styvbarnet:
Av dem förväntar jag mig inget och jag är inte missnöjd med dem utan med SITUATIONEN! Situationen gör att jag känner mig ouppskattad och tagen för given. Alltså: En annan kvinna får för sig att hon vill flytta och starta ny familj, dumpar sina barn och har sedan dess träffat dem en handfull gånger. Jag får alltså plocka upp spillrorna efter henne. Även om min man är deras pappa så vänder de sig till mig som kvinna oftast eftersom hon sagt åt dem att inte lita på honom. Hon har inte frågat mig om jag tycker det är OK. DET är jag missnöjd med! Jag är missnöjd med hur jag måste lära om hennes barn hur man beter sig socialt och att man har ansvar, inte alltid får som man vill osv eftersom hon inte gjorde det. DET är jag missnöjd med. Barnen har inte gjort ngt fel, de fick ju lära sig av mamman att det de gjorde var rätt. Dessutom så verkar det som att det man lär sig under de första fyra åren sitter som berg!
Ja... jag kanske inte är bättre än din styvmamma men det hoppas jag för även om jag inte känner på insidan att jag älskar dem lika mycket som min dotter så vägrar jag ha dåligt samvete för det! Jag älskar dem. Punkt. Men på det enda sätt som jag kan älska barn som jag inte känner egentligen.
När jag väntade mitt andra barn (första gick bort som spädbarn) så gick jag hos kurator och vi diskuterade detta rätt ofta. Hon sa att det faktiskt fanns en fysisk anledning till varför jag inte känner för dem som för mina egna barn. När man har sitt barn i magen och pratar med det så lär de känna en. När de sedan kommit ut så har man ett helt annat samspel. Man lär känna varandras minsta lilla minspel och förstår varandra oftast utan ord. Detta är det viktigaste i uppväxten, att man lär känna varandra på mimiken och kroppsspråket. Eftersom jag inte gjort det med min mans barn så är det omöjligt för mig att känna för dem på samma sätt för när de säger en sak men visar en annan med kroppshållning/mimik så kan jag inte avgöra vad som är viktigast. Med min dotter så kan jag det. De kan inte släppa in mig fullt ut för de är rädda att bli svikna igen och när man inte blir insläppt så är det svårt att släppa in också. Hon tyckte att det vore väldigt underligt om jag skulle säga att jag älskade dem lika mycket som mina egna barn. MEN det betyder inte att jag inte älskar dem/tycker om dem. Men på ett helt annat sätt som ingen kan avgöra eller sätt ord på.
Ett barn är oftast lätt att lära älska genom sitt skratt, sina spontana kommentarer, viljan av närhet, de sätter ofta ord på att de vill ha ömhet, frågar saker, är oskyldiga och mysiga.
Tänk dig själv att du får hem två barn som blivit uppfostrad av en alkoholist som inte lärt dem grunderna i hur man fungerar i samhället. "Tack, förlåt, jag skulle vilja, ansvar, hur man kramas, att leka, att vara barn" Och så ska du försöka hjälpa dem med det här så att de inte hamnar utanför socialt. Det är SVÅRT! Det hon lärt dem sitter oerhört djupt och man går ett steg fram och två tillbaka väldigt ofta. Det gör att det är en kamp hela tiden. Mellan henne och mig, fastän hon inte ens finns här!
Så jag säger att jag klagar på SITUATIONEN! Det hon har satt mig i, det hon har gjort genom att inte göra det som en "normal" mamma gör... men inte på barnen för det är inte deras fel att de beter sig som de gör. De gör som de blivit lärda. Men jag kan inte älska dem på samma sätt för det är inte samma sätt som med mina barn! Att jag inte kramar och pussar på dem på samma sätt känns som självklart. Men då säger jag att det har deras föräldrar gjort när de var små. Men samma regler, samma förmåner och samma utrymme har vi för alla barn. Och de får höra att de är älskade, att vi är stolta över dem och att vi tycker att de är duktiga.
Det känns som att du är bränd (vem skulle inte vara det) men det har faktiskt inget att göra med hur andras situationer är. För du måste skilja på styvmammor som klagar för att det faktiskt är jobbigt (för hos oss ÄR det jobbigt på riktigt) och dem som inte bryr sig... men jag tippar på att de som inte bryr sig inte heller skriver här. Man måste få ur sig vad man känner ibland och ingen kan säga att man känner fel. Men det är en annan sak att göra det i praktiken. Det är väl bara bra att folk får avreagera sig här där folk förstår att man måste få ge luft åt sina känslor, än att man avreagerar sig hemma!!!
Helt enkelt!
