Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!
i januari fick jag konstaterat ofostrig graviditet i v.13, bebisen hade dött runt v.8 och sedan krympt och lösts upp. det beskedet var min största chock och sorg någonsin. nu är jag gravid igen, i v.15. Fram till v.13 kunde jag inte glädjas över den nya graviditeten, väntade bara på mf. Berättade om graviditeten för mina föräldrar först när jag fick blödningar och behövde åka in akut. tyvärr hade jag små blödningar i en hel månad men det verkar gå bra ändå.
Denna graviditet har jag redan fått göra 3 st ul och det har hjälpt jättemycket, efter ett ul är man trygg ett litet tag.
Sen har jag tänkt efter mina ul: jag har åtminstone lyckats få en liten räka på 11mm med ett pickande hjärta, jag har åtminstone lyckats få ett pyre på 27mm....
man får vara tacksam för det.
nu när jag är längre gången så börjar jag tro på den nya lill*. Klart man vill skydda sig själv från att bli lika knäckt igen!
Om jag fått ett tidigt mf i förra graviditeten så hade jag lovat mig själv att tänka på det som en mens. Men nu ser jag fram emot en bebis igen så nu kommer jag bli lika förkrossad som förra gången, om något händer.
sen ett mf så märker man hur sårbar man är. men det är så vanligt, av alla kvinnor vi möter dagligen så har 25% råkat ut för denna stora sorg. Men man berättar det inte till varandra! Jag tror att vi skulle kunna trösta varann om vi bara vågar berätta!