Forum Infertilitet - Pappagrupp
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Väntan gör mig galen...

    Sön 11 feb 2007 22:37 Läst 6230 gånger Totalt 3 svar
    ziopzi­p
    Visa endast
    Sön 11 feb 2007 22:37

    hej är ny här känner bara att jag måste få skriva.Jag och min sambo har i snart två år försökt få barn och nu väntar en utredning, min flicvän har redan gjort ultraljud och tagit blodprov, vi väntar fortfarande på svar från proverna. Nu är det min tur att lämna prover "har redan fått burken med posten"
    Jag håller på att bli helt galen. Tanken på att inte kunna få barn håller på att knäcka mig. Sover knappt på nätterna och kan helt utan andledning börja gråta. Kanske låter konstig men min största dröm har alltid varit att få bli pappa. Finns det nån annan i liknande situation, som kan ge lite tips hur man står ut!!

  • octago­n
    Visa endast
    Mån 12 feb 2007 17:15 #1

    Känner igen mig i det du skriver. Vi hade försökt i nästan ett år att bli gravida. Vi var på utredning och sånt där, där de bekräftade att min sambo hade pco.
    Vi försökte verkligen bli gravid, köpte ägglossningstest och planerade dagarna efter sambons ägglossning. Ingenting fungerade, och vi gav upp allt var bara hopplöst.

    Det var det bästa vi kunde göra, att ge upp alltså. Sluta tänka på att bli gravid, sluta tänka på barn och sluta tänka på barnlöshet.
    Allt det där stressar bara upp en, och allt bara liksom låser sig för tjejen.
    Vi började ha regebundna samlag istället. Hitta på olika saker att göra tillsammans, ut och res så ni får någonting annat att tänka på.
    Händer det så händer det. Händer det inte så händer det inte, tänkte vi.
    Och vips, så kom beskedet. Vårat knodd är beräknat till den 10juni.

    Släpp tanken om graviditet!!!!!!!!

    Lycka till.
    You are not alone

  • Mån 13 jun 2011 18:51 #2

    Händer det så händer det. Händer det inte så händer det inte, tänkte vi.

    Släpp tanken om graviditet!!!!!!!!

    Som jag hatar de fraserna nu.

    octagon, jag är så glad att det hänt för er, men för andra händer det bara inte alls.
    Det ligger visserligen mycket i att sluta stressa, men man kommer till en punkt när allt känns hopplöst och man inte kan sluta tänka på vad som kan eller inte kan hända.

    ziopzip, mitt bästa råd till till er är att söka hjälp och det verkar ni ha gjort. Ta hand om varandra, prata, var noga med att ni vet vad den andra känner och försök att ha mysigt ihop även när det inte är "läge".
    Förhoppningsvis känns det lite lugnare när ni påbörjat behandlingen och lämnat över problemet åt någon annan.
    Jag håller alla tummar!!
  • Mån 13 jun 2011 18:53 #3

    Såg just att tråden är hur gammal som helst... hur gick det till?
    I vilket fall hoppas jag att det finns ett barn hos er nu, ziopzip!

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll