Bonusbarnet exkluderar mig, sårande.

Men va trist
En sak jag undrar innan jag skriver vidare....
Vad säger hans pappa när han exkluderar dej??

Grabben är fyra år. Du är rätt ny i hans liv (eftersom han är rätt "ny" själv").

Ett av mina bonusbarn var 3,5 när hans pappa och jag träffades/flyttade ihop. Han pratade mycket med sin pappa om "när ska du komma hem till oss igen" och "när ska xxxx[d v s jag] flytta tillbaka till Stockholm?". I hans lilla värld skulle ju allting bli bra och ordnat som det varit tidigare om bara jag försvann ur bilden och pappa kom "hem" till honom igen. Jag måste ju ha upplevts som den "felande länken", liksom - och det är inte otroligt att du betraktas på liknande sätt. Eller så är kanske din vilja att "vara en familj" och accepteras av bonusen så stark, utan att lillkillen landat på riktigt din planhalva ännu. Han känner inte som du. Det behöver inte betyda att han inte tycker om dig, bara att det är hans sätt att markera att hans pappa är hans mest på det enda sätt han ser fungerar och han behärskar med sin ringa ålder.

Min strategi var att tänka att "det här har aldrig varit bonusens val, att hans pappa skaffar en ny kvinna och bygger på en ny familj". Jag utgick från att den här lille grabben var i grund och botten väldigt rädd för att förlora sin pappa och allt det han kände till, som var tryggt. När han var hos oss höll jag en rätt så låg profil och lät honom ha sitt med pappa. jag fanns där hela tiden, gick inte och "gömde mig" för honom, men lät det ske mycket på hans villkor. Jag var noga med att inte ta på mig en mammaroll, men absolut ta min plats i hemmet, på ett högst normalt sätt. Efter ett tag började han bli lite tryggare med att jag fanns där - och nyfiken. Jag kunde t ex i ögonvrån se att han stod och kikade på mig i dörrspringan när jag låg på sängen och läste en bok, hörde honom fråga sin pappa om vad jag gjorde nu och så där. En dag kände jag att han iakttog mig när jag stod och diskade. Jag vände mig om och frågade om han hade lust att komma och se på bubblorna (ja, jag sa så... - och det ville han. jag drog fram en stol, väntade - och så kom han. Och så var det med det.

Ta inte illa vid dig. Han är ett litet barn, med egna strategier för att kunna hantera en för honom otrygg sitaution. Låt honom vara med och styra en del över sin tillvaro och ha inte för höga förväntningar eller prestige i detta. Då blir du efterhand mer av den bestående klippa både han och du vill att du ska vara än den "gäst" du kanske upplever dig vara nu.

Jag tycker pappan borde ta ett större ansvar och prata med sin fyraåring och prata om att det är ni och att han pratar i vi-form hela tiden, så småningom så kommer 4-åringen förstå detta, du får nog bara ge det lite tid. Lycka till!

Du måste ge det tid, han är 4 år och har inte valt dig, inte valt att leva så här.

Ts

Nej, du är inte ensam om detta, men som det skrivits tidigare så är han inte så gammal än. "Min" bonus är också inne i en väldigt pappig fas just nu, och även om det känns ensamt ibland så får man påminna sig om att det är barn man har att göra med.

MEN; det är viktigt att pappan också visar att det är NI nu, alla tre.

Intressera dig för barnet, håll dig framme så att säga, och dra dig inte undan. Visa att du är med du också.

Sedan är det trist att det alltid kommer kommentarer som "barnet har inte valt dig" bla bla bla. VI VET DET, vi som är bonusföräldrar. Men lik förbannat måste det bli nerkört i halsen på oss så fort man luftar ett bekymmer här på FL.

gumsan76; jag ber om ursäkt, men det är den första tanken man får om man själv varit där det barnet är nu

SaramedM:

Så om barn inte få som de vill eller ha tänkt får de bete sig hur de vill???!!! Inte mina barn iaf!

MissQ, nej inte på nått sätt, men jag tycker inte att barnet enl TS beskrivning gör det heller.

Tack før alla svar!

Karli: Min kille sa ifrån igår nær bonusen kom med en kommentar, så nær pappan ær med så tar han tag i det, och det ær bra.

Jag tror att ett av felen jag och pappan har gjort ær att tro att eftersom han var så liten nær førældrarna flyttade især så kommer han inte ihåg det och dærmed så tænker han inte på det. Han var inte ens 2 år, och kommer antagligen inte ihåg att mamma och pappa bott ihop, men nu går han på dagis och træffar andra barn som bor med båda førældrarna och nær jag tænker på det så ær det ju sjælvklart att han också får tankar om hur det ær att bo med mamma och pappa och slippa åka fram och tillbaka.

Vi pratade med honom igår kvæll och han sa att det ær jobbigt att åka till pappa. Ja, dær ær en annan sak som Therese33 och andra næmner. Min kille har på automatik sagt "till pappa" och inte att han ska "till oss". Men det ska rættas till nu.

I vilket fall som helst så tyckte bonusen att det ær jobbigt att åka hit, och jag undrade om det var før att han saknar mamma. Svar ja, så då ringde vi mamma så fick han sæga god natt. Førhoppningsvis så hjælper det att han kan ringa nær han vill.

Mamman sa att han ær inne i en mammig-period och inte vill hit och inte til dagis, men løsningen ær ju inte att han bara ær hemma. Så det ær svårt.

Vi gør vældigt mycket tillsammans, badning, nattning, går till lekplatsen och sånt. Jag har funderat på om dom kanske skulle ha mer tid tillsammans bara han och pappan, eller om kanske jag ska gøra mer med honom. Jag vet inte.

jag tror det blir lættare nu nær vi har pratat om det.