Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

Håller helt med Laika77. Jag kan inte sluta tänka på att "om jag inte fått mina missfall hade jag..." skulle fått bebi i juli om allt gått vägen och i september också. Blev gravid med blixtens hastighet, tog 2 månader och efter det missfallet blev vi med barn utan mens emellan, men det slutade också illa. Nu har vi hållt på sen i sensomras och jag håkller tamejfan på att bli tokig!! Varför händer det inget nu för?!?
Jag har ett myom (4*4 cm) samt att jag har en aningens låg funktion av sköldkörteln, är 37 år och det vete faen, oddsen känns liksom sisådär...undrar om man nånsi kan bli gravid igen OCH att det vill stanna kvar därinuti en.

Kram till er tappra! Vi får kämpa vidare.

thezzan: jag tror att människor som inte själva varit med om missfall inte riktigt kan förstå. Just det där som du pratar om, det blir lätt "patetiskt" och tjatigt för de som sluppit denna bittra erfarenhet. Jag fick svala reaktioner av omgivningen då jag var förtvivlad över mina mf som skedde runt v 7, men för mej var det på riktigt, jag skulle ju ha bebi!! Det var so om det inte räknades eftersom jag fick dem så tidigt. Usch, jag blir skitlessen bara jag tänker på det. Nu var detta inte mina underbaringar till nära vänner, detta var människor i den yttre cirkeln. Man är ju så dum skriker ut till hela världen att man e med barn.