And more löööve for all of us

Oj, såg just att jag verkade "outa" tjejerna, men de drack säkert bara pepsi för att det är så gott. (?) Jag var så vinsugen själv att det bara kändes som ett hån att de inte hinkade i sig

Ja tjejer, nu har jag tröttnat på f*n allt som har med sjukvård att göra!

Informerade era bm om hepatos när ni var gravida? Hur fasen ska man veta allt egentligen? Nu verkar det som om jag har det - ska in och ta prover imorgon (bråttom sa bm, men jag har ju redan haft detta i ett par månader!). Trodde det var någon sorts svamp eller något jag fått när vi simmade, denna extrema klåda under fötterna och i händerna, men även på benen. Nej, det kan tydligen vara leverinsufficiens som ger förhöjd risk för prematurbörd (19-60%) asfyxi under förlossningen (22-33%) och intrauterin fosterdöd (1-2%). Vad i h-e det kan ju har orsakat Elliots syrebrist alltså!!

Blir så j-a ledsen på allt - hur fasen ska man kunna veta allt man uppenbarligen behöver veta för att ta sig igenom detta? Hur svårt är det för bm att nämna en sådan sak som något man bör vara uppmärksam på?! Nu är jag himla trött på Mama, men hade det inte varit för att jag läste om Pernilla Wahlgren så hade jag väl aldrig tänkt på saken! *suck*

På niomånader.se står:

"En rapport som undersökte mer än 1000 fall av hepatos visade att risken för dödföddhet/komplikationer vid förlossning var 10%"

Tempo: jag sitter ju i en liknande sits. Jag tror att det mer handlar om vilken "noja" man har värst, om man nu kan kalla det noja.

Jag är mest rädd för komplikationer med livmodern eller snittläkning. Det är mest för att jag sett för mycket ER och tror att jag ska förlora livmodern. Inget logiskt, liksom. Varför vet jag inte, eftersom jag ju borde vara mest rädd för ny förlossningsskada hos barnet. Därför tror jag att jag inte väljer snitt. Å andra sidan så kanske det blir det ändå om det är hepatos...

Allt kan gå snett vad man än väljer, och det finns ju inga garantier, men det är nog en hjälp att känna att man går in i det så lugn som möjligt. Och det betyder väl att man måste välja utifrån det man är mest rädd för och försöka hantera det. Hoppas att du kan komma fram till något som känns bra.

Jag undrar f.ö. varför man är som man är Alltså, det var ju en tråd nyligen om snitt och där hade ju du S3 skrivit och du hade egentligen inga problem efter ditt snitt, och de flesta jag känner hade inte heller det, förutom smågrejer som bärförbud i ca. tre veckor (4), fult ärr (2) och ont i snittet ca. tre månader efteråt (1). Ändå påverkas jag inte av de bra berättelserna utan skräms bara av de dåliga. Det är ju skitskumt och irriterande! Vaginala förlossningar däremot, då har jag ju till att börja med själv haft en mardrömsupplevelse, för att inte tala om alla andra man hört om, men ändå är jag inte rädd för det. Det måste ju vara att man är hjärntvättad av "jordemorsbilden" eller något?!

Som sagt, skumt är det.  

Ja men S3, du resonerar ju logiskt efter det som hände dig. Om jag tänkte så vore planerat snitt självklart. Det jag menar är att det är knäppt att INTE tänka så efter det jag var med om. Hur kan man föredra vag. efter det, menar jag?

Minis "liv" so far:
Barnet väger nu cirka 1000 gram och längden är omkring 35 cm och fötterna mäter 5 cm. Hårstråna på huvudet är ganska långa. Mjölktänderna under tandköttet är färdiga. Barnet anses livsdugligt vid denna tidpunkt och om det skulle födas måste man registrera barnet enligt lagen.

Hejdå på ett tag tjejer! Nu åker vi!

Och Elliot som gosar med Melvin...