Min son kommer aldrig ha en morfar och det gör ont.

Måste bara skriva av mig lite känner jag, behöver det verkligen. Kanske är det nån som är i samma sits. Jag har inte haft kontakt med min pappa på många år, det har aldrig någonsin varit tät eller regelbunden kontakt men senare tog den alltså slut helt. Han har aldrig varit intresserad helt enkelt och låg ofta och sov eller liknande när jag hälsade på farmor som bodde ganska nära honom. Det ligger även mer bakom som gör att jag inte vill återuppta kontakten, han är en märklig människa.
Jag har inte direkt sörjt eller tänkt på honom sedan kontakten försvann, inte heller tänkte jag på det när jag själv fick barn. Nu är sonen två år gammal och älskar att titta i fotoalbum, han tar fram dem själv och sitter och bläddrar i.
Så idag fann jag honom på golvet, med ett kort från min barndom där min pappa är med. Jag pekade på honom och sa lite förstrött att "där är din morfar". Sedan dess har sonen till och ifrån under dagen sagt "morfar" och bett att få se kortet igen. Nu först, när jag hör honom säga det så gör det ont, riktigt jäkla ont. För min son kommer aldrig att få någon morfar som andra barn har, hans morfar kommer aldrig få veta vilket underbart fantastiskt barnbarn han har.