,å jag fick veta efteråt att de hade haft problem med å veta hur de skulle få ut bebisen.

Vad jag var ute efter i mitt tidigare inlägg var att alla e ju överviktiga av någon anledning.Min e att jag tröstäter å har stort sockerbehov.
Gör jag en op så kommer ju inte tröstätningen å försvinna bara sådär.
Vill bara veta hur ni funderar å gör åt de.

En fundering till,sen ska jag läsa vad ni andra har skrivit.
Jag hörde idag,hm tjuvlyssnade,att stora männiksor får förtur.
Alltså att jag som har bmi53 skulle *komma före*någon med bmi 40.Stämmer de?

im lost:Va skönt att de inte bara e jag som svamlar*L*
Äter igenom sina dumpningar?
Ska ta tag i mina tröstätningar,ska bara hitta rätt ställe å vända mig till först.Hur mycke vägde du när du gjorde op?

Så kul att de finna karlar som tänder på övervikt,samtidigt tycker jag de e konstigt.
Undrar om min karl lämnar mig om jag går ner i vikt.
Sen e jag ju avis på de överviktiga som e nöjda med sin övervikt.

De finns en sån affär i kalmar.Fanns en del fina kläder,men va dyrt.

Ni som har gjort eller väntar på att göra en operation,
Hur/när/vad fick er att börja fundera å bestämma er för en operation?

Sitter här å har *lite* panik.
Sen jag började skriva i denna tråden har jag gråtit massor å legat vaken om nätterna.Måste ju låta knäppt.
Har både läst å hört att i de landstinget som jag tillhör så får man vänta mellan 3månader upp till ett år på op.

nudelbumsan:Jag har inte ens tagit kontakt med en läkare,utan funderar,funderar å funderar.Håller nogp å å göra mig tokig.

Terrormorsan å gbp 06:De e precis så jag också tänker,men så kommer de där upp...tänk om jag inte överlever eller får en massa komplikationer å jag borde ju faktiskt kunna bli av med denna övervikt själv.Jag har ju lyckats å lägga på mig den själv.
Men ska jag vara ärlig så har jag bantat hela livet,blir snart 30.Har lyckats å gå ner från 161kg till 121kg.Sen vart jag gravid å gick upp till 165kg.Gick sen ner till 147 å sen upp till 153.Å sen ner igen till 126.Idag sitter jag här å bara päser,vägde 151 i går morse.

Mitt stora problem e att jag tröstäter.Jag vet att jag kan gå ner själv,fast 80 kilo e mycke å gå ner själv,men jag måste bli av med problemet jag tröstäter för.Men hur jag än gör så lyckats jag inte.De handlar om min sons pappa.Men de e en lång historia.

Harat å visa mig ute,trots att jag går på öppna förskolan med sonen.Jag ler å ser så glad ut å verkar nog inte bry mig om att de tittas å säkert tasslas med.Men inombords...

Jag fundear så mycke på en operation,men tänk om nått går fel.....

Mrs kaffelatte:Varför ska du visa att du kan gå ner för kirurgen?
Skickar massor av *pep*De kommer snart å lossna ska du se.

Maja o felicia:Va fint du skrev.Vet inte vad jag ska skriva mer än att du väckte en del tankar.