Solen skiner men inte jag!

Hej hej,
det är ok att få vara ner i bland....
Har det hänt något? Eller känner du bara efter i vardagen?
Jag kan i bland tycka att det är skönt att inte behöva göra något, läsa lite på Internet, lösa kosord eller power nappa i soffan.
Är här om du vill prata mer...

Lyssna på nån CD med musik som du gillar... Nåt party kul du brukar spela innan du går på fest. Dansa i köket med lilltjejen. Bestäm att du inte ska tänka alls resten av dagen.

jag brukar försöka att se det som en process. precis som du känner just nu kommer du inte känna imorgon. försök att se det lilla i det stora. känslan av att tömma tvättmaskinen. se ut på människorna utanför, lyssna på en låt du alltid tyckt om, skriv ned alla känslor du känner för din sambo som du vill ska vara där. försök att se det lilla i det stora och tänk att det är helt okej att känna sig nere och off.

Jag har återkommande svackor hela tiden.Jag går ner djupt och kommer upp till en topp och sen ner igen.Jag har ätit Citalopram(stavas det så?) för några år sen men mådde bättre och slutade med dem på egen hand.Jag mår inte lika dåligt som då och inte lika ofta o länge.Men jag orkar knappt ta hand om min dotter när jag blir så här.Och sambon måste jobba för ekonomins skull.Annars skulle jag behöva honm hemma vid dem här perioderna.Det går bättre när han jobbar förmiddag men nu är han borta hela dagarna.Från kl 13 till 22:30 eller senare.Och jag är så trött på kvällarna men kan inte osva förrän han kommer hem.Och eftersom det blir sent o tjejen vaknar vid 6:30-7:00 så är jag ständigt trött.Det är inte samma sak som att känna sig lite nedstämd o kan ligga o ta det lugnt bara.Det kryper i kroppen på mig men samtidigt kan jag inte ta för mig nått.Jag känne mig bara så himla ensam.Jag börjar fundera på om detär för att jag flyttat från min släkt o mina vänner.Jag flytta 32 mil hemifrån för att kunna leva med min sambo.Jag e ensam med henne hela dagar.

brukar du vara ute och promenera? jag har börjat göra det varje dag och det har verkligen fått upp mitt humör. att andas in och det gör underverk för psyket. den lilla kanske vill komma ut och försök att ta en kort tur om inte annat.

Att vara från sina nära och kära måste vara tufft. Jag kan knappt föreställa mig hur det skulle vara.
Det begränsar ju möjligheterna till barnvakt och lite stöd när det är som tuffast.
Förstår att du är trött. Kan du inte lägga alla "måste" åt sidan så länge? Tvätta när du känner för det i stället och skippa att stå och laga mat hela dagen, när det går bra att "bara" äta smörgåsar till middagen.
Tycker du om att vara ute? Jag brukar packa ner min son i vagnen och gå ut. Oftast har vi inga ärenden - utan vill bara komma ut i friska luften. Jag tar med mig ett korsord och sitter i bland i flera timmar i vårvädret. Kan det vara något?
Träffar du någon mammagrupp från ex. MVC eller BVC?

Schmulan:

Jag började göra det när jag mådde toppen.Men sen kom svackan o jag orka inte ens klä på mig o lillan ytterkläderna.Jag känner mig så hemsk mot henne.Vi är nästan aldrig ute.Jag känner mig lat och dålig.

Krc:

Dottern tycker inte det är så jätteskoj att sitta i vagnen.Det blir lätt gnälligt.Ibland går det bra.Jag är och har alltid varit sån att jag inte vill göra nått själv.Jag vill alltid ha nån med mig.Jag vet inte vad detta kommer från men det gör även att jag mår jättedåligt när jag måste jobba.Jag är beroende av nån vid min sida för att jag ska känna mig stark.Denna månaden har vi haft barnvakt 3 ggr.Jag o sambaon dansar så vi har varit iväg 3 kvällar o jag o grannen va iväg en kväll o dansa.Men det är det enda jag gjort på hela månaden.Annars kommer jag aldrig ut o gör nått.Jag vill jättegärna gå ut o ha det gött i solen men huvudet o kroppen bara drar ner mig...tack så jättemycke för dina ord.Dem betyder mycke.Nä,nu går jag inte i nån mammagrupp.Det har inte varit nått sen före jul.Vet inte varför.

Du har styrkan inom dig, någonstans Kruxet är bara att finna den igen.
Att få barn är en otrolig härfig upplevelse och dagarna förgylls med våra små knyten. Men någonstans i vardagen måste vi komma i håg att ta hand om oss själva också. Vi kommer inte i från att det är lite svårare att t.ex. finna tid för att raka benen eller noppa ögonbrynen, men visst f*n skall det på något sätt gå...

Jag kan också i bland känna att det hade varit trevlig att ha någon hos sig under dagarna, någon som sitter bredvid mig i parken, någon att prata med.
Samtidigt så kan jag också känna att denna tid är min och Max (min son), vår tid att lära känna varandra, att kunna njuta av vädret och bokstavligen skita i om det måste dammsugas hemma.

Jag träffar min mammagrupp varannan vecka, över en fika och det passar mig bara fint.
Jag försöker "vara som innan", fast någonstan är man ju förändrad, om bara lite grann sedan sonen kom till världen.

jag börjar känna mig socialt handikappad.Jag vet inte vad jag ska prata om när jag träffar människor.Jag har alltid haft svårt att ta kontakt med nytt folk och det är inget plus när man flyttat till ny stad.Jag är van att ha folk runt om mig för jämnan.Jag har stor släkt hemma som vi umgicks med ofta.Det här med att va ensam är nytt för mig och det drar ner mig i ett mörkt hål.När vi åker hem till släkten så orkar jag mycke mer jag är glad o jag o lilltjejen busar o har skoj.Men när vi e esam hemma blir både hon och jag lite nedstämda tror jag.Hon brukar leka själv på golvet men blir väldigt mammig o lite smågnällig när vi e ensamma.

Har du tänkt tanken att ta kontakt med en kurator lr psykolog o få hjälp, låter lite som du e deprimerad.
Det e en stor omställning o flytta så långt o du har ingen o ventilera dina tankar o känslor med heller förutom din man...

JAg har med såna veckor men jag brukar ge ming själv en utskällning o rycka upp mig.
Det tar emot men det hjälper.
Eftersom du inte mår bra så känner din dotter av hur du mår även om du kanske spelar att du e glad.

lycka till

Jag hade det precis som du när jag ver hemma med barn nr ett. Jag orkade heller inte ta mig ut med henne och hade ingen att träffa på dagarna. Jag var hemma ett och ett halvt år innan jag började jobba. Sen jobbade jag ett år innan jag fick barn nr 2 och då var det mkt lättare, för man var inte ensam på samma sätt. Det stora barnet kunde man börja prata med så smått och man kunde ta med henne till en samndlåda eller nåt. Jag minns att jag också kände mig socialt handikappad och inte visste vad man skulle prata om ifall man fick chansen. Tänk på att det är en övergående period, men förösk att ta dig ut minst en gång om dagen så att du och tjejen får lite luft.

På Bvc frågade dem om jag ville prata med någon men jag ssa ifrån.Eftersom jg inte riktigt kan sätta ord på vad det är som är huvudorsaken så tyckte jag det bara kändes dumt att gå dit.Ibland kan jag skälla på mig själv men just nu är jag för djupt nere i svackan tror jag.Det är inte bra för min dotter att känna hur jag mår.Jag vill må bra för hennes o min skull.

Men även om du inte kan sätta ord på det så kan det hjälpa att prata av sig. Jag gjorde det och jag vet inte om det hjälpte egentligen, men jag tyckte det var rätt skönt att ha nån att prata med i all ensamhet.

Har du pratat med din sambo om det? Hur känner han?
Att få barn ÄR en omväxling i livet - konstigt hade det varit annars, eller hur?
Har ni några vänner där ni bor nu? Är det en stor/liten stad som du flyttat till?

På min BVC finns det en kurator som man kan söka sig till. Har du kanske också den möjligheten?
Att vända sin nedstämdhet innåt är nog vanligt vännen, men någonstans måste du se till att vända det. Ingen kan må bra utav att dagligen känna som du.
Tror du att ex. öppna förskolan eller babysim kan vara något för dig och lilltjejen? Där behöver du ex. inte anpassa dig till sambon, utan att kunna ha något "eget", somkanske också ger dig möjlighet att komma in bland "andra vuxna" med små barn?

Jag kan förstå att det känns tungt, att inte orka och så. Tror du att du skulle kunna finna ork/viljan med rätt motivation?
Vad gör dig glad? Vad kände du var uppiggande innan prinsessan kom? Vad gjorde du på fritiden innan flytten ex?
Kan du gå tillbaks till känslorna kring roliga saker så här efteråt? Kan du finna tröst och energi där tro?

KRAM

Min sambo blir orolig när jag blir ledsen säger han.Han mår dåligt av att behöva åka ifrån mig för han vet att jag sitter hemma.Jag flyttade från Gävle till Motala.Det är väl lite mindre i motala.Sen flyttade vi till hus ute på landet.Så vi har en granne sen finns det inga fler hus här.Jag trivs med eget hus.Jag har inget körkort så jag kan inte ta mig nånstans o det går inga bussar här.Jag håller på o tar körkort nu.Har klarat teorin:)Så då blir det lite lättare.Men även när vi bodde i stan så tyckte jag det va jobbigt att umgås med folk o satt hemma iaf.Jag känner mig ensam även om jag umgås med nån.Jag saknar min underbara vän uppe i Gävle.Det va hon som hjälpte mig att bli av med medicinen.Hon är underbar:)Innan jag fick lillsessan så va vi mycke ute o dansa.Varenda helg:)Det är där jag hämtar min energi.Mycke folk att umgås med o prata o skratta...