Osams med vuxen dotter!

Jag blir så himla ledsen när jag läser den här tråden. Hur kan en 23 år ung kvinna klanka ner på sin mor på det här viset? Du har gjort så gott du kunnat, och mer kan ingen begära. Vi är alla offer för omständigheter, och vi försöker göra så gott vi kan. De flesta av oss klarar det hyfsat. Det har du också gjort. Däremot har din dotter nånstans tappat bort sig själv och nu anklagar hon dig för alla sina egna brister och fel. Föraktet hon känner mot dig, är delvis ett förakt mot sig själv. Hon behöver dig för att dölja sina egna brister och fel.

Din dotter behöver helt klart hjälp. Och du bör inte ha alltför mycket med henne att göra. Säg till henne att hålla klaffen om hon inte har nåt snällt att säga. Även ens barn kan bli dåliga vänner till dig själv. Jag hade nog valt bort umgänge med mina vuxna barn om de behandlat mig så som din dotter behandlar dig. Hon kränker dig och stampar ned dig i skorna. Och med tanke på hur du mår i övrigt så skulle du kanske försöka dra ner på umgänget med henne. Om hon fortsätter uttala förakt mot dig och kränka dig, så säg upp bekantskapen. Det är visserligen ditt barn, men nån måtta får det vara. Jag har själv en vuxen dotter som inte alltid mår så bra, och ibland kläcker hon ur sig dumheter. Jag har gjort så gott jag kan med de resurser jag haft, och sen är det inte mer med det. I övrigt måste hon själv göra något med sitt liv. Din dotter ser sig som offer och den rollen kommer hon att bära om hon inte får hjälp. Risken är stor att hon fastnar i rollen och därigenom inte tar tillvara de tillfällen som kommer för att komma nån vart i livet.

Vad beträffar det som hände dig när du var ung har jag svårt att säga något om. Har ingen som helst erfarenhet av detta. Men du verkar inte ha bearbetat det och kanske det inte vore nån dum idé att faktiskt få tid för samtal hos en terapeut som är kunnig i detta. Kanske du kan lära dig att förlåta, även om du inte kan glömma. För om du kan förlåta, kan du också gå vidare.

Jag har en jättebra relation till min mamma och tycker att mina föräldrar är underbara, men det finns ändå situationer där det brakar ihop tyvärr. tycker att flera av de verkar stämma in på relationen med din dotter...

Min mamma råkade för några år sedan ut för en stoke, det kunde ju ha blivit mycket värre men hon klarade sig ganska bra och idag märks det inte utåt att hon förändrats utan det är nog bara jag och min pappa som märker det. Hon har bland annat svårt för stressade situationer, och när hon blir ledsen över tex. något elakt som någon säger så kan hon bara inte sluta älta det, även om vi andra tycker att det är bagateller. Av någon anledning så har jag väldigt svårt att acceptera att hon visar svaghet i dessa situationer. Gissar att det beror på att man som barn (öven vuxna barn) precis som tidigare skrivits förväntar sig att mamma alltid skall innebära trygghet, och när jag nu får vara hennes trygghet och tröst i vissa situationer så reagerar jag ibland med ilska. blir arg på henne och anser att hon överreagerar och förstorar upp saker. Det gör hon ju iof ibland, men jag vet ju om det och tycker själv att jag borde kunna låta att bliarg och i stället stötta henne, hon kan ju inte rå för det, men på nåt sätt så reagerar jag känslomässigt innan jag hinner tänka efter.

Nästa sak är om jag beklagar mig över något och min mamma säger att hon minsann hade det mycket värre när hon var liten/ung/gravid osv. då blir det försvarsställning med en gång från min sida för som hennes "barn" vill jag ju att mamma skall trösta mig i mina problem inte tala om att hon haft det värre. Då blir jag arg och säger nåt i stil med att det skiter väl jag i för det kan ju inte jag hjälpa...

Jag älskar min mamma men i vissa lägen när jag kanske inte är på topp själv så orkar jag inte stötta och förstå henne och då blir det bråk!

Du har ju inte blivit förändrad på grund av någon skada i hjärnan som min mamma, men din dotter mår ju uppenbarligen inte så bra och kanske reagerar hon då på samma sätt, att hon inte vill/orkar höra om dig och dina problem (även om det kan verka egoistiskt) utan bara vill ha beskräftelse och stöd för sina problem även om de kanske inte verkar så stora i dina ögon.

Dessutom är det ju alltid så att en person som man är trygg med är det också lättare att bråka med. Jag hade under en tid ett lite trassligt förhållande och kom efter ett tag på att varje gång som jag hade bråkat med min sambo så ringde jag till mamma och så blev det bråk. För henne var det lättare att bråka med och få ur sig alla känslorna på eftersom jag var trygg med henne och visste att hon älskade mig ändå, vilket inte var fallet med min dåvarande sambo. Stackars mamma!
Så mycket av hennes ilska mot dig kanske beror på just att hon vågar bråka med dig för du finns ju kvar!

Vill verkligen inte att du tar det jag skrivit som kritik utan bara ett sätt att förstå varför hon beter sig som hon gör mot dig. Hoppas verkligen att det blir bättre!

Skickar styrkekramar till dig och hoppas att du snart mår bättre!!!!

Hej! Måste bara skriva en rad eftersom jag känner igen mig lite. För mig är en mamma en som tar hand om en och stöttar och hjälper. Om ens mamma istället är sjuk, sårbar och mår dåligt så kan det lätt bli så att distansera sig är det enda sättet att hantera det för ett vuxet barn. Det är nog för att hon älskar dig som hon reagerar som hon gör.

Det kan verka hårt, men jag tror att det är en mammas roll att stödja och hjälpa och att man som mamma inte bör lasta över sina problem på barnen, inte ens när de är vuxna. Vet själv hur dåligt jag mått över allt jag fått höra av min mamma. Ska själv försöka vara trygghet och hjälp för mina barn, och om jag har problem tänker jag ta mig an dem med hjälp av vänner, annat familj, bekanta, psykolog, vad som helst utom via barnen. Tror att din dotter tycker synd om dig, men hon orkar bara inte med det, därför säger hon som hon gör.

Min mamma hade en trasslig uppväxt, hennes pappa var sinnessjuk och bar sig allmänt hemskt åt när han var hemma. Hon och hennes syster har ingen kontakt idag.

Sen träffade hon min pappa, allt var bra till en början. Han kom som en räddande ängel och tog henne ur "hennes hemska, fattiga familj" och in i hans rika (om en trassliga) familj.
Pappa blev så småningom alkoholiserad, började vara otrogen mot mamma och lämnade henne för en annan. När mamma träffade en ny, kom pappa tillbaka, och bad på sina bara knän att de skulle försöka igen. Det gjorde de, och jag föddes.
Pappa började dricka igen, de skildes när jag var sju år.

Mamma träffar en ny man. Han är redan gift och har sju (Ja, sju) barn med sin fru. Denna fru har psykopatiska drag (enligt min styvfar) och ringer min pappa. Pappa och styvfars numera ex-fru bildar en pakt, de ska förstöra för sina respektive ex, de flyttar även ihop och blir en kärlekspar.. (Jag är nu 10 år och flyttar mellan familjerna.) Snacka om partnerbyte!

Allmänt trassel, polisanmälningar och hot på telefon mitt i natten i ett år ungefär. Sen flyttar pappa och styvfars ex-fru isär.

Styvpar börjar bryta ner mig psykologiskt när jag kommer i puberteten (13 år) och hans utfrysning av mig blir bara värre och värre. Jag flyttar hemifrån när jag är 16 år, till min pappas övernattningslägenhet i stan för att jag inte står ut längre. Mamma har då sagt att jag ju ändå snart ska flytta hemifrån, och hon vill ju att det ska vara bra mellan henne och hennes man.

Jag besöker min mamma och hennes man en gång i veckan fram tills jag blir myndig, det var hennes krav, annars skulle jag inte få mitt studiebidrag.

Mamma skiljer sig från styvfar efter att han genomgått en misslyckad poeration, som gjorde att han blev en grönsak. Hon säger att hon älskar honom, men att hon inte klarar av hans humör längre..

Nu bor mamma själv ute på landet. Hon ringer mig och min syster och säger att hon är ensam, och att vi måste komma och hälsa på henne. Hon känner sig misslyckad som människa, och jag förstår henne. Min styvfar behandlade mig som skit och misshandlade mig psykologiskt under flera år. Hur tror hon att jag mår?

Det är bara att hålla god min. Gör man henne upprörd får jag inte en lugn stund på flera veckor. Telefonen ringer i ett.

TS: Detta är en jobbig uppväxt, med en jobbig mamma, ur en dotters perspektiv.

Tack för era svar!!! Jag uppskattar att få lite andra perspektiv på det hela, har ju bara mina egna annars!

(lia), menar du att min dotter tycker egentligen synd om mig för min barndom och mitt mående, o allt det andra jag har skrivit om...men att hon reagerar genom att anklaga mig för att vara en dålig mamma när hon var barn, och för all del, även nu?

Jag förstår inte riktigt hur du menar.

Jag kan garantera att hon INTE tycker synd om mig, absolut inte! Hon anser att jag har mig själv att skylla för att mitt liv sett ut som det gjort. Allt har varit mitt eget fel, och hon föraktar mig för att jag inte klarar av att jobba. Det är ingen känsla jag har eller något som jag inbillar mig. Hon har sagt det rent ut. Hon,liksom många andra ser ned på de som inte har arbete. Tycker att jag borde se till att "kamma till mig", ungefär. Bli som folk och börja jobba igen. Att hon har den åsikten, kan jag inte göra så mycket åt. Alla har rätt till en åsikt, förstås.

TS: Jag vill börja med att säga att du fått många goda råd i den här tråden.

Angeådne ditt sista inlägg så tror jag att din dotter är arg för att hon inte har haft den uppväxt som "alla andra" har, och att hon beskyller dig för det, för att du ligger närmast till hands.

Jag slås lite av att du försöker förklara för dottern varför saker och ting har blivit så här. När det gäller din barndom och övergreppen så låter det som om du är mer arg på dina föräldrar än på din morbror. Dina föräldrar agerade kanske inte som de borde, men de gjorde nog vad de (naivt) ansåg bäst- är det någon som jag tycker att du ska rikta ilskan mot så är det din morbror som försatte dina föräldrar i en sådan svår sitsen, och som förstörde för både dig och dina syskon.

Jag tycker att du ska försöka se till att få prata med någon professionell om detta så att du kan börja bearbeta det som har hänt; både övergreppen, mobbningen och skilsmässan.

Din dotter fokuserar nog mest på vad du inte är- med tiden kommer hon förhoppningsvis också att kunna sig dig för den du är. Men jag tror att du måste försöka jobba med att må bra själv innan du kan börja bygga upp relationen till din dotter. Just nu verkar det som om du är alltför trasig och att bygga upp en sådan splittrad relation kräver massor med kraft och energi. Så för din dotters skulle men framför allt för din egen skull, sök den hjälp du behöver

En sag TS: Du skall aldrig be om ursäkt för att din uppväxt ser ut som den gör. Du skall heller inte förklara omständigheterna kring saker och ting för din dotter. HOn använder det emot dig som du märkt.

Som mamma kan man säga att man gjort så gott man kunde efter omständigheterna. Och med det får dottern nöja sig.

Nu måste du, som halstabletten skriver, reda ut dig själv. Och sen möjligtvis försöka med relationen med din dotter. Men där tror jag det är kört för en längre tid. Hon är inte mottaglig. Lös dina knutar, gå i terapi. Men håll alla privata tankar, åsikter osv för dig själv, och berätta inte personliga saker för din dotter. Ta till vännerna här istället. Låt allt privat vara privat.

Oj vad mycket stavfel och konstigheter det blev! Jag hoppas att det går att läsa ändå!

TS, vad jag menade var att barns tolerans för mammors sårbarhet osv ofta är ganska liten. Vad jag reagerade på var när du skrev så här:

"Men då säger hon bara kallt att jag lika gärna kan sluta med det där självömkandet för det ÄR inte synd om mig. Menar att jag ju ÄR tjock, att jag ju faktiskt ÄR lat som inte jobbar(har sjukersättning och har varit sjukskriven länge pga dels depression dels fibromyalgi mm), och att hon minsann också har ont i sin rygg, men att hon bara biter ihop..."

Vad jag tror är att hon försöker bara "hålla det ifrån sig" att du inte har det bra, för att hon känner sig maktlös, för att det innerst inne gör henne ledsen. Försök att inte bry dig så mycket om din dotter ett tag och bry dig mer om dig själv och att försöka hitta glädjen någonstans.