Jag vet inte riktigt om jag fatar ÄN att det ska komma ut en liten hjälplös bebis om 79dgr.
Jag som avskydde spädbarnsåret med Melvin... ska försöka tänka positivt den här gången. Jag har ju lite erfarenhet nu det hade jag ju inte då.
Jag avskydde amningen (kände mig låst) men den här gången känner jag faktiskt att jag skulle kunna tänka mig att amma lite längre. Det kan inte stå rätt till i min lilla hjärna så som jag tänker
Det värsta och det jag skyr mest är ju sömnbristen. Jag kan inte leva utan sömn... jag blir galen eller ännu värre, deprimerad.
När Melle nyss fyllt 1år ville jag flytta hemifrån... ensam... jag ville bort från mitt liv och slippa allt ansvar. Tyckte inte att Micke förstod hur dåligt jag mådde och att jag faktiskt inte var ensam om att ta hand om Melle. Jag skulle liksom inte behöva säga åt honom att gå och byta blöja... det skulle han göra självmant.
Men men... jag hoppas att Micke mognat under dessa 4år som gått och att jag är mer tålig.
Blä... varför skulle jag börja tänka på det nu... blev ju deppig bara av tanken.
