Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

Hittade den här tråden och ser att den kanske inte är allt för ny men känner att jag vill skriva av mig nånstans o då verkade de här va ett bra ställe för det. Jag och min sambo bestämde oss för att vi ville bli föräldrar. Men eftersom att jag har reumatism så är det inte bara att sluta med P - piller och köra på. Pratade med min läkare och jag fick sluta med min medicin ( måste ha uppehåll av medicinen minst 6 månader innan ) Veckor o månader gick, jag hade ont mestadels varje dag, for in och ut på lasarettet för kortisonsprutor lite här och var. Vet att jag många gånger tänkte att "Är de verkligen värt de?" Höll ut o snart kom den dag då vi fick börja prova. Eftersom att jag mådde så dåligt i min sjukdom så hoppades o trodde jag nog att jag skulle bli gravid på en gång men så enkelt var se inte. Vi köpte ägglossningstester, laddade ner appar o kryssade o räknade på almanackan för att kunna pricka in det exakt. Istället blev då sexet ett tvång o en börda istället för något kul. Så efter ett tag av misslyckade försök så va det som att vi struntade i o kolla o räkna o bara hade sex då vi kände för det. Läkaren hade ju trots allt sagt att det kan ta lång tid o upp till 1 år är normalt. Så kom det en dag då vi skulle fara o hälsa på mina föräldrar över helgen. Mina brösten hade varit så ömma några dagar o större tyckte jag, så vi kom överens om att ta ett graviditetstest då vi kom hem. Helgen gick gick vi kom hem, tog ett test o det blev plus direkt ! Vi va så glada att äntligen skulle vi få vårat efterlängtade barn. Jag ringde och bokade in en inskrivning hos BM nästa dag. Jag gick som på moln och laddade ner appar o följde hur fostret utvecklade sig och växte. När jag var i v 10 vaknade jag en lördagsmorgon och hade ont i magen o hade varit vaken mest hela natten pga det. Gick på toaletten flera gånger men inget hände. Kände att mina bröst inte varit lika ömma och svullna längre men tänkte inte så mycket på det. Och då från ingenstans då jag står och borstar tänderna hörs det som en splasch på golvet golvet det blir alldeles varmt utefter benen. Kollar ner o ser att jag blöder. Bryter ihop och börjar gråta för jag vet ju innerst inne att det är ett MF på gång och jag kan ingenting göra för att förhindra det. Vi far till sjukhuset och träffar en gynekolog som gör ett ultraljud och konstaterar att det är ett MF. Både jag och sambon bröt ihop och började gråta. Gynekologen va så duktig och hon försökte trösta oss så gott de gick. Sa att kroppen stöter bort ett foster som inte är livsdugligt. att det inte var vårat fel. På måndagen gick jag på jobbet som vanligt, ringde och avbokade inskrivningen. Nu idag fattar jag inte hur jag kunde hålla skenet uppe som om ingenting hade hänt. Jag och min sambo pratade ofta på kvällarna och bestämde oss för att försöka igen. Nu har det gått 4 månader sedan vi hade MF och inget plus har det blivit. Blir lika besviken varje månad då mensen kommer. Vet att det kan ta ett tag innan kroppen fungerar som den ska igen. Men nu känns det som att alla runtomkring mig är gravida och får barn. Det är bara bilder på nyfödda bebisar och putande gravida på Facebook och Instagram. Värst är att en arbetskamrat till mig är gravid och beräknad 18 maj, exakt samma datum som vi hade räknat ut att vi skulle få. Tycker att det är jättejobbigt att se hennes mage växa o kan inte hjälpa att tänka att det skulle ha varit jag med ! Har slutat kolla på Facebook och Instagram för jag börjar bara gråta då jag ser alla lyckliga människor. Och nu har jag varit utan min medicin i över ett år så har så ont vissa dagar att jag inte kan fungera som en människa. Börjar fundera på om det kanske inte är tänkt för oss. Vi har det bra tillsammans men vi vill verkligen ha barn. Vi ska trots att det är jobbigt fortsätta försöka. Förlåt om inlägget blev långt men behövde verkligen skriva av mig.