Positiva erfarenheter av Bonusbarn

Kul av dig att starta en sån här tråd.
Oftast bara det negativa som tas upp.
Jag har inga bonusbarn men min man har =).
Kan känna mig ledsen i bland när jag läser vissa trådar här, så mycket negativt.

Jag har svårt att komma på något som är negativt!!
Alla goa kramar, alla skratt och alla tokigheter, jag hade inte velat byta bort det mot alla pengar i världen!!

Tessa8
Skönt att höra =)

Kul tråd

Min bonusson som idag är 15 år har alltid tytt sig till mig med sina problem. Jag har aldrig behövt skälla på honom. Han har aldrig sagt att: Du är inte min mamma, så jag behöver inte lyssna på dig.
Jag har funnits i hans liv sedan han var 8 år och han har alltid varit helt underbar. När han fyllde 10 år så var vi hemma hos hans mamma, för det har alltid varit hon som ordnat med kalas, och då kom han med ett tyghjärta där det står: Jag älskar dig.
Det gav han till mig framför ögonen på sin mamma och mormor och sina morbröder. Det gjorde mig riktigt gott.
Jag älskar honom som min egen son.

I julklapp av min bonusdotter fick jag en ryggkliare som hon gjort själv på slöjden, det som är det underbara med det är att jag alltid använder skohon när det kliar på ryggen.
Så jag vart överlycklig, att hon verkligen hade tänkt igenom och sett vad jag behövde fast jag själv inte visste

man blir så glad och varm när man hör sånna saker, för tycker mest att det är negativt på den här sidan annar, men styvbarn osv. Så det är kul att de KAN faktiskt ge värme och kärlek om man släpper in de =)

Gud så skönt att se att många älskar och trivs med sina bonusar.
Jag har två bonusar som jag tycker fruktansvärt mycket om. Skulle det någonsin skita sig mellan mig och min man så skulle jag sakna dem något så fruktansvärt. Jag tycker det är jättekul när de kommer och jag älskar att ha tonåringar i huset.

Jag kan inte komma på sådana specifika stunder när de bara är för gulliga, det finns så många. När de sköter sina småsyskon som om det vore det mest självklara, när de kommer hem med sina kompisar och sätter sig i vardagsrummet och vill prata med mig om sina kärleksbekymmer och annat som tynger en tonåring eller när som helt självklart kommer och kramar om mig och pussar mig på huvudet (långa tonåringar)och säger godnatt.
Visst har vi konflikter men det har jag med mina biobarn oxå. Jag kan helt ärligt säga att jag älskar dem precis som om de kommit ur min kropp och inte min mans ex.

Ett gulligt men ändå smärtsamt minne jag har är när lillkillen gick på dagis och de hade pratat om döden, och ha sa: Om pappa dör måste du ju sluta på din idrott[specifik, vill inte avslöja vilken pga anonymitet] så att du kan ta hand om oss.

Blev jätterörd, och avslöjade såklart inte att jag troligen inte skulle få träffa dem mer om min man dog (i alla fall inte då när de var mindre, nu tror jag att de skulle kräva det).

Jag och bonusens pappa höll på att skojbråka och grabben satt och tittade på tv. När han såg hur vi "höll på" så såg det nog ut som om jag var på väg att bli halvt nerbrottad. Grabben vänder sig mot oss och utbrister: "Pappa, du måste vara rädd om din kvinna!"

Vi bröt ihop av skratt alla tre efter denna underbara kommentar. Pojken var fem år skall tilläggas

Tack kära, för denna tråd.. Jag har suttit och skakat av ilska och indignation på andra "bonus"-trådar, där barnen utmålas som "elaka", "manipulerande" och allmänt oönskade..

Vi har två gemensamma små tjejer och jag har tre bonusbarn (i dag 25, 19 och snart 16). 16-åringen (flicka) har jag känt sedan hon var 6 månader gammal... 25-åringen har ju egen bostad och flickvän och vi träffas inte allt för ofta, men kontakten är mycket fin! För många år sedan separerade jag och min man tillfälligt och då åkte grabben 60 mil själv (med sin mammas goda minne, förstås) bara för att få träffa mig.. 19-åringen har jag haft ett mycket bra förhållande med, men nu går vi varandra lite på nerverna då han fortfarande bor hemma. Vi har olika åsikter om i vilken omfattning en kille i hans ålder bör ta del i hushållet... Den snart 16-åriga flickan skulle kunna ha varit min egen dotter, känns det ofta som. En underbar tjej (även om hon är väldigt typiskt "tonårstjej", också.. Hon bor i huvudsak hos sin mamma, men är ofta här (jobbigt med mamman för närvarande - rätt typsikt för åldern, tror jag). De är underbara storasyskon för mina två egna och det är endast vi enstaka tillfällen begrepp som "hel-" eller "halv"- kommer på tapeten. De är fem syskon i den här familjen, helt enkelt (sen har de syskon även på sin mammas sida).

Vad tomt det hade varit att inte ha dessa tre individer i mitt liv! Så mycket det har tillfört mitt liv att få lära känna dem och få vara en del i deras liv! Nej, jag "älskar" dem inte som mina egna biologiska, men de har mammor som gör det, men jag älskar dem likväl! Och de är "mina" att "beskydda" och finnas till för alltid. Det ser jag som en stor bonus! Och tänk att få bli "bonus-mormor/farmor" en dag! Wow!