• Str8edge

    Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

    Vilket bra initiativ till denna tråden!!
    Själv fick jag mitt missfall i jan-07, runt v 8 och märkte inget förrän v 11. Det kom bara en liten liten blödning och jag tänkte "det behöver ju inte vara så farligt"
    Ringde till barnmorskan och hon tyckte inte jag behövde ringa gynakuten förrän det blödde mer eller började att göra ont. Så jag väntade...
    Framåt kvällen ringde jag gyn.a. för det slutade inte att blöda. Fick komma dagen efter och på VUL fick jag se den lilla pricken som skulle bli min mans och mitt första barn. Såg direkt att så liten skulle den inte vara. Hade ju tittat och läst i böcker att vid detta laget skulle det iaf vara i klass med ett litet äpple...CHOCK!
    Min man var ute på turnè med sitt band och för säkerhets skull hade jag garderat mig genom att ta med min mamma. Oj oj vad glad jag var att hon var med. Efter att jag hört att fostret inte levde slutade jag att lyssna överhuvudtaget. Sen följde dagarna med väntan och abortpiller som inte fungerade, väntan igen och slutligen skrapning. Allt tog 2 v och dagen för skrapning var den värsta dagen i mitt liv.

    Håller med Corinne, fantastiskt skönt att denna tråden finns!

  • Str8edge

    När jag läste det du skrivit Thezzan, att du tackade din kropp för att det stötte bort något som inte var friskt eller inte hade en chans, så var det som om det klickade till i mitt huvud. Det hjälpte mig verkligen.
    Har innan tänkt mer i banorna- "varför dög inte min kropp att växa i" "var det något fel på mig" - fast jag fått höra av läkarna och folk omkring mig att det inte är mig det fel på.
    Försöker även tänka som Ostkustens Pärla: En sommar till då man kan göra som man själv vill...

  • Str8edge

    När jag läste det du skrivit Thezzan, att du tackade din kropp för att det stötte bort något som inte var friskt eller inte hade en chans, så var det som om det klickade till i mitt huvud. Det hjälpte mig verkligen.
    Har innan tänkt mer i banorna- "varför dög inte min kropp att växa i" "var det något fel på mig" - fast jag fått höra av läkarna och folk omkring mig att det inte är mig det fel på.
    Försöker även tänka som Ostkustens Pärla: En sommar till då man kan göra som man själv vill...

  • Str8edge
    thezzan skrev 2007-05-03 20:27:33 följande:
    Är väldigt glad för att jag stog på mig.En fråga: blev ni skrapade samma dag, o ville ni bli det? kramar
    Verkligen toppen att du stod på dig Thezzan. Jag var själv helt apatisk och gick med i systemet som en docka...Fick gå hem efter VUL för att doktorn ville att kroppen helst skulle ta hand om det själv. Fick abortpillerna precis en vecka efter.
    När vi hade varit på sjukhuset nästan hela den dagen frågade jag om det inte kunde se med VUL igen om allt var borta och fick till svar att "det skulle vara så blodigt att de inte skulle kunna se något ändå". Så jag åkte hem och kom tillbaka efter ytterligare en v, då såg de att pillerna inte hjälpt och då blev det skrapning. Så allt tod två veckor.
Svar på tråden Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!