Till pappor som har NYTT förhållande!!

Bara några tankar kring det du skriver om eftersom jag inte själv har barn så kanske "kan" jag inget i ämnet.

Jag tror att om ni får barn så kommer han att älksa de barnen lika mycket, för även om första barnet är speciellt så tror jag att det andra och tredje också är det, bara på andra sätt.
Det som dock kan vara problemet är att du måste ju acceptera att hans barn kommer att betyda lika mycket för honom som era gemensamma. Du får alltså inte behandla hans tidigare barn annorlunda än dina egna (att du älskar ditt eget barn högre är ju en annan sak). Detta tror jag du ska fundera på för om du inte kan vara rättvis mot det tidigare barnet så tror jag du ska dra dig ur förhållandet. En kompis till mig tycker det är jättesvårt, speciellt när hon nu fått eget barn, att dessutom ta hänsyn till hans tidigare barn också. Men hans son är ju en del av familjen som alltid kommer att finnas!
Lycka till!

Ja, själv har jag då barn både till höger och vänster och ett och annat i mitten så jag ska nog inte uttala mej (och så är jag ju inte ens en pappa)....

JAg är inte man, men är i en relation sedan ett år med en man som har en sjuåring. Min fråga till dig, hur mycket har du umgåtts med barnet? Det tycker jag är a och o här faktiskt.
Jag har oxå en stöttepelare som sitter på tvären här, inte barnet utan att han redan varit gift å lovat allting inför gud som jag vill lova honom, å att han brytit ett så, för mig, heligt löfte.

Om du har en biologisk klocka som tickar borde du verkligen umgås mer med barnet om det är allvar. För det är inte bra för barn att behandlas olika. Jag känner efter detta året med min sambo och hans dotter (som bor här ibland) att det är en sådan välsignelse. Jag längtar så till jag får egna, men nu är det härligt att älska och bli älskad av detta barn och få dela detta barns uppväxt. Det är något jättefint.

Berätta gärna mer om hur du tänker, om det är okej att jag inte var kille.

Jag tror ju absolut inte din sambo kommer att älska sina barn olika mycket, frågan är om Du kan acceptera hans barn och inte göra skillnad på det och dina egna? Bodde han ihop med barnets mamma när barnet föddes och även därefter?
Försök se det så här: Han blev pappa mot sin vilja men tar ändå sitt ansvar, det bådar ju gott inför framtiden med gemensamma barn för er båda. Ingen direkt risk att han skiter i ansvaret liksom...

Lycka till!

Jag är mamma med två bonussöner, som var 8 resp. 10 år när jag och maken träffades.
 
När vi sedan fick ett gemensamt barn, tyckte jag det var så sköööönt att han hade varit med förut! Det blev inte så dramatiskt och hetsigt för honom allting, jätteskönt med det stödet i ryggen! 

Jag är helt övertygad om att han älskar alla sina barn (numera fyra ) och att magin i barnafödandet finns där oavsett "ordningstalet" !

Kan tillägga att jag som singel ABSOLUT inte hade tänkt mig att få ihop det med någon "begagnad" . Men sedan hade livet & hjärtat andra prioriteringar .

Dazzle,

tack för ditt svar!

För att svara på frågorna, jag har inte umgåtts med hans barn alls faktiskt. Ett par gånger bara, och när jag är hos honom pratar vi knappt. Jag försöker, men det går intge så bra och jag känner mig mest i vägen till slut. Jag förstår ju sådant tar tid, men det är en mycket obekväm situation. Men jag har tålamod. Plus att jag själv förmodligen måste växa in i det. Börjar tgänka på barn, men är inte alls redo att få ett "påkastat" på mig för snabbt. Komemr aldrig vara "plastmamma" eller liknande, utan nog mest bara en vuxen vän. Det som mest oroar mig är ju det jag nämnt, och att det kanske aldrig kommer bli "fint" för honom att skaffa barn ihop. För mig är det ju en sådan stor sak.

Att du har varit så pass stark att vara med någon som tom varit gift ger jag dig en eloge för!! Det är något jag själv funderat över. Jag vill själv gifta mig innan jag skaffar barn, och att det iallfall är något nytt för oss båda är väl lite av räddningen. Fast å andra sidan, kärleken överkommer väl allt...

Du har skön inställning..!

(Mamsis)

Jag har svårt att se det på sådant sätt, givetvis kommer jag ju behandla hans barn annorlunda, det är ju inte mitt barn... Ibland är det svårt att se det som bara hans barn, det är ju hans ex barn... Hemskt att säga jag vet men ibland känns det.

Ja han bodde ihop med sitt ex, lång tid efter trots att det ej var något han planerat, men han vill eta sitt ansvar. Så du har rätt, och jag tycker han gör det jättebra. Men jag måstre ändå tänka längre, och på mina barn.. Jag vil att de skall vara ALLT för deras pappa och ej på någon andraplats...

Det hör även till att jag känner helt SJUK press på att jag m¨åste få en son då han sedan innan har en dotter... Då blir det iallfall första sonen... :( Låter jättelöjligt, men jag vet han verkligen vill ha en son, och att föda honom en till dotter på rad skulle känna mig ännu mer som andraplatsaren.

Tanken på att det är någon mening med allt, och att jag har ett sådant tradionellt synsätt gör förvirrad ibland. Min bild är ju att det är en kärnfamilj, en lycklig familj där man är gift oc har barn tillsammans. Vad är då meningen med att han har brn med någon annan om det är meningen VI skall vara samman..? Jau jag vet det är naivt...

Som Xara säger kanske det är en fördel, erfarenhetsmässigt. Jag skall verkligen försöka se det så. Som du säger, livet och hjärtat har andra prioriteringar... (damn!) ;)

Jag uppskattar verkligen alla era inlägg då ni varit i exakt samma situation, och jag behöver ett annat synsätt då jag verkligen vill ta mig ur det för att få det fungera.

Tack!

Hej igen Omerta.

Vad skönt med en som inte tycker jag är helt trög i huvudet för jag har svårt för alla löften han redan gjort, och till vem.. TAck för de uppfriskande orden. Dock kommer saker och ting bara ned till en sak: leva med honom och acceptera det lr leva utan honom. Ärligt talat väljer jag hellre att leva utan honom. Gud förlåter ju, och vi måste kunna få chansen att ändra misstag vi gjort! För annars skulle ju jag stå utan min rätte här. Och det hade inte varit bättre. För jag tror verkligen han är min rätta.

Jag ville inte ha barn innan jag träffade min sambo. Visst ville jag ha barn i en mycket avlägsen framtid. Nu har jag träffat en underbar 6åring, å allt jag vill ha är en egen! Sedan har hans syster en 2åring, hon är oxå underbar, å jag ser fram emot att få vara en del av deras uppväxt! Och jag kommer oxå vara vuxen som bryr sig, då blir man bonusvuxen/bonusmamma...

Här är lite tankar till dig.
Jag tycker du ska umgås mer med barnet, är det pojk lr flicka? Om du tycker det går knackigt så gör saker ihop, då har ni roligt plus att ni får något att prata om. Om din kille har barnet 2-3 dagar per vecka så se till att du är med en dag av dessa om det är okej med din pv. Då kan ni göra roliga saker, små utflykter, gå på barnteater, gå å bada, gå på bio, fika osv. I vissa fall är det inte genom magen som är vägen till mannens hjärta utan genom barnen... Om jag inte ville umgås med sambons tjej, å inte ville vara där, å inte ville ha en nära relation så skulle nog jag som kille, ja lr om jag var mamma, se med oro på hur framtiden ser ut. MAn vill nog ha en partner som inte gör skillnad på egna och partnerns barn - även om det alltid är det eftersom man delar ett oerhört band med barn man fött, matat, fostrat. Du kommer dock definitivt älska din sambos barn oxå om du bara öppnar upp och vågar.

Lycka till

Hej Omerta

Jag är en tjej strax över 30 år som har rätt stor erfarenhet av det här med dina, mina och våra barn. Jag har två barn med två olika män. Min f.d sambon har i sin tur 2 stycken mindre barn med sin ex-fru som han träffade efter att vi separerat. Han har nu ett nytt förhållande där de inte har några gemensamma barn, ej heller hans nya kvinna har barn. Min sambo som jag bor med nu har en son sedan tidigare förhållande.

Jag har även 3 nära vänner som lever eller har levt i förhållanden med män som hade barn sedan tidigare, där mina vänner själva inte hade några barn.

Jag delar väl kanske inte dina värderingar om kärnfamiljen fullt ut men jag kan förstå dig och jag tycker det är starkt av dig att ta dig en allvarlig funderare om det här NU.

Det låter lite som du har svaret inom dig. Du älskar den här killen och vill verkligen vara med honom, OM INTE.... Men nu är det ju så. Du skriver att du vill att dina framtida barn ska bli ALLT för din kille. Om det är så viktigt så tycker jag inte man ska fortsätta relationen med en man som har barn sedan tidigare. Säger inte att det är fel att du tycker så utan bara att man måste inse hur saker och ting ser ut. För det är ju precis som du skriver, han har redan varit med om det en gång. Därmed inte sagt att han kommer att älska era barn mindre, men du kan ALDRIG begära att han ska älska dem mer eller att de ska vara allt för honom. Det kommer alltid att finnas ett barn till som behöver honom.
Och om ni väljer att fortsätta tillsammans, självklart kan det handla det om olika känslor för ett eget barn och för ett styvbarn. Jag tror det gör det i de flesta fall. Sen finns det väl alltid omständigheter som spelar in. En del har lättare att ta till sig andras barn, hurdant barnet är, hur mycket man träffas osv osv.

Det jag vill säga är att du kan aldrig skriva om historian, så försök inte lura dig själv till det. Känns det inte okej att han har barn så.....

Lycka till och kram

Omerta, min man har varit gift förut, har tre barn med sitt ex och är nu gift med mig och vi har ett gemensamt. Inte var det min tanke att jag skulle gifta mig med en trebarns far och inte var det hans tanke att han någonsin skulle gifta om sig. Men kärleken kan ingen styra över så nu är vi gifta och lyckliga. Visst känns det lite trist att inte ha varit "först" men jag är ju ändå hans val. ATt han trots ett misslyckat äktenskap vågade ta steget en gång till och med mig. Jag känner mig hedrad.
När det gäller kärleken till nya barn, jag kan lova dig att oavsett vem som är mor till barnet så kommer han att älska dem alla lika - men du lär komma i andra hand - men det gör han också för dig när ni får barn. Barnen kommer alltid först.
DU kommer att känna olika för ert/era och hans barn, helt naturligt och du ska inte ha moderskänslor för hans tidigare barn - de har ju en mamma, överlåt de till henne. Men däremot ska du BEHANDLA alla barn lika. Det ska vara samma regler för alla barn i ert hem, alla ska ha lika värde och samma status. Alla behöver ER tid och har rätt till den. För är det inte så, kommer inte ditt/dina barn känna samhörighet med sina syskon (vilket det faktiskt blir).
Det är tufft, och finns inga räkmackor och genvägar i det här livet och dessa familjer men har man bonusbarn som älskar en då får man verkligen skatta sig lycklig för en bonusförälder måste man inte älska ovillkorslöst, det gör man för att man vill och de är värda det.

LCHE

Ofattbart bra formulerat. Omerta försök ta detta till dig, det var mycket klokt sagt.