Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

Ja har man haft mf kan jag intyga att man är supernervös när (om) man blir gravid igen. Såhär var det för oss:

Januari 2005 - bestämmer oss för att skaffa barn

Januari 2006 - plus. Äntligen. Ett helt jävla år, jag började tro att vi inte skulle lyckas på egen hand.

2 Februari 2006 - något hugger till i magen, jag får en rosa flytning

3 Februari 2006 - enorma smärtor och störtblödningar. Avråds av sjukvårdsupplysningen att åka in, de kan ändå inget göra åt missfall. Får rådet att äta alvedon mot smärtan (Ipren skulle kunna skada barnet om det inte vore missfall). Blöder tre-fyra veckor.

April - får tillbaka mensen

Maj, juni, juli - nähäpp, det tog sig inte, undrar om vi nånsin kommer lyckas igen?

Augusti - äh, vi missade säkert ägglossningen. Får bruna flytningar några dagar före BIM. Väntar på mensen som inte kommer. Testar på bim+2. Negativt. Ingen mens. Testar om på bim+4. Plus!!

Gravid vecka 5 - bruna flytningar. Fanfanfanfan! Inväntar störtblödningen och smärtorna, men... nej, det händer inget mer. Kontaktar inte sjukvården då de inte ville hjälpa förra gången, då lär de inte göra något nu heller.

Inskrivning runt vecka 8 - berättar för bm att jag är panikartat livrädd för nytt mf och får löfte om vul vid läkarundersökningen.

Läkarundersökning vecka 14 - får det lovade vul-et och ser en böna med en boll och fyra pinnar. Ser ut som om Knyttet vinkar åt mig.

rutin-UL vecka 17 - allt ser bra ut. Nojar ändå över _allt_ resten av graviditeten.

16 april 2007 - Knyttet föds och visar sig vara en underbar liten tös

(tiden mellan UL och förlossning, samt förlossningsberättelse finns på min sida)

Man är jätteorolig, om jag inte kände rörelse på ett par timmar kunde jag börja peta på magen för att få igång henne, eller dricka iskallt vatten eller söt saft eller så, bara för att få livstecken inifrån
Kan tillägga att vi väntade till efter rutin-UL med att berätta för folk, även för föräldrarna. Första gången hann vi inte berätta innan missfallet (vecka 8+5), så de vet fortfarande inte om det...

Vi väntade till efter rutin-UL med att berätta (då kan man ju dessutom berätta genom att ge bort ul-bilder )

Det vanligaste är att man blir gravid fortare andra gången (enligt min bm), då kroppen mer "vet" vad som är på gång. Men visst, det finns alltid undantag.. vi fick vänta ett år första gången, men bara fyra månader efter missfallet.

Man mister hela den framtid som man - medvetet eller omedvetet - stakat ut framför sig, tillsammans med sitt barn.

Jag fick ett vul i v14 denna gången, just för att slippa vänta ända till rutin-ul. Det GÖR ont med ett negativt besked tidigt, men det gör ännu mer ont ju längre tid man gått.

Det verkar vara lite olika bud på när man kan försöka igen. Min barnmorska sa att vi skulle vänta en mens - men att det mest var för att man skulle veta varifrån man skulle räkna om man blev gravid igen. Nu fick jag ju inte tillbaka ägglossningen förrän efter två månader så jag hade aldrig det problemet.. men vet flera som blivit gravida direkt och som det gått bra för.

södermalm - stort grattis!!