Jag är bonusmamma till två underbara barn och nu vill jag och min man skaffa småsyskon. Vi har försökt sedan april 2003 utan att lyckas.
...och ja, jag vet att det finns en bloggfunktion, men jag tycker att det känns lättare att sammanfatta min resa så här, och jag gör det för min egen skull, vill sedan någon läsa så varsågod!
September 2004:
Nu har vi äntligen tagit mig i kragen och ringt för att få komma på utredning. Första besöket den 30:e september!
30/9 Utredningsbesköket gick snabbt och smärtfritt. Fick en liten känga att ge till sambon som inte var med: Ni är faktiskt två om det här! Vet att älsklingen skulle varit med om det inte vore så att när jag beställde tiden så sa hon som svarade att första besöket var en vanlig gynundersökning och då bara av mig och att partnern inte behövde vara med.
Det var inte tal om någon gynundersökning när jag var där. Jag fick en dubbelkur med pergotime utskriven. Läkaren undrade varför jag inte kommit tidigare på utredning då jag har så kort (24-26) menscykel.
Oktober 2004:
3/10 Mensen kom. Men det kändes inte så jobbigt denna gång eftersom det känns som om vi har något denna månad som kan göra att det blir annorlunda än alla månader hittills.
5/10 Tredje cykeldagen = blodprov. Det var ett helvete! Inte för att något av sticken egentlligen gjode så ont, utan för oron att behöva gå därifrån utan att de skulle lyckas. 1 1/2 timme, 3 sjuksystrar och minst 9 stickhål senare gick jag där ifrån glad och lycklig över två fulla rör med blod. Hoppas bara att jag kan bli glad av resultatet också!
11/10 Sista pergodagen! Inga biverkningar, är det bra eller dåligt? Min älskling har legat i och tagit initiativet varje kväll nu. Vet inte vad som har flugit i honom. Hoppas han inte tröttnat till när det verkligen är dags! Blodprov imorgon igen, ska dricka massor med vatten så går det förhoppningsvis bättre än förra veckan. Funderar på att börja kolla ÄL med stickor också.
12/10 Tionde cykeldag = blodprov. Åh nej, är det du igen, skämtade de när jag kom dit i morse. Första syrran gick med på att försöka sticka en gång, men det misslyckades. Hämtade nummer 2 som började sticka i handen på en gång eftersom det var där nummer 3 hade lyckats sist. Men det gör ju så ont på dig då, försökte hon. Nej jag tycker inte att det gör ont, stick nu! Och andra försöket i handen gick jättebra och det forsade blod i röret! Skönt!
14/10 Besök hos gyn. VUL. Älsklingen var med nu och fick remiss till spermieprov. Han var lite orolig att han skulle få prestera det där. Mina prov var bra och ÄL till helgen. Ett par stora fina äggblåsor. Sen ska jag vänta med pergotime till spermieresultatet kommit. Doktorn tyckte sedan att vi skulle göra IVF på en gång, om det inte skulle visa sig att det var helt tomt på spermier såklart. Vi skulle fundera på det i alla fall. Annars var det äggledarröntgen som var nästa steg.
15/10 ÄL någonstans här. Massor av sex, fast det har vi haft hela veckan eftersom jag trodde jag skulle ha ÄL tidigare. Testar inte. Första mysförsöket efter doktorbesöket låste sig det totalt för min älskling. Tillslut låg vi bara och skrattade.
Men sedan har vi prickat rätt flera gånger!!
28/10 Lämnade in spermaprov nummer 1. Vi sköt upp det eftersom vi haft barnen. Mycket prestationsångest, men det gick utan problem. Sambon har varit lite orolig för mängden, men jag tror inte att det är några problem.
31/10 Jaha, det blidde ingen bebbe denna månad heller
9/11 ÄL-symptom, men negativt på sticka.
11/11 Lämnade in spermaprov nummer 2.
14/11 ÄL enligt sticka på dag 14 istället för på dag 11 som jag brukar, även utan pergostimulering. Verkar ju lovande!
29/11 Blodet droppar, blodet droppar....
30/11 En brev dimper ner i brevlådan med sambons testresultat. Utlåtandet från läkaren! "Trevligt med en man som har så normala provresultat". Han har också lovat att ringa och förklara resultatet. Och vad gör man nu..... Vet att läkaren sagt att vi ska fundera på om vi vill hoppa på IVF på en gång, jag är kluven. Självklart vill jag ställa mig i kö till det på en gång eftersom det är sådan väntetid. Men jag skulle nog vilja veta om jag har fri passage i äggledare också. Kan man inte göra en sådan test under tiden, fast man står i kö, även om de inte åtgärdar någonting??? Känner mig lite rådvill, ungefär som innan jag ringde och beställde första utredningsbesöket. Har lite telefonskräck med mig i bagaget. Nu ska man börja söka sig till privat IVF i väntan på landstingsbesök antar jag. Sambon ska ringa läkaren i alla fall om han inte hört av sig denna vecka.
14/11 Det har nu gått två veckor och min sambo har fortfarande inte kontaktat vår läkare. Han har lovat och lovat, men nu blir det jag som får ringa i alla fall. Fast de säger ändå inget till mig om hans provresultat, men jag vill ju veta vad som händer eller se till att vi blir ställda i landstingets IVF-kö eller något!
2005
12/1 Vi har lagt ner aktiva försök under jul och nyår. För mycket stress och sorg. Vår läkare har haft semester och sen nu i januari har vi ringt om varandra. Så vi står ännu inte i kö.
13/1 Igår fick sambon och vår gyn äntligen tag i varandra. Nu ska han skicka remiss till Huddinge för IVF. Under tiden har ska jag först kolla fri passage, även om han inte tyckte det spelade någon roll för om vi behöver göra IVF eller inte. Men jag vill veta! Sedan ska vi göra privata försök på Sophiahemmet! Förhoppningsvis har vi lyckats innan vi når fram i landstingskön.
14/1 Ringer gyn och ber honom skicka en remiss för äggledarröntgen. Får som vanligt hjärtklappning och "tunnelhörsel" när jag pratar i telefonen. När jag lagt på luren vet jag att han ska skicka en remiss hem till mig, men allt annat som han sagt är som bortblåst.
18/1 BIM. Självklart hoppas jag att det inte kommer något blod, men det känns som om det är på G. Men återigen känns det ganska bra eftersom jag i nästa cykel ska få göra en röntgen och sen blir det privat IVF (har dock inte ringt om detta ännu, tänkte vänta tills kärringen har kommit).
20/1 Idag kom menshelvetet, inte oväntat men dock ovälkommet! Har i alla fall fått tid för äggledarröntgen nästa vecka! Det känns bra! Ska försöka ta mig i kragen och ringa för privat IVF...fattar inte riktigt varför det tar emot.
26/1 Äggledarröntgen. Allt gick som smort, jag kände ingen nervositet innan, det gjorde inte alls ont. Hade fri passage, och fick med mig en röntgenbild på mina äggledare hem. Lite komiskt, kompisarna har ultraljudbilder på sina bebisar på kylskåpet, undra vad folk skulle säga om jag sätter upp mina fungerande äggledare.
Lite jobbigt är det att vi fortfarande är oförklarligt barnlösa!
1/2 Bokat tid på Sophiahemmet för samtal om IVF!! Kunde få en återbudstid nästa vecka men då är ju jag iväg med jobbet så det fick bli i början av mars istället!
21/2 Har haft lite tjafs med sambon, han verkar fortfarande tro att vi kan planera barn hur som helst. Vill boka massa resor och sådant, medan jag tycker att nu får kommande IVF vara prio 1. Som det ser ut nu så kan vi omöjligt veta när vi måste vara på plats, när vi ska på undersökningar etc. Ahhh blir så trött på att han som står mig närmast ska ha så liten förståelse. Är ju övertygad att det är för att han redan har barn, men blir så ledsen. Ringde för att kolla att remissen till HS hade kommit fram och det hade den. Har också beställt hem mina journaler. Två jobbiga samtal, men det går lättare och lättare.
22/2 Idag hade jag ett så underbart samtal med min bästa vän. Hon har ju listat ut att vi har problem men vi har inte direkt pratat om det. Nu fick jag veta att hon och hennes kille ska försöka göra ett syskon. Jag blev jätteglad. Det skulle vara underbart om vi fick jämnåriga barn. Jag vet att risken är att hon blir gravid snabbt och jag blir utan, men det orkar jag inte oroa mig för. Hon sa ju att det lika gärna kunde var hon som fick det svårt den här gången. Hon var så underbart stöttande, och även om det visade sig att hon har några av de vanliga fördomarna om att "det kanske är för att du stressar i jobbet så mycket" etc, så förstod hon verkligen när jag sa att det inte har med det att göra. Hon sa sjäv...ja det är väl klart att det bara är solskenshistorierna med de adoptivföräldrar som blir gravida efteråt som sprids inte de historierna där de som väljer att fortsätta kämpa blir gravida! Åhh, jag är så glad att hon finns!
9/3 Första besöket på Sophiahemmet. Personalen där är underbara, stämningen är så mycket bättre än på Mama Mia där vi gjorde undersökningen. Vår nya gynekolog skakade på huvudet över Mama Mias undersökning. Sa att det var massor som saknades och tyckte att vi om vi ville borde försöka med insemination ett par gånger. Det skulle bli mycket skonsammare och billigare för oss. Men vi fick välja själva såklart. Men hur som helst måste flera tester göras. Vi överväger nu att göra tre inseminationer innan vi går på IVF. Fast jag blev lite orolig för att efter jag undersökts så ville läkaren att jag skulle beställat tid till en annan undersökning med där de skulle spruta in koksalt i livmodern. Sen missar jag ju en hel cykel nu för att vi åker bort nästa veckan då jag isåfall skulle ha tagit massa blodprov. FAN! Försökte ju planera in resan efter IVF (fast lite motvilligt eftersom jag inte alls visste vilken variant de skulle göra och vilka undersökningar man skulle genomgå). Jag är ju jätteglad att vi ska resa men det känns hopplöst att förlora en månad.
11/4 Åkte till Sophiahemmet för att ta blodprov på mig och sambon. Eftersom mensen kom fredag kväll så hade vi ju inte heller hunnit boka några tider för undersökning av livmoder och återbesök, som vi skulle ha gjort på dag 1. Så efter blodprovet, som gick hur lätt som helst denna gång (trots att jag var upprörd över att en kärring behandlade en av sköterskorna rasistiskt) gick vi upp till receptionen för att boka tid. Det visade sig att de hade en lite lucka och kunde göra undersökningen på en gång!!! Det var ju toppen. När de skulle föra in koksaltslösningen hade de lite problem, det verkade lite trångt och jag blev såklart orolig. Sen blev det stopp och trycket gjorde att slangen lossnade och jag blev helt nersprutad av koksaltslösning! Men de sa att det inte var några problem utan att de råkat fastna mot en vägg...och livmodern såg jättefin ut! Frågade lite mer om min tunna slemhinna som han kommenterat förra gången, men det sa han att vi skulle diskutera när han fått blodprovssvaren.
6/5 Fick mens igår. Någon dag senare än jag trott men jag lyckades ganska bra med att intala mig att den skulle dyka upp ändå, vilket den alltså gjorde. Nu är det alltså dags att testa insemination och en enkelkur med Pergotime. Börjar knapra på måndag. Glömde såklart bort att fråga mer om det där med slemhinnans tjocklek - mens - chans till graviditet när vi var på besök där förra veckan.
17/5 Blev inseminerad med min sambos spermier. Pratade om min tunna slemhinna med gyn, som denna gång sa att det fanns ett samband mellan mens och slemhinna, och att jag eftersom jag alltid blöder väldigt lite troligen oftast har ganska tunn slemhinna och att det ÄR svårare för ett ägg embryo att fästa i en tunn slemhinna, men inte alls omöjligt. Min slemhinna var i alla fall tjockare fläckvis denna gång.
3/6 Utebliven mens och ömmande bröst gjorde att jag på lunchen gick och inhandlade ett CB-Digital-test. Jag var jätteivrig att testa men inge kissnödig alls. Men dropparna räckte i alla fall till ett lysande GRAVID!!!!
5/6 Efter tre underbart lyckliga dagar fick jag fruktansvärt ont i magen. Värken pendlade mellan att kännas som stressmage, mensmage och förstoppning. På kvällen när jag gick på toa var det torkat blod i trosorna och på pappret, inga mängder men tillräckligt för att få mig att bryta ihop.
6/6 Det kom inget mer blod på natten, och inte på nationaldagen heller, så jag började anta att det helt enkelt var en graviditetskrämpa och kanske inte alls ett missfall. Började känna mig vid bättre mod.
7/6 Ringde Sophiahemmet och berättade och de trodde inte heller att det var något. Ganska vanligt att det kommer torkat blod. Skulle dock ringa om jag fick ont igen. Fick en tid för VUL 21/6!
8/6 Skulle jobba länge för att kunna vara ledig på mina små bonusars avslutning dagen efter. Känner på kvällskvisten hur det börjar värka igen, men inte alls som i söndags, mer som bara mensvärk. Går på toaletten. Blod, massa jävla, jävla blod!!!
10/6 Blöder fortfarande, riktigt blod! Har aldrig blödit mer än en dag förut, men nu verkar det inte vilja sluta. Konstigt nog har jag inte fällt en tår, kändes som jag grät färdigt i söndags! Lägger ner verkstan över sommaren. Det känns ändå hoppfullt att jag lyckades bli gravid....och det var en underbar känsla att vara det...bara måste få uppleva den igen!!
1/9 NYA TAG!
Har haft en underbar sommar trots den jobbiga starten. Försökte lägga barnaavlandet på hyllan så gott det gick, klinikerna var ju ändå stängda och så. Kroppen betedde sig inte riktigt som vanligt efter missfallet heller, fick ingen ägglossning vad jag märkte men ändå en mensblödning två veckor tidigare än läkaren sagt att jag kunde förvänta mig första mensen. Sen hamnade jag precis fel i cykeln när klinikerna öppnade, så det känns som att jag förlorade en hel månad.
Men nu är vi igång. Började äta pergo igår och nästa vecka ska jag på VUL för att se hur blåsorna utvecklats. Denna gång ska det fungera hela vägen!!!
Min älskade lillesyster är gravid!! Jag är så glad för hennes skull. Tror att hon anar att vi försöker utan framgång, skulle vilja berätta för henne, men jag orkar inte.
8/9 Inseminerad med 12,5 miljoner spermier! Var på VUL i förrgår och då var det en fullmogen äggblåsa och en som var ca 15 millimeter som han varnade för att den låg på gränsen till att kunna bli ett ägg. Själv hoppas jag ju att den blir det, inte för att jag vet om jag skulle vilja ha tvillingar så gärna, med alla risker, men jag ser det mer som att det är dubbelt så stor chans att någon av dem blir befruktad.
23/9 Testade på morgonen, fast jag hade inte så stora förhoppningar då jag inte alls kände i brösten som förra gången. Men CB-testet visade tydligt "GRAVID"!! Jag är gravid igen! Det känns så underbart. Den här gången måste det gå vägen.
Har under helgen tagit mig igenom företagsfest, bröllopsfest och familjemiddag utan alkohol, förberedde massa lögner och så, men det var faktiskt ingen som frågade rakt ut (och jag brukar inte vara den som spottar i glaset, och jag har inget körkort så jag kan inte skylla på att jag ska köra). Fick dagen innan jag testade även veta att min brors flickvän är gravid! Det känns lite extra roligt att veta att man kommer ha nästan jämnåriga kusiner om det går bra för oss alla!
Är så lycklig!
9/10 Förra veckan fick min älskade syster veta att fostret i hennes mage varit dött sedan vecka 6. Jag är så ledsen för hennes skull. Hon skulle ha varit i vecka 13 nu, då man liksom börjat sluta oroa sig. Jag är nästan mer ledsen för hennes skull än vad jag var när jag själv fick missfall. Känner också en enorm oro inför att berätta för henne (vilket kommer att bli oundvikligt om några veckor) att jag är gravid. Kommer hon kunna glädjas åt mig?
På tisdag ska jag på VUL, är lite orolig att de inte ska se något, men jag känner mig verkligen gravid så jag hoppas att allt är bra.
11/11 En månad har gått sedan jag var på första ultraljudet då jag fick se ett litet hjärta picka på det lilla fostret. I onsdags (i v 11) var jag på ett nytt VUL och då pickade inte hjärtat längre. Är förkrossad, varför måste livet vara så orättvist??
Fostret hade slutat att växa bara några dagar efter första VUL:et. Det var gynekologen på första VUL:et som föreslog att jag skulle komma och kolla om några veckor igen. Dels för att jag hade någon cysta som han ville kolla att den gick bort, och dels för att jag frågade om inte 6 mm var lite litet (enligt böcker skulle den varit 1 cm), så han trodde att jag var orolig för att jag haft missfall tidigare. Nu undrar jag såklart om han misstänkte redan då att inte allt var bra, men det är såklart inget man någonsin kommer få veta.
Nu ska jag vänta och hoppas på att jag blöder ut skiten. Var så chockad efter beskedet att jag inte orkade säga något annat, men jag tänker nog ringa på måndag och be om att få bli skrapad direkt istället så att jag kan gå vidare (även om jag inte vet hur).
En sak som är positiv är att jag både har pratat med båda mina systrar om vår kamp och om missfallen. Det känns lättare att inte behöva bära detta själv.
Misstänker att min kompis som jag berättat om våra problem för är gravid. Hon har liksom undivikit att ringa mig ett tag nu (jag vet att de har försökt det senaste halvåret). Jag vore enbart glad för hennes skull, ska nog ringa och luska lite (kan tänka mig att hon tycker att det är jobbigt att berätta för mig pga våra problem).
22/11 Kompisen var inte gravid, verkar ha det lite jobbigt i förhållandet och försöker inte så aktivt säger hon. Har så dåligt samvete att jag inte orkar vara social och hitta på roliga saker nu.
Jag har fortfarande inte fått kallelse till skrapningen och har börjat blöda lite stötvis. Har jag tur kommer allt ut av sig själv, men jag känner mig inte så förhoppningsfull. Varför skulle något gå min väg? Hjärtat gråter men tårarna är slut förtillfället.
27/11 Fick brev från Sophiahemmet i torsdags om att jag fått avslag på remissen för skraping pga gällande omständigheter. Fattar ingenting, men ska ringa i morgon, måndag, och höra vad de menar. Jag har iofs börjat blöda en hel del så det kanske fixar sig av sig själv.
Nu till något roligare: Jag gifte mig i fredags!!! Det var en underbar dag, och den borgerliga vigseln var över all förväntan! Dock fick vi hur mycket..."nu kommer väl bebisarna snart"-frågor som helst av korkade släktingar.
30/11 De ringde från Danderyd Gynmottagning idag, de har fått min remiss om skrapning. Eftersom jag har blödit en hel del så skulle jag komma in på undersökning för att se om skrapning är nödvändig, men jag skulle få några tabletter i alla fall. Hon som ringde kändes jättegullig, men det ska bli jobbigt att åka dit i alla fall.
2006
15/2 Long time no see! Har haft ett välbehövt uppehåll från FL. Har aldrig upplevt så stor smärta som jag gjorde innan skrapningen. Fick riktiga förlossningsvärkar av tabletterna jag fick för att vidga livmodershalsen (minns inte vad de hette, cytotec kankse). Kunde inte sova på hela natten, var på väg in flera gånger, mannen min ringde akuten och precis när jag skulle åka in för att få morfin så forsade blodet ur mig och med det så försvann de fruktansvärda värkarna.
Sen var själva skrapningen en peace of cake. Det var underbart att bli sövd efter att inte ha sovit någonting. Uppvaknandet var inte heller så dumt.
Missade sedan första möjligheten till ny insemination pga jul och en resa. Men sen hade jag tur och hann inseminera dagen innan jag skulle ut och resa igen. Denna gång fick jag två pregnylsprutor att ta efter inseminationen också. Något jag bad om redan förra gången eftersom jag hört att folk här med samma problem som jag fått det. Men då var beskedet att mitt första missfall troligen bara var slump och att det inte fanna någon vetenskapligt påvisad effekt av att ta pregnyl även efter inseminatione.
Chansen att jag ska lyckas även ny på tredje försöket är väl minimal, men jag tycker att jag vore värd det efter allt jag gått igenom. Det är vi alla som håller till här! Kanske blir det tredje gången gillt för mig? 1 1/2 vecka kvar till jag kan testa.
3/4 Både tredje och fjärde försöket misslyckades.
Tredje försöket intalade jag mig själv att det var osannolikt att det skulle lyckas så jag blev vare sig förvånad eller speciellt ledsen när mensen kom. Fjärde försöket vara det två ägg, och min syrra är gravid igen, så då tänkte jag att det kanske fanns en mening med allt ändå. Nu skulle det gå, och med dubbelchans till råga på allt. Men icke sa Nicke! Det var lite jobbigare att ta smällen denna gång. Fast jag kände mig ju aldrig gravid, även om min man gick och sa att jag nog var det. Vi vill ju så gärna båda två.
Inför 5:e försöket nämnde jag i förbifarten åter igen något om min slemhinna som alltid är så tunn, och se, den här gången var det någon som tyckte att det kunde vi ju försöka göra något åt genom att byta från pergotime till puregon. Var och kollade i fredags hur stora blåsorna blivit. Var ganska glad, för även om de var mindre, så var det två även denna gång. Och några små. Var där idag igen, och då är det plötsligt stora 3 blåsor + sexförbud.
Så det blev ingen insemination denna gång. Men hon var ändå positiv eftersom min slemhinna såg mycket bättre ut. Känns som om det inte hade behövts så mycket för att jag skulle ha fått köra på ändå. Det känns som om hon vacklade lite, hade jag varit ihärdig så hade jag kanske kunnat övertalat henne. Men jag vill ju inte ha trillingar. Däremot har jag inget emot att få tvillingar. Men skulle bli störtglad bara jag fick en.
7/6 Det blev ingen fullträff i det 6:e försöket heller. Men det berodde denna gång på att min man var sjuk och det blev en skral liten armé att inseminera. 600000 istället för mellan 10-15 miljoner efter tvätt. Och det behövs ca 2 miljoner för att det ska vara full chans. Så på 6 påbörjade inseminationsförsök har jag 2 graviditeter, 2 misslyckade försök och 2 som inte räknas. Vi var för en vecka sen på ett samtal om hur vi skulle fortsätta. Vi trodde det inte skulle bli något mer, men vår "huvuddoktor" tyckte att vi ska köra på en till så att vi har 3 riktiga misslyckanden innan vi ger upp. Det är så sjukt, för doktorn innan verkade ju inte tycka det eftersom vi blev bokade för samtal. Det innebar ju såklart att vi förlorade en hel månad och troligen på grund av det hela sommarn. Får ibland lust att bara skrika rakt ut. Hur länge ska förståndet hålla???
4/8 Såklart blev det sista inseminationsförsöket inte av innan semstrarna, och mensen kom den 1:a så jag har precis missat att börja när kliniken öppnar på måndag. Livet rusar iväg. Men jag har haft en underbar sommar, jag har en underbar man och underbara bonusbarn, jag har en underbar familj och jag har underbara vänner (som nu de flesta vet om att vi kämpar och försöker).
En ny kull av våra vänner är på gång att börja planera barn nu. Det känns så sorgset att le när de säger, att åh vad bra, nu kommer vi lyckas samtidigt och kan vara mamma/pappalediga samtidigt. Men jag vet ju att risken är att även de ska hinna föda både ett och två barn, och vi står där utan! En av kompiskillarna började fråga oss om klinik, ifall det skulle visa sig att de också får problem...och de har inte ens börjat! Sen kom ha på sig själv och bad om ursäkt för sin tanklöshet... Love them all!
11/9 Oturen vill inte ge sig. Ringde kliniken för ca 2 veckor sedan då jag fick mens igen. Fullbokat - Överbokat...ingen djävla tid att genomföra min sista insemination denna månad. Bröt ihop totalt - på jobbet. Satt och tjurade en timme i mobilen med mannen i andra änden. Sen var det bara att torka tårarna, pudra kinderna och gå på möte. Ännu en månad av livet som bara rinner iväg. Inte så att jag inte lever, men jag menar, nu har det ju inte hänt något alls på bebistillverkningsfronten på snart ett halvår. Så djävla frustrerande. En månad är ju inte mycket...men de växer ju ihop och blir till långa år.
Förra året kändes det som om jag var gravid halva året. (även om det bara var 18 veckor totalt, men med behandling emellan och månad efter MF/MA så tog det i alla fall ett halvår i anspråk). I år i känns det som ett halvår har gått åt till att bara missa tillfällen. Och visst försöker vi själva ändå och hoppas på mirakel. Men de verkar inte vilja infinna sig. Låter som om jag inte gör annat än att sitta och räkna veckor och år....men jag försöker leva dem undertiden de alldeles för snabbt rinner iväg!
Var och träffade min kära kompis (hon som hade det lite knakigt i förhållandet i slutet av förra året) och deras nyfödda lilla tjej. Har inga problem alls att träffa andra som lyckas och det är jag glad för. Blir alldeles varm av att hålla en sådan där liten.
Syster min föder om en dryg månad, vet inte om jag skrivit att hon blev gravid igen. Det ploppar ut åt höger och vänster, så jag har ju runtomkring mig om nöden faller på.
Fick också veta att en bekant som kommit i förtidigt klimakterie och misslyckats med två IVF med donerade ägg lyckats på alldeles egen hand, troligen hormonerna under IVFen som chockat kroppen till egen produktion. Så det kanske finns hopp.
25/9 Äntligen start av sista inseminationsförsöket! Ska spruta med puregon i 5 dagar. Som de senaste gångerna. Hoppas att vi båda lyckas lagom med våra insatser denna gång, dvs inte för många ägg, men gärna för många spermier.
6/10 Inseminerades med 13 miljoner spermier i den 3/10. En äggblåsa hade jag när de kollade några dagar tidigare. Den här gången ska det lyckas, det måste det bara göra!
En sak vi har haft ganska tur med i allt detta, det är att jag tror att alla inseminationerna har blivit av under veckor då vi inte har barnen (förutom någon som varit på en helg). Jag fattar inte hur vi skulle lyckas få till det annars riktigt mitt i all morgonstress.
28/11 Nu börjar vi på ny kula!!!
Idag var vi på planering med barnmorska inför vårt kommande IVF. Allt kändes jättebra, men det var mycket att hålla reda på. Vi kommer att skippa landstingsförsöken och fortsätta att gå på Sophiahemmet. Fixar inte att byta nu när vi ändå är så nöjda med bemötandet som vi får och så.
Ska börja med nässprayen i mellandagarna om jag får min nästa mens som förväntat. Kunde ha börjat ett par veckor tidigare om jag ville men det skulle bli en ganska lång nedreglerning då eftersom det är julstängt på kliniken.
2007
14/2 Första IVF-försöket avklarat och misslyckat.
Sprayat, sprutat, ÄPat och ETat och proppat mig full med vaggisar, ruvat och testat - NEGATIVT.
Upplevde inte något mer än väntan sista dygnen av ruvningen som jobbigt, det var lite jobbigt att känna att gravsymptomen jag fått av medicinerna försvann ur kroppen liksom. Jag vet ju hur jag känner nu när jag är gravid och det liksom bara försvann.
Fick inte så många ägg, bara 8 blåser (nästan enbart på ena sidan) varav det blev 6 ägg, alla befruktades, men bara ett blev bra. Inga till frysen.
Jobbigt också att höra idag att jag nu måste vänta först på den här mensen (som ska komma inom någon dag) och sen på ännu en innan man får börja om. FAN all denna djävla väntan. Alla dessa månader som försvinner emellan alla misslyckanden. Är så ledsen men har inga tårar kvar.
27/5 Andraa IVF-försöket avklarat och misslyckat.
Sprayat, sprutat, ÄPat och ETat och proppat mig full med vaggisar, ruvat och testat - ÅTERIGEN NEGATIVT.
Fick fler ägg denna gång, dock blev makens leverans lite misslyckad och de fick använda de få som tack och lov fanns där för micorinjektion. 18 blåsor, 14 ägg, 8 mogna, 4 befruktade, 2 insatta -
0 ville stanna.
0 till frysen.
Har pratat med min älskling som gått med på att vi nu ska bli medlemmar i en adoptionsförening. Det ska dröja typ ett år för att överhuvudtaget bli aktuell förutredning, så vi kan ju fortsätta under tiden. Åldersskillnad, tidigare äktenskap, barn i familjen är alla faktorer som minskar våra möjligheter att adoptera ett spädbarn.
Ofattbart att vi försökt få till en liten i över 4 år!
28/8 Är i slutspurten på vårt tredje IVF-försök. Min käre man var lite orolig för sin leverans eftersom det blev lite få förra gången, då han var lite sjuk. Men det var inga som helst problem nu. Skörden blev: 19 ägg, 14 mogna, 12 befruktade, 2 av bra kvalitet som jag nu ruvar på och 2 bra till frysen.
Sommaren har varit underbar, vi unnade oss ganska lång ledighet och har njutit till fullo. Innan sommaren betalade vi in pengar till en adoptionsförmedling också, så nu har vi ett könummer. Jobbigt nog kom papper med väl märkt kuvert om det hem med posten när vi var bortresta och svärfar hämtade posten åt oss. Vi har ju inte pratat om våra problem med så många så det känns lite jobbigt att han får veta på det viset. Förhoppningsvis är adoptionspengarna bortkastade, för nu ska jag bli gravid!
7/9 - Känner mig hopplöst deppig. Är säker på att mensen är på väg. Alla graviditetssymptom är borta.
Så har det varit de andra gångern också. Så det är nog kört igen. Och det värsta är att jag börjar bli övertygad om att det inte kommer att gå någonsin. Ska testa på söndag, en dag innan jag egentligen får. Vill ha den dagen att bryta ihop på. Pessimisten har talat, men jag har ju varit helt säker de två gångerna jag testat plus. Och förra gången visste jag också den dagen alla känslorna försvann. - Livet är orättvist! Det värsta är att jag börjar fundera på att ge upp - barnkampen alltså. Jag har ju egentligen ett jättelyckligt liv ändå! Men inom mig vet jag att jag aldrig skullle vara en hel människa utan den biten! Nu ska jag hem och gråta!
8/9 - Idag kom mensen och gråten, allt känns hopplöst!
Sammanfattning av sista månaderna 2007 -
Satte in mina två frysta ärtor. Plussade (återigen visste jag det innan jag testade!). Mannen supernervös över att vi satt in två. Jag lite smått förhoppningsfull. Första UL visade två små pickande hjärtan.
UL-nummer två, var inte alls nervös - visste att det skulle gå vägen denna gång, höll till och med på att tillåta mannen att gå på ett viktigt möte istället för att komma med, men ångrade mig i sista sekunden. Doktor KK rotade så länge att min man kom inrusande i undersökningsrummet innan jag bröt ihop totalt. Mitt tredje missfall var ett faktum. Skrapades ett par veckor senare.
2008
Juni - Simmar fortfarande omkring nere i avgrundshålet utan att ha hittat första fästet upp...
Lever livet på något sätt ändå - men inte som jag hade tänkte mig!
September - Vi har gått adoptionsutbildning och mer eller mindre bestämt oss för att börja en utredning. Mannen är lite mer osäker en jag är. Kankse försöker vi ett eller två försök till först (eller under tiden), dock på annan klinik denna gång. Tiden är knapp, men med adoptionsköerna som är idag kan vi knappast sitta och vänta heller...
December - I väntan på adoptionsutredning genoför vi ännu ett IVF, denna gång har vi bytt till Falun för att känna att vi gör något nytt. Lite smärre ändringar i medicineringen. Mådde mycket sämre under nedregleringen än vad jag minns att jag gjorde de andra gångerna. Utplock på torsdag, det är inte någon jätteskörd tyvärr, mina äggstockar börjar bli gamla.
Mars 2009
IVF-försöket i december misslyckades. Skörden blev dock inte så dålig som det såg ut på undersökningen här i Stockholm innan vi åkte upp till Falun. Minns inte riktigt, men typ 16 ägg som de befruktade hälften vanligt och hälften med microinjection. Det resulterade i 10 befruktade ägg (där hälften kom från vardera sortens befrukning). Ett sattes in och det gick som sagt inte bra. Det var sen bara 4 som var frysdugliga.
Två av dessa frysisar gick åt för en frysåterföring, ett klarade inte upptiningen och ett återfördes och lyckades faktiskt leva vidare. Det lyckades till och med förmodligen dela sig och bli två för vid första ultraljudet hittades först förmodligen ett dött embryo, efter lite panikrotande hittades sedan ett embryo till, med ett hjärta som pickade på. Jag kunde knappt tro det, jag satte ju bara in ett och hade ögonen fulla med tårar när jag inte såg något hjärta slå på det första, så jag såg inte så tydligt att det slog något på det andra... Nu ska jag tillbaka igen i v. 10, vet inte hur jag ska klara av om det inte lever.
För att öka chanserna tar jag 2*progestoron, 2*vagifem och fragmin varje dag.
Mina nya doktorer tycker ju att jag borde göra en utredning om det nu inte skulle lyckas denna gång heller.
Jag är GRAVID
1a april 2009
Idag är det dags för att kolla om det fortfarande är liv i luckan. Jag har grym ångest. Har haft svårt att se något annat än ännu ett misslyckande. Precis som vid tidigare gånger har symptomen avtagit de senaste veckorna.
forts... 1a april 2009
Efter att ha kollat att det är ganska vanligt att symptomen försvinner i vecka 10 fann jag åter lite hopp innan jag skulle iväg till doktorn. Det hjälpte inte. Det känns som hela jag är ett stort aprilskämt.
Knyttet hade slutat växa i V8+4, alltså hade den dött för precis en vecka sen. Ska till Danderyd för att konstatera att det inte lever imorgon, sen väntar väl cytotek och skrapning igen. Sen ska vi göra kromosontester på oss och en utredning av min livmoder igen. Vet inte riktigt varför, jag har ju redan gjort det en gång och kostaterat att den inte var hjärtformad och så. Var tvungen att kolla här i min presenation att det var det jag gjorde, man har ju gjort så mycket undersökningar under många år att man inte vad som gjorts när.
Juni 2009
Har gjort en ny hystroskopi som inte visade något. Pga detta har jag kastat bort några månader till i mina försök. Ska dessutom nu också göra någon ny hormonbehandling i 3 månader för att få kroppen i balans innan nästa försök. Vi har även tagit kromosonprover som vi ska få höra svaren på, på måndag.
Glad sommar!
Maj 2010 - Spontangravid!
Juni 2010 - Tidigt missfall konstaterat på UL vecka 7.
Adoptionsplaner nerlagda på grund av makens tvivel. Längtan efter barn börjar sakta tyna och hoppet har försvunnit för länge sedan - jag ville ju vara en ung och pigg mamma, har inte alls samma ork och energi med barn som jag hade för några år sedan!
25 Aug 2011 - Konstaterade vad jag misstänkt sedan i mitten av juli - jag är eller har varit spontangravid igen. Jag har inga hopp om att det finns något liv, varför skulle det gå denna gång? Har varit utomlands hela sommaren och gravidsymptomen minskade någon gång mitt i semestern och därför har jag inte ens brytt mig om att testa förrän nu när jag kommit hem. Får väl fixa en tid för att få igång en blödning som vanligt.
2011-09-05 Gravid!!
Shit - jag är verkligen gravid - fortfarande, på riktigt. Det var så stort att det nästan inte fick plats på VUL-skärmen. 13 + 5 för en vecka sen!! Poletten har inte riktigt trillat ner, men har berättat för barnen i alla fall. De är glada för vår skull, även om de egentligen tycker att de är för stora för att få småsyskon.
Maj 2012
I mars blev jag efter många års längtan äntligen förälder - utöver mitt underbara bonusförälderskap. En liten kille blev det. Livet är underbart!
...och ja, jag vet att det finns en bloggfunktion, men jag tycker att det känns lättare att sammanfatta min resa så här, och jag gör det för min egen skull, vill sedan någon läsa så varsågod!
September 2004:
Nu har vi äntligen tagit mig i kragen och ringt för att få komma på utredning. Första besöket den 30:e september!
30/9 Utredningsbesköket gick snabbt och smärtfritt. Fick en liten känga att ge till sambon som inte var med: Ni är faktiskt två om det här! Vet att älsklingen skulle varit med om det inte vore så att när jag beställde tiden så sa hon som svarade att första besöket var en vanlig gynundersökning och då bara av mig och att partnern inte behövde vara med.
Det var inte tal om någon gynundersökning när jag var där. Jag fick en dubbelkur med pergotime utskriven. Läkaren undrade varför jag inte kommit tidigare på utredning då jag har så kort (24-26) menscykel.
Oktober 2004:
3/10 Mensen kom. Men det kändes inte så jobbigt denna gång eftersom det känns som om vi har något denna månad som kan göra att det blir annorlunda än alla månader hittills.
5/10 Tredje cykeldagen = blodprov. Det var ett helvete! Inte för att något av sticken egentlligen gjode så ont, utan för oron att behöva gå därifrån utan att de skulle lyckas. 1 1/2 timme, 3 sjuksystrar och minst 9 stickhål senare gick jag där ifrån glad och lycklig över två fulla rör med blod. Hoppas bara att jag kan bli glad av resultatet också!
11/10 Sista pergodagen! Inga biverkningar, är det bra eller dåligt? Min älskling har legat i och tagit initiativet varje kväll nu. Vet inte vad som har flugit i honom. Hoppas han inte tröttnat till när det verkligen är dags! Blodprov imorgon igen, ska dricka massor med vatten så går det förhoppningsvis bättre än förra veckan. Funderar på att börja kolla ÄL med stickor också.
12/10 Tionde cykeldag = blodprov. Åh nej, är det du igen, skämtade de när jag kom dit i morse. Första syrran gick med på att försöka sticka en gång, men det misslyckades. Hämtade nummer 2 som började sticka i handen på en gång eftersom det var där nummer 3 hade lyckats sist. Men det gör ju så ont på dig då, försökte hon. Nej jag tycker inte att det gör ont, stick nu! Och andra försöket i handen gick jättebra och det forsade blod i röret! Skönt!
14/10 Besök hos gyn. VUL. Älsklingen var med nu och fick remiss till spermieprov. Han var lite orolig att han skulle få prestera det där. Mina prov var bra och ÄL till helgen. Ett par stora fina äggblåsor. Sen ska jag vänta med pergotime till spermieresultatet kommit. Doktorn tyckte sedan att vi skulle göra IVF på en gång, om det inte skulle visa sig att det var helt tomt på spermier såklart. Vi skulle fundera på det i alla fall. Annars var det äggledarröntgen som var nästa steg.
15/10 ÄL någonstans här. Massor av sex, fast det har vi haft hela veckan eftersom jag trodde jag skulle ha ÄL tidigare. Testar inte. Första mysförsöket efter doktorbesöket låste sig det totalt för min älskling. Tillslut låg vi bara och skrattade.
Men sedan har vi prickat rätt flera gånger!!
28/10 Lämnade in spermaprov nummer 1. Vi sköt upp det eftersom vi haft barnen. Mycket prestationsångest, men det gick utan problem. Sambon har varit lite orolig för mängden, men jag tror inte att det är några problem.
31/10 Jaha, det blidde ingen bebbe denna månad heller
9/11 ÄL-symptom, men negativt på sticka.
11/11 Lämnade in spermaprov nummer 2.
14/11 ÄL enligt sticka på dag 14 istället för på dag 11 som jag brukar, även utan pergostimulering. Verkar ju lovande!
29/11 Blodet droppar, blodet droppar....
30/11 En brev dimper ner i brevlådan med sambons testresultat. Utlåtandet från läkaren! "Trevligt med en man som har så normala provresultat". Han har också lovat att ringa och förklara resultatet. Och vad gör man nu..... Vet att läkaren sagt att vi ska fundera på om vi vill hoppa på IVF på en gång, jag är kluven. Självklart vill jag ställa mig i kö till det på en gång eftersom det är sådan väntetid. Men jag skulle nog vilja veta om jag har fri passage i äggledare också. Kan man inte göra en sådan test under tiden, fast man står i kö, även om de inte åtgärdar någonting??? Känner mig lite rådvill, ungefär som innan jag ringde och beställde första utredningsbesöket. Har lite telefonskräck med mig i bagaget. Nu ska man börja söka sig till privat IVF i väntan på landstingsbesök antar jag. Sambon ska ringa läkaren i alla fall om han inte hört av sig denna vecka.
14/11 Det har nu gått två veckor och min sambo har fortfarande inte kontaktat vår läkare. Han har lovat och lovat, men nu blir det jag som får ringa i alla fall. Fast de säger ändå inget till mig om hans provresultat, men jag vill ju veta vad som händer eller se till att vi blir ställda i landstingets IVF-kö eller något!
2005
12/1 Vi har lagt ner aktiva försök under jul och nyår. För mycket stress och sorg. Vår läkare har haft semester och sen nu i januari har vi ringt om varandra. Så vi står ännu inte i kö.
13/1 Igår fick sambon och vår gyn äntligen tag i varandra. Nu ska han skicka remiss till Huddinge för IVF. Under tiden har ska jag först kolla fri passage, även om han inte tyckte det spelade någon roll för om vi behöver göra IVF eller inte. Men jag vill veta! Sedan ska vi göra privata försök på Sophiahemmet! Förhoppningsvis har vi lyckats innan vi når fram i landstingskön.
14/1 Ringer gyn och ber honom skicka en remiss för äggledarröntgen. Får som vanligt hjärtklappning och "tunnelhörsel" när jag pratar i telefonen. När jag lagt på luren vet jag att han ska skicka en remiss hem till mig, men allt annat som han sagt är som bortblåst.
18/1 BIM. Självklart hoppas jag att det inte kommer något blod, men det känns som om det är på G. Men återigen känns det ganska bra eftersom jag i nästa cykel ska få göra en röntgen och sen blir det privat IVF (har dock inte ringt om detta ännu, tänkte vänta tills kärringen har kommit).
20/1 Idag kom menshelvetet, inte oväntat men dock ovälkommet! Har i alla fall fått tid för äggledarröntgen nästa vecka! Det känns bra! Ska försöka ta mig i kragen och ringa för privat IVF...fattar inte riktigt varför det tar emot.
26/1 Äggledarröntgen. Allt gick som smort, jag kände ingen nervositet innan, det gjorde inte alls ont. Hade fri passage, och fick med mig en röntgenbild på mina äggledare hem. Lite komiskt, kompisarna har ultraljudbilder på sina bebisar på kylskåpet, undra vad folk skulle säga om jag sätter upp mina fungerande äggledare.
Lite jobbigt är det att vi fortfarande är oförklarligt barnlösa!
1/2 Bokat tid på Sophiahemmet för samtal om IVF!! Kunde få en återbudstid nästa vecka men då är ju jag iväg med jobbet så det fick bli i början av mars istället!
21/2 Har haft lite tjafs med sambon, han verkar fortfarande tro att vi kan planera barn hur som helst. Vill boka massa resor och sådant, medan jag tycker att nu får kommande IVF vara prio 1. Som det ser ut nu så kan vi omöjligt veta när vi måste vara på plats, när vi ska på undersökningar etc. Ahhh blir så trött på att han som står mig närmast ska ha så liten förståelse. Är ju övertygad att det är för att han redan har barn, men blir så ledsen. Ringde för att kolla att remissen till HS hade kommit fram och det hade den. Har också beställt hem mina journaler. Två jobbiga samtal, men det går lättare och lättare.
22/2 Idag hade jag ett så underbart samtal med min bästa vän. Hon har ju listat ut att vi har problem men vi har inte direkt pratat om det. Nu fick jag veta att hon och hennes kille ska försöka göra ett syskon. Jag blev jätteglad. Det skulle vara underbart om vi fick jämnåriga barn. Jag vet att risken är att hon blir gravid snabbt och jag blir utan, men det orkar jag inte oroa mig för. Hon sa ju att det lika gärna kunde var hon som fick det svårt den här gången. Hon var så underbart stöttande, och även om det visade sig att hon har några av de vanliga fördomarna om att "det kanske är för att du stressar i jobbet så mycket" etc, så förstod hon verkligen när jag sa att det inte har med det att göra. Hon sa sjäv...ja det är väl klart att det bara är solskenshistorierna med de adoptivföräldrar som blir gravida efteråt som sprids inte de historierna där de som väljer att fortsätta kämpa blir gravida! Åhh, jag är så glad att hon finns!
9/3 Första besöket på Sophiahemmet. Personalen där är underbara, stämningen är så mycket bättre än på Mama Mia där vi gjorde undersökningen. Vår nya gynekolog skakade på huvudet över Mama Mias undersökning. Sa att det var massor som saknades och tyckte att vi om vi ville borde försöka med insemination ett par gånger. Det skulle bli mycket skonsammare och billigare för oss. Men vi fick välja själva såklart. Men hur som helst måste flera tester göras. Vi överväger nu att göra tre inseminationer innan vi går på IVF. Fast jag blev lite orolig för att efter jag undersökts så ville läkaren att jag skulle beställat tid till en annan undersökning med där de skulle spruta in koksalt i livmodern. Sen missar jag ju en hel cykel nu för att vi åker bort nästa veckan då jag isåfall skulle ha tagit massa blodprov. FAN! Försökte ju planera in resan efter IVF (fast lite motvilligt eftersom jag inte alls visste vilken variant de skulle göra och vilka undersökningar man skulle genomgå). Jag är ju jätteglad att vi ska resa men det känns hopplöst att förlora en månad.
11/4 Åkte till Sophiahemmet för att ta blodprov på mig och sambon. Eftersom mensen kom fredag kväll så hade vi ju inte heller hunnit boka några tider för undersökning av livmoder och återbesök, som vi skulle ha gjort på dag 1. Så efter blodprovet, som gick hur lätt som helst denna gång (trots att jag var upprörd över att en kärring behandlade en av sköterskorna rasistiskt) gick vi upp till receptionen för att boka tid. Det visade sig att de hade en lite lucka och kunde göra undersökningen på en gång!!! Det var ju toppen. När de skulle föra in koksaltslösningen hade de lite problem, det verkade lite trångt och jag blev såklart orolig. Sen blev det stopp och trycket gjorde att slangen lossnade och jag blev helt nersprutad av koksaltslösning! Men de sa att det inte var några problem utan att de råkat fastna mot en vägg...och livmodern såg jättefin ut! Frågade lite mer om min tunna slemhinna som han kommenterat förra gången, men det sa han att vi skulle diskutera när han fått blodprovssvaren.
6/5 Fick mens igår. Någon dag senare än jag trott men jag lyckades ganska bra med att intala mig att den skulle dyka upp ändå, vilket den alltså gjorde. Nu är det alltså dags att testa insemination och en enkelkur med Pergotime. Börjar knapra på måndag. Glömde såklart bort att fråga mer om det där med slemhinnans tjocklek - mens - chans till graviditet när vi var på besök där förra veckan.
17/5 Blev inseminerad med min sambos spermier. Pratade om min tunna slemhinna med gyn, som denna gång sa att det fanns ett samband mellan mens och slemhinna, och att jag eftersom jag alltid blöder väldigt lite troligen oftast har ganska tunn slemhinna och att det ÄR svårare för ett ägg embryo att fästa i en tunn slemhinna, men inte alls omöjligt. Min slemhinna var i alla fall tjockare fläckvis denna gång.
3/6 Utebliven mens och ömmande bröst gjorde att jag på lunchen gick och inhandlade ett CB-Digital-test. Jag var jätteivrig att testa men inge kissnödig alls. Men dropparna räckte i alla fall till ett lysande GRAVID!!!!
5/6 Efter tre underbart lyckliga dagar fick jag fruktansvärt ont i magen. Värken pendlade mellan att kännas som stressmage, mensmage och förstoppning. På kvällen när jag gick på toa var det torkat blod i trosorna och på pappret, inga mängder men tillräckligt för att få mig att bryta ihop.
6/6 Det kom inget mer blod på natten, och inte på nationaldagen heller, så jag började anta att det helt enkelt var en graviditetskrämpa och kanske inte alls ett missfall. Började känna mig vid bättre mod.
7/6 Ringde Sophiahemmet och berättade och de trodde inte heller att det var något. Ganska vanligt att det kommer torkat blod. Skulle dock ringa om jag fick ont igen. Fick en tid för VUL 21/6!
8/6 Skulle jobba länge för att kunna vara ledig på mina små bonusars avslutning dagen efter. Känner på kvällskvisten hur det börjar värka igen, men inte alls som i söndags, mer som bara mensvärk. Går på toaletten. Blod, massa jävla, jävla blod!!!
10/6 Blöder fortfarande, riktigt blod! Har aldrig blödit mer än en dag förut, men nu verkar det inte vilja sluta. Konstigt nog har jag inte fällt en tår, kändes som jag grät färdigt i söndags! Lägger ner verkstan över sommaren. Det känns ändå hoppfullt att jag lyckades bli gravid....och det var en underbar känsla att vara det...bara måste få uppleva den igen!!
1/9 NYA TAG!
Har haft en underbar sommar trots den jobbiga starten. Försökte lägga barnaavlandet på hyllan så gott det gick, klinikerna var ju ändå stängda och så. Kroppen betedde sig inte riktigt som vanligt efter missfallet heller, fick ingen ägglossning vad jag märkte men ändå en mensblödning två veckor tidigare än läkaren sagt att jag kunde förvänta mig första mensen. Sen hamnade jag precis fel i cykeln när klinikerna öppnade, så det känns som att jag förlorade en hel månad.
Men nu är vi igång. Började äta pergo igår och nästa vecka ska jag på VUL för att se hur blåsorna utvecklats. Denna gång ska det fungera hela vägen!!!
Min älskade lillesyster är gravid!! Jag är så glad för hennes skull. Tror att hon anar att vi försöker utan framgång, skulle vilja berätta för henne, men jag orkar inte.
8/9 Inseminerad med 12,5 miljoner spermier! Var på VUL i förrgår och då var det en fullmogen äggblåsa och en som var ca 15 millimeter som han varnade för att den låg på gränsen till att kunna bli ett ägg. Själv hoppas jag ju att den blir det, inte för att jag vet om jag skulle vilja ha tvillingar så gärna, med alla risker, men jag ser det mer som att det är dubbelt så stor chans att någon av dem blir befruktad.
23/9 Testade på morgonen, fast jag hade inte så stora förhoppningar då jag inte alls kände i brösten som förra gången. Men CB-testet visade tydligt "GRAVID"!! Jag är gravid igen! Det känns så underbart. Den här gången måste det gå vägen.
Har under helgen tagit mig igenom företagsfest, bröllopsfest och familjemiddag utan alkohol, förberedde massa lögner och så, men det var faktiskt ingen som frågade rakt ut (och jag brukar inte vara den som spottar i glaset, och jag har inget körkort så jag kan inte skylla på att jag ska köra). Fick dagen innan jag testade även veta att min brors flickvän är gravid! Det känns lite extra roligt att veta att man kommer ha nästan jämnåriga kusiner om det går bra för oss alla!
Är så lycklig!
9/10 Förra veckan fick min älskade syster veta att fostret i hennes mage varit dött sedan vecka 6. Jag är så ledsen för hennes skull. Hon skulle ha varit i vecka 13 nu, då man liksom börjat sluta oroa sig. Jag är nästan mer ledsen för hennes skull än vad jag var när jag själv fick missfall. Känner också en enorm oro inför att berätta för henne (vilket kommer att bli oundvikligt om några veckor) att jag är gravid. Kommer hon kunna glädjas åt mig?
På tisdag ska jag på VUL, är lite orolig att de inte ska se något, men jag känner mig verkligen gravid så jag hoppas att allt är bra.
11/11 En månad har gått sedan jag var på första ultraljudet då jag fick se ett litet hjärta picka på det lilla fostret. I onsdags (i v 11) var jag på ett nytt VUL och då pickade inte hjärtat längre. Är förkrossad, varför måste livet vara så orättvist??
Fostret hade slutat att växa bara några dagar efter första VUL:et. Det var gynekologen på första VUL:et som föreslog att jag skulle komma och kolla om några veckor igen. Dels för att jag hade någon cysta som han ville kolla att den gick bort, och dels för att jag frågade om inte 6 mm var lite litet (enligt böcker skulle den varit 1 cm), så han trodde att jag var orolig för att jag haft missfall tidigare. Nu undrar jag såklart om han misstänkte redan då att inte allt var bra, men det är såklart inget man någonsin kommer få veta.
Nu ska jag vänta och hoppas på att jag blöder ut skiten. Var så chockad efter beskedet att jag inte orkade säga något annat, men jag tänker nog ringa på måndag och be om att få bli skrapad direkt istället så att jag kan gå vidare (även om jag inte vet hur).
En sak som är positiv är att jag både har pratat med båda mina systrar om vår kamp och om missfallen. Det känns lättare att inte behöva bära detta själv.
Misstänker att min kompis som jag berättat om våra problem för är gravid. Hon har liksom undivikit att ringa mig ett tag nu (jag vet att de har försökt det senaste halvåret). Jag vore enbart glad för hennes skull, ska nog ringa och luska lite (kan tänka mig att hon tycker att det är jobbigt att berätta för mig pga våra problem).
22/11 Kompisen var inte gravid, verkar ha det lite jobbigt i förhållandet och försöker inte så aktivt säger hon. Har så dåligt samvete att jag inte orkar vara social och hitta på roliga saker nu.
Jag har fortfarande inte fått kallelse till skrapningen och har börjat blöda lite stötvis. Har jag tur kommer allt ut av sig själv, men jag känner mig inte så förhoppningsfull. Varför skulle något gå min väg? Hjärtat gråter men tårarna är slut förtillfället.
27/11 Fick brev från Sophiahemmet i torsdags om att jag fått avslag på remissen för skraping pga gällande omständigheter. Fattar ingenting, men ska ringa i morgon, måndag, och höra vad de menar. Jag har iofs börjat blöda en hel del så det kanske fixar sig av sig själv.
Nu till något roligare: Jag gifte mig i fredags!!! Det var en underbar dag, och den borgerliga vigseln var över all förväntan! Dock fick vi hur mycket..."nu kommer väl bebisarna snart"-frågor som helst av korkade släktingar.
30/11 De ringde från Danderyd Gynmottagning idag, de har fått min remiss om skrapning. Eftersom jag har blödit en hel del så skulle jag komma in på undersökning för att se om skrapning är nödvändig, men jag skulle få några tabletter i alla fall. Hon som ringde kändes jättegullig, men det ska bli jobbigt att åka dit i alla fall.
2006
15/2 Long time no see! Har haft ett välbehövt uppehåll från FL. Har aldrig upplevt så stor smärta som jag gjorde innan skrapningen. Fick riktiga förlossningsvärkar av tabletterna jag fick för att vidga livmodershalsen (minns inte vad de hette, cytotec kankse). Kunde inte sova på hela natten, var på väg in flera gånger, mannen min ringde akuten och precis när jag skulle åka in för att få morfin så forsade blodet ur mig och med det så försvann de fruktansvärda värkarna.
Sen var själva skrapningen en peace of cake. Det var underbart att bli sövd efter att inte ha sovit någonting. Uppvaknandet var inte heller så dumt.
Missade sedan första möjligheten till ny insemination pga jul och en resa. Men sen hade jag tur och hann inseminera dagen innan jag skulle ut och resa igen. Denna gång fick jag två pregnylsprutor att ta efter inseminationen också. Något jag bad om redan förra gången eftersom jag hört att folk här med samma problem som jag fått det. Men då var beskedet att mitt första missfall troligen bara var slump och att det inte fanna någon vetenskapligt påvisad effekt av att ta pregnyl även efter inseminatione.
Chansen att jag ska lyckas även ny på tredje försöket är väl minimal, men jag tycker att jag vore värd det efter allt jag gått igenom. Det är vi alla som håller till här! Kanske blir det tredje gången gillt för mig? 1 1/2 vecka kvar till jag kan testa.
3/4 Både tredje och fjärde försöket misslyckades.
Tredje försöket intalade jag mig själv att det var osannolikt att det skulle lyckas så jag blev vare sig förvånad eller speciellt ledsen när mensen kom. Fjärde försöket vara det två ägg, och min syrra är gravid igen, så då tänkte jag att det kanske fanns en mening med allt ändå. Nu skulle det gå, och med dubbelchans till råga på allt. Men icke sa Nicke! Det var lite jobbigare att ta smällen denna gång. Fast jag kände mig ju aldrig gravid, även om min man gick och sa att jag nog var det. Vi vill ju så gärna båda två.
Inför 5:e försöket nämnde jag i förbifarten åter igen något om min slemhinna som alltid är så tunn, och se, den här gången var det någon som tyckte att det kunde vi ju försöka göra något åt genom att byta från pergotime till puregon. Var och kollade i fredags hur stora blåsorna blivit. Var ganska glad, för även om de var mindre, så var det två även denna gång. Och några små. Var där idag igen, och då är det plötsligt stora 3 blåsor + sexförbud.
Så det blev ingen insemination denna gång. Men hon var ändå positiv eftersom min slemhinna såg mycket bättre ut. Känns som om det inte hade behövts så mycket för att jag skulle ha fått köra på ändå. Det känns som om hon vacklade lite, hade jag varit ihärdig så hade jag kanske kunnat övertalat henne. Men jag vill ju inte ha trillingar. Däremot har jag inget emot att få tvillingar. Men skulle bli störtglad bara jag fick en.
7/6 Det blev ingen fullträff i det 6:e försöket heller. Men det berodde denna gång på att min man var sjuk och det blev en skral liten armé att inseminera. 600000 istället för mellan 10-15 miljoner efter tvätt. Och det behövs ca 2 miljoner för att det ska vara full chans. Så på 6 påbörjade inseminationsförsök har jag 2 graviditeter, 2 misslyckade försök och 2 som inte räknas. Vi var för en vecka sen på ett samtal om hur vi skulle fortsätta. Vi trodde det inte skulle bli något mer, men vår "huvuddoktor" tyckte att vi ska köra på en till så att vi har 3 riktiga misslyckanden innan vi ger upp. Det är så sjukt, för doktorn innan verkade ju inte tycka det eftersom vi blev bokade för samtal. Det innebar ju såklart att vi förlorade en hel månad och troligen på grund av det hela sommarn. Får ibland lust att bara skrika rakt ut. Hur länge ska förståndet hålla???
4/8 Såklart blev det sista inseminationsförsöket inte av innan semstrarna, och mensen kom den 1:a så jag har precis missat att börja när kliniken öppnar på måndag. Livet rusar iväg. Men jag har haft en underbar sommar, jag har en underbar man och underbara bonusbarn, jag har en underbar familj och jag har underbara vänner (som nu de flesta vet om att vi kämpar och försöker).
En ny kull av våra vänner är på gång att börja planera barn nu. Det känns så sorgset att le när de säger, att åh vad bra, nu kommer vi lyckas samtidigt och kan vara mamma/pappalediga samtidigt. Men jag vet ju att risken är att även de ska hinna föda både ett och två barn, och vi står där utan! En av kompiskillarna började fråga oss om klinik, ifall det skulle visa sig att de också får problem...och de har inte ens börjat! Sen kom ha på sig själv och bad om ursäkt för sin tanklöshet... Love them all!
11/9 Oturen vill inte ge sig. Ringde kliniken för ca 2 veckor sedan då jag fick mens igen. Fullbokat - Överbokat...ingen djävla tid att genomföra min sista insemination denna månad. Bröt ihop totalt - på jobbet. Satt och tjurade en timme i mobilen med mannen i andra änden. Sen var det bara att torka tårarna, pudra kinderna och gå på möte. Ännu en månad av livet som bara rinner iväg. Inte så att jag inte lever, men jag menar, nu har det ju inte hänt något alls på bebistillverkningsfronten på snart ett halvår. Så djävla frustrerande. En månad är ju inte mycket...men de växer ju ihop och blir till långa år.
Förra året kändes det som om jag var gravid halva året. (även om det bara var 18 veckor totalt, men med behandling emellan och månad efter MF/MA så tog det i alla fall ett halvår i anspråk). I år i känns det som ett halvår har gått åt till att bara missa tillfällen. Och visst försöker vi själva ändå och hoppas på mirakel. Men de verkar inte vilja infinna sig. Låter som om jag inte gör annat än att sitta och räkna veckor och år....men jag försöker leva dem undertiden de alldeles för snabbt rinner iväg!
Var och träffade min kära kompis (hon som hade det lite knakigt i förhållandet i slutet av förra året) och deras nyfödda lilla tjej. Har inga problem alls att träffa andra som lyckas och det är jag glad för. Blir alldeles varm av att hålla en sådan där liten.
Syster min föder om en dryg månad, vet inte om jag skrivit att hon blev gravid igen. Det ploppar ut åt höger och vänster, så jag har ju runtomkring mig om nöden faller på.
Fick också veta att en bekant som kommit i förtidigt klimakterie och misslyckats med två IVF med donerade ägg lyckats på alldeles egen hand, troligen hormonerna under IVFen som chockat kroppen till egen produktion. Så det kanske finns hopp.
25/9 Äntligen start av sista inseminationsförsöket! Ska spruta med puregon i 5 dagar. Som de senaste gångerna. Hoppas att vi båda lyckas lagom med våra insatser denna gång, dvs inte för många ägg, men gärna för många spermier.
6/10 Inseminerades med 13 miljoner spermier i den 3/10. En äggblåsa hade jag när de kollade några dagar tidigare. Den här gången ska det lyckas, det måste det bara göra!
En sak vi har haft ganska tur med i allt detta, det är att jag tror att alla inseminationerna har blivit av under veckor då vi inte har barnen (förutom någon som varit på en helg). Jag fattar inte hur vi skulle lyckas få till det annars riktigt mitt i all morgonstress.
28/11 Nu börjar vi på ny kula!!!
Idag var vi på planering med barnmorska inför vårt kommande IVF. Allt kändes jättebra, men det var mycket att hålla reda på. Vi kommer att skippa landstingsförsöken och fortsätta att gå på Sophiahemmet. Fixar inte att byta nu när vi ändå är så nöjda med bemötandet som vi får och så.
Ska börja med nässprayen i mellandagarna om jag får min nästa mens som förväntat. Kunde ha börjat ett par veckor tidigare om jag ville men det skulle bli en ganska lång nedreglerning då eftersom det är julstängt på kliniken.
2007
14/2 Första IVF-försöket avklarat och misslyckat.
Sprayat, sprutat, ÄPat och ETat och proppat mig full med vaggisar, ruvat och testat - NEGATIVT.
Upplevde inte något mer än väntan sista dygnen av ruvningen som jobbigt, det var lite jobbigt att känna att gravsymptomen jag fått av medicinerna försvann ur kroppen liksom. Jag vet ju hur jag känner nu när jag är gravid och det liksom bara försvann.
Fick inte så många ägg, bara 8 blåser (nästan enbart på ena sidan) varav det blev 6 ägg, alla befruktades, men bara ett blev bra. Inga till frysen.
Jobbigt också att höra idag att jag nu måste vänta först på den här mensen (som ska komma inom någon dag) och sen på ännu en innan man får börja om. FAN all denna djävla väntan. Alla dessa månader som försvinner emellan alla misslyckanden. Är så ledsen men har inga tårar kvar.
27/5 Andraa IVF-försöket avklarat och misslyckat.
Sprayat, sprutat, ÄPat och ETat och proppat mig full med vaggisar, ruvat och testat - ÅTERIGEN NEGATIVT.
Fick fler ägg denna gång, dock blev makens leverans lite misslyckad och de fick använda de få som tack och lov fanns där för micorinjektion. 18 blåsor, 14 ägg, 8 mogna, 4 befruktade, 2 insatta -
0 ville stanna.
0 till frysen.
Har pratat med min älskling som gått med på att vi nu ska bli medlemmar i en adoptionsförening. Det ska dröja typ ett år för att överhuvudtaget bli aktuell förutredning, så vi kan ju fortsätta under tiden. Åldersskillnad, tidigare äktenskap, barn i familjen är alla faktorer som minskar våra möjligheter att adoptera ett spädbarn.
Ofattbart att vi försökt få till en liten i över 4 år!
28/8 Är i slutspurten på vårt tredje IVF-försök. Min käre man var lite orolig för sin leverans eftersom det blev lite få förra gången, då han var lite sjuk. Men det var inga som helst problem nu. Skörden blev: 19 ägg, 14 mogna, 12 befruktade, 2 av bra kvalitet som jag nu ruvar på och 2 bra till frysen.
Sommaren har varit underbar, vi unnade oss ganska lång ledighet och har njutit till fullo. Innan sommaren betalade vi in pengar till en adoptionsförmedling också, så nu har vi ett könummer. Jobbigt nog kom papper med väl märkt kuvert om det hem med posten när vi var bortresta och svärfar hämtade posten åt oss. Vi har ju inte pratat om våra problem med så många så det känns lite jobbigt att han får veta på det viset. Förhoppningsvis är adoptionspengarna bortkastade, för nu ska jag bli gravid!
7/9 - Känner mig hopplöst deppig. Är säker på att mensen är på väg. Alla graviditetssymptom är borta.
Så har det varit de andra gångern också. Så det är nog kört igen. Och det värsta är att jag börjar bli övertygad om att det inte kommer att gå någonsin. Ska testa på söndag, en dag innan jag egentligen får. Vill ha den dagen att bryta ihop på. Pessimisten har talat, men jag har ju varit helt säker de två gångerna jag testat plus. Och förra gången visste jag också den dagen alla känslorna försvann. - Livet är orättvist! Det värsta är att jag börjar fundera på att ge upp - barnkampen alltså. Jag har ju egentligen ett jättelyckligt liv ändå! Men inom mig vet jag att jag aldrig skullle vara en hel människa utan den biten! Nu ska jag hem och gråta!
8/9 - Idag kom mensen och gråten, allt känns hopplöst!
Sammanfattning av sista månaderna 2007 -
Satte in mina två frysta ärtor. Plussade (återigen visste jag det innan jag testade!). Mannen supernervös över att vi satt in två. Jag lite smått förhoppningsfull. Första UL visade två små pickande hjärtan.
UL-nummer två, var inte alls nervös - visste att det skulle gå vägen denna gång, höll till och med på att tillåta mannen att gå på ett viktigt möte istället för att komma med, men ångrade mig i sista sekunden. Doktor KK rotade så länge att min man kom inrusande i undersökningsrummet innan jag bröt ihop totalt. Mitt tredje missfall var ett faktum. Skrapades ett par veckor senare.
2008
Juni - Simmar fortfarande omkring nere i avgrundshålet utan att ha hittat första fästet upp...
Lever livet på något sätt ändå - men inte som jag hade tänkte mig!
September - Vi har gått adoptionsutbildning och mer eller mindre bestämt oss för att börja en utredning. Mannen är lite mer osäker en jag är. Kankse försöker vi ett eller två försök till först (eller under tiden), dock på annan klinik denna gång. Tiden är knapp, men med adoptionsköerna som är idag kan vi knappast sitta och vänta heller...
December - I väntan på adoptionsutredning genoför vi ännu ett IVF, denna gång har vi bytt till Falun för att känna att vi gör något nytt. Lite smärre ändringar i medicineringen. Mådde mycket sämre under nedregleringen än vad jag minns att jag gjorde de andra gångerna. Utplock på torsdag, det är inte någon jätteskörd tyvärr, mina äggstockar börjar bli gamla.
Mars 2009
IVF-försöket i december misslyckades. Skörden blev dock inte så dålig som det såg ut på undersökningen här i Stockholm innan vi åkte upp till Falun. Minns inte riktigt, men typ 16 ägg som de befruktade hälften vanligt och hälften med microinjection. Det resulterade i 10 befruktade ägg (där hälften kom från vardera sortens befrukning). Ett sattes in och det gick som sagt inte bra. Det var sen bara 4 som var frysdugliga.
Två av dessa frysisar gick åt för en frysåterföring, ett klarade inte upptiningen och ett återfördes och lyckades faktiskt leva vidare. Det lyckades till och med förmodligen dela sig och bli två för vid första ultraljudet hittades först förmodligen ett dött embryo, efter lite panikrotande hittades sedan ett embryo till, med ett hjärta som pickade på. Jag kunde knappt tro det, jag satte ju bara in ett och hade ögonen fulla med tårar när jag inte såg något hjärta slå på det första, så jag såg inte så tydligt att det slog något på det andra... Nu ska jag tillbaka igen i v. 10, vet inte hur jag ska klara av om det inte lever.
För att öka chanserna tar jag 2*progestoron, 2*vagifem och fragmin varje dag.
Mina nya doktorer tycker ju att jag borde göra en utredning om det nu inte skulle lyckas denna gång heller.
Jag är GRAVID
1a april 2009
Idag är det dags för att kolla om det fortfarande är liv i luckan. Jag har grym ångest. Har haft svårt att se något annat än ännu ett misslyckande. Precis som vid tidigare gånger har symptomen avtagit de senaste veckorna.
forts... 1a april 2009
Efter att ha kollat att det är ganska vanligt att symptomen försvinner i vecka 10 fann jag åter lite hopp innan jag skulle iväg till doktorn. Det hjälpte inte. Det känns som hela jag är ett stort aprilskämt.
Knyttet hade slutat växa i V8+4, alltså hade den dött för precis en vecka sen. Ska till Danderyd för att konstatera att det inte lever imorgon, sen väntar väl cytotek och skrapning igen. Sen ska vi göra kromosontester på oss och en utredning av min livmoder igen. Vet inte riktigt varför, jag har ju redan gjort det en gång och kostaterat att den inte var hjärtformad och så. Var tvungen att kolla här i min presenation att det var det jag gjorde, man har ju gjort så mycket undersökningar under många år att man inte vad som gjorts när.
Juni 2009
Har gjort en ny hystroskopi som inte visade något. Pga detta har jag kastat bort några månader till i mina försök. Ska dessutom nu också göra någon ny hormonbehandling i 3 månader för att få kroppen i balans innan nästa försök. Vi har även tagit kromosonprover som vi ska få höra svaren på, på måndag.
Glad sommar!
Maj 2010 - Spontangravid!
Juni 2010 - Tidigt missfall konstaterat på UL vecka 7.
Adoptionsplaner nerlagda på grund av makens tvivel. Längtan efter barn börjar sakta tyna och hoppet har försvunnit för länge sedan - jag ville ju vara en ung och pigg mamma, har inte alls samma ork och energi med barn som jag hade för några år sedan!
25 Aug 2011 - Konstaterade vad jag misstänkt sedan i mitten av juli - jag är eller har varit spontangravid igen. Jag har inga hopp om att det finns något liv, varför skulle det gå denna gång? Har varit utomlands hela sommaren och gravidsymptomen minskade någon gång mitt i semestern och därför har jag inte ens brytt mig om att testa förrän nu när jag kommit hem. Får väl fixa en tid för att få igång en blödning som vanligt.
2011-09-05 Gravid!!
Shit - jag är verkligen gravid - fortfarande, på riktigt. Det var så stort att det nästan inte fick plats på VUL-skärmen. 13 + 5 för en vecka sen!! Poletten har inte riktigt trillat ner, men har berättat för barnen i alla fall. De är glada för vår skull, även om de egentligen tycker att de är för stora för att få småsyskon.
Maj 2012
I mars blev jag efter många års längtan äntligen förälder - utöver mitt underbara bonusförälderskap. En liten kille blev det. Livet är underbart!
Den här medlemmen har inte fyllt i sin profil.