Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

För mig var det värsta den psykiska smärtan. Först stängde jag av helt och ville inte prata med någon, inte känna, inte tänka. Sen kom blödningen igång ordenligt och då brast också min avskärmning. Jag var hemma en dryg vecka efter missfallet. Det behövdes för att jag skulle läka.

Blödningen i sig var inte så jobbig utan det var det psykiska som gjorde så otroligt ont. Låt det ta sin tid. Försök vara hemma från jobbet och låt dig läka.

Tinni: Lycka till med graviditetstestet! Hoppas du får ett plus!

mia1970: Hoppas du snart känner dig bättre. Ingen behöver ju få veta varför du är hemma, du kan ju vara sjuk i feber eller vad som helst. Du berättar bara för dem du vill berätta för.

Jag oroar mig just nu för allt... kommer jag någonsin bli gravid igen? Har ägglossningen verkligen kommit igång eller får jag bara mens ändå? Har något förstörts i och med missfallet? Kommer jag och sambon någonsin bli gravida och jag kan behålla barnet eller är det något fel på oss två?

Och det tyngsta... vad händer om jag får missfall igen?

Alla nytillkomna i tråden - beklagar så era missfall. Det är verkligen inte tungt.

Vi körde på direkt efter missfallet (vecka 7) men det tog sig inte. Har nu fått mens två gånger sen missfallet men den är tyvärr lite skum. Får spottings några dagar innan som jag aldrig fått tidigare och så. Hoppas inte att det ska ställa till det. Har ägglossning i dagarna och hoppas att det ska ta sig på tredje försöket efter mf.

södermalm - jättestort grattis! lycka till.

Ja det är väl bara att inse, det här med barn är en ständig källa till oro. Man får vara glad för varje vecka varje dag man får vara gravid eller ha ett barn hos sig. Fast det är ju svårt att tänka så såklart...

Bäbis2008: Shit, vad jobbigt. Hoppas hoppas hoppas att det trots allt är lite liv i den andra säcken. Lycka till.

Terre78: Vad härligt att allt gick bra till slut.

ZätaZäta: Åh vad tråkigt med ditt missfall. Hoppas du snart kan se framåt igen.

Kämpar nu på för att bli gravid igen men har precis som Terre78 hade, tusen funderingar. Har något sabbats efter missfallet, har jag ingen ägglossning, är jag låghormonare. Tror att jag hade ägglossning för några dagar sen men de sketna testerna gick inte att få något vettigt ur. Hoppas på FUM om 1 1/2 vecka eller så...

plus2007: Sorgen slår till ibland. Det är 2,5 månad sen vårt missfall och ibland tappar jag bara fotfästet. Tårarna bara sprutar och jag känner mig så otroligt ledsen. Allt har liksom tappat meningen. Vet inte hur jag ska kunna fortsätta så här om jag inte blir gravid. Hur ska jag orka?

Ova: Bland mina vänner är det INGEN och jag menar verkligen INGEN som frågar hur jag mår, hur det känns, etc. Jag har verkligen omvärderat detta med sorg sen missfallet. Jag tänker tillbaka på hur jag har agerat när andra människor haft sorg. Jag vill ju prata om det men ingen tar upp det. Inte ens när jag nämner det fortsätter de. Har tack och lov min sambo. Och familjeliv. Vet ej hur jag skulle överleva annars.

Ta vara på den vännen. Jag vet inte varför mina vänner inte pratar om det. Kanske har jag inte så goda vänner som jag hoppats och trott.

Då är vi två som funderar så...

Men du vet var jag finns.

Jag har tänkt på en sak med det här med vänner och hur de agerat vid missfall. De personer som jag trodde skulle ställa upp i vått och torrt har inte gjort det. Men det som har överraskat positivt är andra som faktiskt funnits där och tagit sig tid. Personer som jag kanske inte alls förväntat mig skulle göra det.

I hårda tider visar sig vilka som verkligen är ens vänner...

Kloka ord ostkustens pärla. Vi sörjer olika, vi bemöter sorg olika. Men för mig har mitt missfall och allt som hänt därefter varit en erfarenhet som lärt mig att se på människor på ett nytt sätt. Och också något som har fått mig att fundera hur jag själv bemöter min omgivning när de är i sorg. Det är svårt att hantera sorg men borde ju vara ganska enkelt. Att finnas där. Att lyssna. Det är ju inte så att man SKA vara på ett speciellt sätt.

Jag förväntade mig inte att folk skulle säga "rätt saker" och jag förstod att de oftast inte menade något illa om de råkade kläcka något klumpigt. Men det som slog mig mest var att inte ens när jag själv tog upp missfallet fick jag några frågor från många. De började istället prata om annat. Då kändes det tungt. För jag pratade också ofta om det i allmänna ordalag. Inte genom att storgråta och behöva tröst. Jag förstår att alla inte tar upp det av den enkla anledningen att de inte vill röra upp känslor och göra någon ledsen.

Jag håller med Pollyanna också att det var sorgen över alla drömmar som gick i kras. Längtan efter att få bilda familj.

Jag ser fram emot att bli gravid igen. Jag är rädd för missfall, javisst. Men jag kan inte gå och vara rädd för det. Jag ser mig inte som en änglamamma, jag döpte inte det lilla livet, men jag sörjer det barn som inte blev.

Jag har nog gått igenom de flesta känslor kring mitt missfall. Sorg, besvikelse, ilska, oro, förtvivlan, skam, MISSLYCKANDE, rädsla, etc etc. Just misslyckandet, varför lyckades inte vi få ett välskapt barn första gången, har varit överväldigande. Och sen givetvis misslyckande de tre gånger vi försökt efter missfallet.

I min bekantskapskrets vet jag INGEN (och då menar jag verkligen INGEN) som inte blivit gravid typ direkt. Alla tycks ha blivit det direkt ("vi trodde det skulle ta jättelång tid men det gick på första försöket"). Det gör inte direkt att man känner sig gladare...