40-års-kris?
Har jag drabbts av 40-års-kris eller vad är detta? Jag är i och för sig bara 34 år men jag funderar mycket över mitt liv och hur det har blivit. Vad det blev av alla drömmar och hur annorlunda verkligeheten blev. Någon som känner igen sig?
Jag har man och barn och ett välbetalt jobb efter att ha utbildat mig länge. Det är ett "drömjobb" som jag länge velat ha och när jag fick det i höstas flyttade min familj till en ort där jag trott att jag skulle trivas. Det skulle bli en dröm som förverkligades.
Nu känns det helt annorlunda! Jag saknar den gamla (större) staden vi bodde i och tycker att jag har fångats i en fälla på den nya orten och nya jobbet. Tycker att jag gjort alla val i livet och att nu kommer det för alltid att vara likadant. Jag trodde att jag skulle trivas i ett hus utanför stan, men nu tänker jag att jag kanske är stadsmänniska i alla fall. Jag ser bara nackdelar med den nya orten, trots att det är mycket bättre för barnen att växa upp här. Jag tänker på att jag borde utbildat mig till något annat roligare, men jag har ingen möjlighet att börja om nu; och förresten skulle jag kanske bli lika missnöjd ändå!
Någonstans tror jag att det är en naturlig kris som går över när man landat lite i det nya livet, men ibland känner jag för att bara bryta upp! Finns det någon som känner igen sig och vill dela med sig av erfarenheter och stöttning?
När man var yngre fanns det en mycket tydligare känsla av att "det där kan man göra sen". På det sättet tycker jag livet är bättre nu, det blir mer nu-fokus och man har liksom inte tid att göra det som känns oviktigt. Jag går i en samtalsterapi och håller på och blir mer klar över vad jag vill och vad som är rätt för mig, det kan jag rekommendera. Skönt att höra att det är fler som går igenom liknande, ibland får man intrycket av att andra i omgivningen är så säkra på hur de vill leva sitt liv.