Jag har absolut inga vänner längre.

Varför vill du inte att de vänner du har ska se hur du känner? det kanske hade varit bäst att du pratade med dem om hur du kände, kanske de känner likadant, eller så kanske de börjar bry sig mer.

Hej!
Jag tror det e väldigt vanligt att under vissa tillfällen i livet ha så här! Har jag själv haft Men sen så kanske räcker det att träffa En så träffar man fler genom den, eller byta jobb så träffar man massa nytt folk där å så vänder allting!
Så vart det för mig, bytte jobb å mådde med det mycket bättre, träffa sambon min som jobbade där , fick sen genom det jobbet nytt jobb å ännu mer arbetskamrater å blev gravid på kuppen å nu har jag helt plötsligt mer vänner än jag någonsin haft!

Å du, du ska inte skämmas över att känna så här! Är inget att skämmas över, men jag vet, jag skämdes oxå, kände sig ganska värdelös å patetisk faktiskt......

Men nu har du ju mig här! Mitt/vårt lilla gäng e alltid öppna för nya vänner!

Kram till dig

Förstår din situation. Det är inte lätt att hitta nya vänner när man går hemma.

Istället för att lägga ner engergi på dem som inte hör av sig så lägg energin på att skaffa nya istället.
Kan du inte hitta på något på kvällen, kanske börja någon kurs eller nåt?

Vill de inte umgås så strunta i det. Du ska inte behöva krusa folk för att de ska umgås med dig.

Hej! I går ringde en gammal vän som jag inte pratat med på 7-8 år. Hon träffade sin pojkvän för 9 år sedan, idag är de gifta, har 2 barn, villa och hela kalaset. Igår ringde hon som sagt, hade letat upp mitt nummer på eniro, och det var ju bara hur kul som helst, vi ska ses och dricka kaffe någon dag. Även om vi kanske inte har så mycket gemensamt idag så kan man säkert hitta på något roligt tillsammans och lära av varandra.
Så tveka inte inför att leta upp och kontakta dina gamla vänner från förr! :)

Jo men när man väl träffar vännerna så säger man alltid att detta får vi göra oftare. Men det blir aldrig så. Sist jag var hemma hos en vän var snart 1 år sedan Vist har vi haft någon här men det har varit från mannens sida.
Saknar att ha en riktig tjejkompis. När man var yngre hade man 20 tals vänner nu kan jag inte ens säga att jag har 1.

Jag kan inte skriva förmycket här heller för att vissa ska förstå att det är jag så det är så svårt att skriva, vill skriva mer men då blir jag kanske inte så anonym jag vill vara.
Ghaa! vad svårt det ska vara då!
Kanske ska börja söka brevvänner

Men när ni säger att detta måste vi göra oftare, hör du av dig efter det eller väntar du på att de ska höra av sig??!.....
jaaaa....annars kan du inte ha träffat på särskilt ärliga "vänner".. försök hitta såna du känner att du har nåt gemensamt med, skit i resten!

Vet precis hur du känner dig... Är oxå i din ålder och känner som du

Om man vill ha vänner som man fungerar med i längden är det ju en fördel om man har liknande intressen.

Börja med att sysselsätta dig med något du är intresserad av eller som du tycker verkar roligt och sök kontakt med personer som håller på med samma sak.

Jag kan rekommendera orientalisk dans ("magdans")! Passar alla åldrar och former och är verkligen väldigt roligt samtidigt som man får bra träning. Kolla upp dansskolorna i din stad :)

Jag hör av mig till och från vill ju inte vara för på Men de vänner jag verkligen försökr hålla kontakten med har varit min vän i ca 10 år. Det har blivit bättre men jag förstår inte att det kan vara så svårt att lyfta tele eller skiva ett mail. Anonym 25: Vad skönt och tråkigt att jag inte är ensam då

Hej TS!

Känner igen din situation. Flyttade 35 mil för ett och ett halvt år sedan. Har under stor del av tiden varit antingen mammaledig eller sjukskriven för depression. Har inga vänner här utom sambons familj, som visserligen är toppen, men jag känner mig ENSAM! Har inte orkat engagera mig i att träffa nya människor pga depressionen, men förhoppningsvis blir det bättre snart :)

Samma problem här. Saknar vänner som man kan prata om allt med. Var länge sedan... :/

*kramar om*

Tänk vad många ensamma vi är.... Och ändå så verkar ALLA runt omkring en ha fullt upp.... Önskar att man var modig och ge sig tillkänna och erkänna att man är ensam, men för mig är det enklare att fortsätta vara anonym...

Håller mig upptagen med barnen, städning, ärenden på helgen o.s.v, men det är inte klokt egentligen när man tänker på det.... Skulle vi ha fest så har jag npg bar två som jag kan bjuda... Och dör jag så kan jag bara tänka mig en person förutom släkten som skulle komma.... Nej nu så måste jag rycka upp mig!

Kram till er alla, det är åtminstone skönt att man inte är ensam....

jag söker oxå lite fler vänner att prata med på msn och här...

dragongirl_halmstad@hotmail.com

kramar om

här är en till som varit ensam en stund hade ingen ett tag inte sambo inga kompisar en kompis som bodde 40 mil bort ifrån mig, sen flyttade jag och hittade min sambo och blev med barn då jag flyttade tillbaka därifrån jag kom och började gå på öppna förskolan och hittade massa kompisar. fast jag har jättesvårt att lita på dem med tanke på hur det har varit med kompisar och så innan.