För och emot Jesper Juul

Bra enligt mig
Hans syn på att synliggöra individen i varje barn. Att motverka att ett barn känner sig "fel". Att förälderna ska utöva makt, men inte på bekostnad av barnets självkänsla.
Vissa påstår att Juul förespråkar att man lägger allt ansvar på barnet. Vad detta påståeende kommer har jag undrat över länge. Troligen har man hoppat över just de delar av t ex Ditt kompetenta barn som handlar just om att inte lägga över besluten helt på barnen och det kapitlet som handlar om behovet av föräldrarnas makt.

Mindre bra
Tycker att hans språk (inte danskan... ) är lite väl komplicerat ibland. Det är inte alltid man förstår vad han menar i resonemangen.
Har hittills hittat en sak jag inte höll med honom om, men i övrigt så är det för mig väldigt självklara saker han förespråkar.

Övriga tankar och tycken
Jag var på Jana Söderbergs föreläsning för några månader sedan. Hon och Juul har många likheter i det dom förespråkar. Bland annat om att skilja på varandet och görandet, att hitta en balans mellan dessa två vitt skilda saker. En balans som bidrar till att ett barns självkänsla bevaras (den dom har med sig från födseln) samtidigt som man hjälper barnet att bygga upp ett bra självförtroende. Tyvärr fokuseras det alltför mycket på att stärka barns självförtroende idag, dvs görandet istället för att man stärker deras syn på sig själva, varandet.

Jana  sa bl a på föreläsningen att det hon tog upp var väldigt självklara saker, alla nickade, sen fortsatte hon med att -"Så, varför gör ni inte så då??"

Anser att det Juul förespråkar iaf för mig är väldigt självklara saker. Känner ofta igen mig i hans exempel och även i hans beskrivningar om vad ett beteende mot ett barn kan ge för konsekvenser som vuxen. Kommer inte behandla mitt barn så som jag har blivit behandlad under uppväxten. Mitt barn ska få synas, lyssnas på, respekteras och få lära sig att han är en fantastisk människa.

Respekterar fullt ut om man inte gillar allt han förespråkar, men har ärligt talat ingen förståelse alls för de som kallar honom flummig eller att han anser att barnet ska ta allt ansvar. Det är för mig som att påstå att genom ncss låter man barnet skrika sig till sömns, helt galet med andra ord.

Passar på att tipsa om Janas bok "Våga vara", den borde delas ut till alla föräldrar!

För mig står han för att "Se mig för den jag är!" "Ta mig på allvar!"

Oj, vilken intressant tråd! Tyvärr är jag för trött för att orka svara ordentligt.

Saker jag gillar: I princip allt! Särskilt det här med självkänslan, hur man arbetar med den. Och att man ska vara autentisk och ta ansvar för sina beslut. Man behöver inte en mängd fasta regler, men när jag säger något så ska jag kunna försvara det och tycka det själv.

Saker jag ogillar: När han menar att i princip allt barnet gör speglar familjen i övrigt. Det blir väldigt enkla lösningar ibland (t.ex. barnet som biter, och så är lösningen att de ibland säger att pappan "biter av"). Ibland är ett argt barn bara ett argt barn, det behöver inte vara ett spegel- eller rättvänt samarbete.

Det jag hakade upp mig på i Ditt Kompetenta Barn, är kapitlet om tonåringar. Han skriver att tonårshormoner bara är dåliga bortförklaringar från föräldrarnas sida, och att hormoner inte alls har med saken att göra när det blir konflikter. Som jag ser det, så har Jesper Juul helt enkelt aldrig varit tonårstjej! Han kan nog inte ens föreställa sig alla känslostormar som rasar i puberteten, och hur förvirrad och arg man kan vara. I vår familj är den fjärde tjejen på gång in i det där, och då får Jesper Juul säga vad han vill, men hormonerna syns baske mig nästan utanpå!

Annars så är det många självklara saker han nämner om bl a självkänsla (men de hade nog inte låtit självklara när jag fick första barnet). Jag gillar det där med att föräldrarna ska sätta gränser för sig själva. Att markera vad som är OK för just mig.

lövet2 - jag kan också tycka att han bortser för mycket från personlighet och andra påverkningar, och menar att allt barnen gör är resultat av hur familjen mår. Lite förenklat. Men det jag tycker är bra sagt om tonåringar, det är att det är för sent att uppfostra då. Det är snarare då man ska se hur ens uppfostran har fungerat, för DÅ är det för sent att sätta igång.

Bonanza - Ja, jag trodde en gång att uppfostran var något som fortsatte tills barnen var vuxna. Det har jag insett vid det här laget, att det stämmer det som Juul skriver; när de väl kommit i tonåren då är det för sent! Då är det försök till samarbete som gäller, och att bara sätta in föräldramakten när det rör sig om att hindra tonåringarna från att göra rent farliga och skadliga saker ...

För trött för att skriva nåt, men tråden hamnar i favoriter. Och som vanligt håller jag med Bonanza, som värsta hang aorunden

Hej! Får jag hänga på? Jag har precis avslutat Livet i familjen och håller som bäst på att smälta och bearbeta den. Det är den första bok av honom som jag läst och ska väl tillägga att den som inspirerat mig mest som förälder är Haim Ginott. Det mesta i Livet i familjen tyckte jag kändes väldigt relevant och riktigt och det jag retade mig på visar nog mer vilken typ av person JAG är: brist på referenser och kategoriska uttalanden och generaliseringar (antar jag eftersom inga referenser gavs ) kan definitivt reta gallfeber på en naturvetare som mig. Och det här med att undvika metoder... Förespråkar han inte egentligen själv en sorts metod? En autentisk och respektfull metod, men likväl...? Har många fler tankar men inte riktigt klarlagda för mig själv ännu. Måste tänka över boken lite till.

Thy:
Fast som jag ser en 'metod' så är det något som tillämpas rakt av, som en algoritm liksom, utan hänsyn till svaret. T ex ncss, där tycker jag att metoden är att skriva ner sin plan och skriva logg över sömnen då och då, men man behandlar inte själva barnet metodiskt eftersom man har en sådan frihet i att anpassa sig efter barnet. För JJ skulle jag säga att man metodiskt jobbar med sig själv för att bemöta barnet på ett bra sätt, men man tillämpar inte en metod på själva barnet. Det tycker jag är en skillnad.

Han har inga referenser eftersom han talar utifrån egna erfareheter och skriver det nånstans i början av böckerna, men jag funderade också på det när jag läste Ditt kompetenta barn.

Bonanza: Du skriver ju det jag tycker

Jag har faktiskt inte alls saknat referenser när jag läst JJ:s böcker. Det trots att jag är en superskeptiker som jobbar med vetenskap och alltid vill ha referenser. Men jag tycker det är rätt uppenbart att det är JJs erfarenheter och personliga åsikter.

Måste tillägga att jag tycker han är fantastiskt genomtänkt. Det finns inga luckor utan det är en tydlig helhetsbild utan motstridigheter.