Särbehandling av barn i början?

Det framgår inte hur mycket ditt barn och din kärlek träffat varandra. Även om ni inte bor ihop kan man ju ha mycket tid tillsammans.

Jag har träffat en man som har ett barn. Barnet inte hos oss mer än ca var 3:e helg och jag tänker mycket på mina känslor inför barnet. Ibland känner jag mig som en mycket dålig människa för att jag inte knyter an till 100 % och älskar förbehållslöst MEN jag har kommit fram till att sådant tar tid. Det kanske aldrig kommer att hända. Jag älskar mina syskonbarn förbehållslöst och tycker oerhört mycket om sambons son. Det är en liten distinktion som är svår att sätta fingret på. Mina syskonbarn är så nära egna barn jag kan komma eftersom jag inte själv kan få barn. De är släkt med mig oavsett om de vill det eller ej medan mitt bonusbarn kan försvinna om jag och sambo separerar.

Jag träffat också mina syskonbarn oftare än jag träffar min sambos barn. Jag känner dem helt enkelt bättre, har deltagit i hela deras uppväxt och utveckling medan jag bara känt sambons barn i drygt ett år. 

Jag tycker inte att det är så konstigt att det tar tid att knyta an till ett barn. Och din pojkvän har ju rätt - din son har redan en pappa. Han kan aldrig ta den platsen. 

Jag tycker att du ska prata med din pojkvän om dina känslor utan att låta anklagande. Jag tycker själv att det är oerhört jobbigt att erkänna för min sambo att jag inte har "moderskänslor" för hans son och inte älskar förbehållslöst.

Lycka till!

Jag har mitt barn varannan vecka och de träffas väl 10 ggr oftare än hans syskonbarn..

Att ha känslor för olika barn är ju helt som det ska, men anledningan till att jag reagerar är ju för att det sätter stopp för vidare utveckling mellan oss. Om han inte tonar ner sin entusiasm gentimot mig så är det ju endå den enda inställning jag får se och därmed det jag måste utgå ifrån.
Det blir lite moment 22, och som jag tidigare skrev så har alla barnen respektive föräldrar och alla är nöjda med det :) så där blir ju skillnaden 0.

Jag har också syskonbarn men han köper ju inga presenter till dem..

Samt så är det ju skillnad på att vara rättvis och att ha olka relationer till andra människor..

Tack! ska fundera lite mer :) alla tankar är välkommna! :)

Jag var precis som din pojkvän när jag träffade min sambo. Jag har aldrig haft någon längtan efter att skaffa barn och jag la mycket tid på min systers barn, det är lättare att vara moster/morbror än att gå in och ta en "föräldraroll". Jag har nu bott ihop med min sambo i fyra år och allt funkar jättebra, jag älskar hans barn och är med på allt som rör dem men det tar tid.
Nu vet jag ju inte hur ni har det men ett tips är att låta honom göra saker själv med sonen ex hämta på dagis och laga mat, åka och handla el åka till badhuset, gör ingen stor grej av det utan be honom att göra det som en tjänst till dig.
Ska oxå säga att det är klokt av dig att tänka efter före, det är så många som hoppar in i samboliv som sen inte funkar

Vad får han av sin riktiga pappa ,, träffar sonen pappan??

DET KAN VARA SÅ ATT DU TALAR OM VAD NI SKA GE DIN SON FÖR JULKLAPPAR/FÖDELSEDAG PRESENTER M.M ....

Då kanske han förstår att dEt inte bara räcker med en nattdräkt ....