Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!
Jag och min fru har försökt med privat donator och heminsemination sedan 2 November 2012. Efter fyra misslyckade försök fick vi äntligen första köplats på Huddinge och gjorde 28 januari vår första insemination på sjukhus.
Det tog och perioden innan jag plussade kändes annorlunda än de andra gångerna när jag känt mig skengravid och så kom mensen. Den här gången kände jag ingenting och mensen kom inte. Plussade redan innan BIM. Dock hände det ofattbara v6 (5+4) och jag började blöda. Vi får inte komma in på VUL eftersom det är för tidigt att se något i alla fall och nu är vi mest förtvivlade och ledsna. Bättre blir det tyvärr heller inte av att 2 av mina barndomsvänner är helt nyförlösta och 2 andra är på god väg. Är verkligen glad för deras skull men jag blir mest ledsen för att vi själva inte är där. Speciellt med tanke på att vi "bara" har 5 försök kvar på Huddinge innan det börjar bli jävligt dyrt och mina heterosexuella vänner kan försöka hippt som happt med sina karlar. Vill inte vara missunnsam men det är så jävla jobbigt. Alla planer har gått i stöpet. Ett oktoberbarn hade varit perfekt och sen kommer det någon osynlig kraft och bara sliter allt det du någonsin velat ha ur dina armar. Har totalt tappat lusten för allt och vill bara sitta eller ligga och stirra ut i tomma intet. Sen att man varit livrädd för missfall och så händer det, kommer ju knappast att kunna lugna ner sig när man väl kommer in i nästa graviditet. Det känns bara som om allt är så orättvist. Hade planerat att flytta närmare mamma och pappa och syrrans lille knodd för att man skulle få ut så mycket som möjligt av livet med barn och nu har allt bara skitit sig.
Nu vill vi försöka igen men jag fattar inte hur det funkar med ÄL efteråt. Och hur rädd ska man vara för att få ett andra missfall? Man blir ju jätterädd på dessa forum eftersom folk haft en 6-7 missfall och statistiken säger att 25% av alla kvinnor någon gång i livet får missfall. Men inte mina väninnor. Bara vi. Det känns så orättvist. Och hopplöst. Någon som känner igen sig?